Träningen efter årsskiftet har egentligen bara gått åt ett håll. Käpprätt åt fel håll.
December blev en väldigt bra träningsmånad, men efter det har eländena avlöst varandra.
Förkylningskänning och lite andra struligheter ledde till ostruktur och pass utan kontinuitet. De första två veckorna av februari fick jag till lite bättre ordning dock och kom igång med träningen igen. För att då dra på mig en knäskada. Nog för att jag till och från dragits med löparknä i 15 års tid men de senaste åren har jag sluppit det. Nu fick jag plötsligt överbelastningsproblem med inflammation på baksidan av knävecket. Efter lite googling ser det ut som något man får om man har sadeln för högt upp eller långt bak. Var ut och mätte på Monarken och mycket riktigt sitter sadeln 6 cm bakom den position som är lagom. Så himla klantigt av mig att inte göra det ordentligt och bra utan bara köra på utan tanke. Så sedan tre veckor nu kan jag inte träna alls. Det sliter verkligen på psyket att inte kunna röra på sig. Jag kan inte göra något alls som innefattar användande av knät, och då är det svårt att träna kondition eller benstyrka.
Var till gymmet igår men härdade bara ut i 20 minuter innan jag gav upp. Gymmande är verkligen inte min grej, i ärlighetens namn slår jag hellre mig själv med en hammare i huvudet än gymmar. Det är så outsägligt trist att den enda motivationen att gå dit är att det är bra för mig. Men det är långt från samma sak som att det är kul eller ens uthärdligt. Detta bortsett från knäböj då som jag tycker är kul, men i nuläget får jag inte ens tänka på någon övning som involverar benen.
Äh det kommer så klart ge med sig men det är så himla surt att ha varit på gång och därefter tappat allt och vara tvungen att starta om från början igen. Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite frustration. Flera veckor utan träning, och med ett knä som vägrar ge med sig, börjar frustrations- och irritationsnivån bli allt högre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar