Epilog Mörksuggan 2016

För att citera Gert Fylking- Äntligen!

Förra årets långsloppscykling med två lopp gav två avbrutna lopp pga kramp. I år har jag startat i tre och gått i mål på samtliga.

I söndags gick Rättviks Mörksuggan. Maria och jag skulle båda köra så vi vaknade tidigt. Jag laddade som vanligt med havregrynsgröt då det är något min mage mår bra av inför motionspass. Utöver det fixade jag även mackor och tog med yoghurt i kylväskan för att inta inför starten. Vi packade bilen full med cykelprylar, hakade på hojarna på cykelstället och drog iväg vid sjutiden. Det var inte många bilar ute men längs E16 var det i alla fall lite trafik, jag skulle dock säga att ungefär hälften av alla bilar hade MTB-cyklar fastsatta på tak eller akter. Samtliga stävade västerut mot Rättvik. Vi var en liten karavan av bilburna cyklister som vallfärdade mot Dalarnas pärla intill Siljan denna söndagmorgon.

Maria och jag kom på plats en timme och 20 minuter innan start. Startfållorna öppnade en timme innan så jag gick raka vägen och hämtade nummerlapparna medan Maria plockade fram hojarna. Snabbt på med lappen framtill och sedan iväg till fållan exakt när den öppnade. Det ledde till att jag la cykeln i andra rad i min startfålla vilket gav ett bra utgångsläge för åtminstone starten. Därefter åter till bilen, käka mackor och yoghurt och förbereda det sista. När jag skulle sätta på energiflaskan i flaskställen kom jag på att den stod kvar hemma på diskbänken. Jag hade dock laddat med mig rejält med gel så det fick räcka tillsammans camelbackens vatten.

Hittade cykelgänget från Gävle CA som stod i skuggan och snackade inför start. Sprang några varv på baseballplanen som uppvärmning. Kände att det var bra att väcka kroppen lite inför backen uppför Vidablick som ju inleder loppet utan möjlighet att hinna få kroppen varm innan. Gick till fållan där jag hamnat intill några cyklister från OK Hammaren som drev med ena polaren för hans låga lufttryck i däcken. Mycket skratt och ett bra sätt att lätta på nervositeten inför starten.

Repen drogs undan och vi rullade fram in i startledet framför. Så gick äntligen startsignalen och 1100 cyklister kastade sig iväg med stress i blick och jäkt i pedalerna. I första gräsbacken upp från startplanen vurpar några cyklister. Själv kom jag långt ute till vänster och när klungan i mitten faller och tvingas kliva av springer jag med hojen vid sidan om. Kommer därför upp på toppen och har redan där passerat mängder av cyklister från föregående startfållor. Det var ju bra men samtidigt insåg jag ganska snabbt att det innebar att jag var i sällskap med cyklister med högre kapacitet. Inför loppet hade jag bestämt att köra relativt lugnt i backen upp till Vidablick. Det är lätt att gå på tok för snabbt där då man är pigg och tokladdad. Förra årets snittpuls om 90% i backen var så klart inte hälsosamt som inledning på ett backigt långlopp. Planen att i år gå långsammare uppför flög ut genom fönstret så snart jag gick in i foten av backen. Förra året var det trångt och segt i backen, jag låg längre bak i fältet då omgiven av sämre backcyklister medan jag i år kom dit tillsammans med duktigare cyklister. Det blev inte lika trångt och tempot var högre, fortfarande kontrollerat och det gjorde det lättare att själv skapa sitt eget tempo. Jag trampade på, klart under kontroll utan att spränga mig. Medelpulsen i år blev samma 90% men vad gjorde väl det. Väl uppe på toppen började nedfarten genom skog, här var inte alls lika trångt som förra året och därför möjligt att hålla sitt eget temp. Här hade jag god fart och körde bra, även om i slutet kändes det av att styrketräningen legat nere sedan i februari då händerna blev trötta av stöket och farten.

Ut på grusvägen, här hade man bitvis slängt på rullgrus vilket gjorde vissa svängar onödigt spännande. Extra kul att se andra cyklister svänga med bredställ a´la speedway i 50-blås på grus. Det har varit torrt sista tiden så det dammade rejält och yrde grus så det var svårt att se mer än cyklisten framför. Nu följde stigar genom åkrar och tallmoskogar, över åsar och sandiga partier. En grym sträcka jag njöt hela tiden trots att pulsmätaren visade alldeles för höga siffror. Jag låg under första timmen åtminstone 10 slag över det som var för högt, och 15 över det som var hållbart. Åtminstone jämfört med vad jag tänkt mig. Men övriga cyklister höll det här tempot, och själv hade jag krafterna så jag matade på. Tänkte att ähh jag kör så länge det håller, alltså inte alls enligt plan, eller rättare sagt tvärtemot den lagda planen. Jag låg bland cyklister som normalt är markant snabbare och ovanför min egen nivå men kände ändå att jag kunde gå med utan att det kostade allt för mycket.

I den långa sandiga branta uppförsbacken fick jag hoppa av och springa upp, sedan fortsatte stigkörningen på underbara stigar. Det var sånt där läge där jag började fundera på vad man skulle kunna jobba med om man flyttade till Rättvik. För att därigenom få möjlighet att träna i de här markerna hela tiden. Loppet var så där härligt just då att jag verkligen njöt trots att jag slet rejält med den höga farten. Men när andra gick ifrån tog jag mitt eget tempo och efter några hundra meter var jag ikapp dem igen utan att ha förtagit mig, ja jag körde faktiskt förståndigt för en gångs skull. Förståndigt om än i ett alldeles för högt grundtempo då pulsen fortfarande låg på tok för högt. Jag kände att jag kunde släppa ner farten lite, blev passerad av ett par klungor cyklister men fick ingen panik eftersom jag insåg att jag ju trots allt låg bland bättre cyklister än mig själv.

Av nummerlapparna på de få tjejer jag passerat så här långt insåg jag att jag låg hyfsat långt fram bland dameliten. Vid fyra mil passerade av de sju milen hade jag alltså nått halvvägs och än märktes inga krampkänningar. Men den tanke skulle jag aldrig tänkt för det var som att jinxa för nästan direkt därefter kom första ryckningen i framsidan av högerlåret. Jag bestämde mig för att bara slå av pyttelite och fortsätta kämpa på. Gävlecyklisten Ulf Hedblom härjade på i samma grupper som jag, ibland var han före och emellanåt var jag snabbare. Det visade sig att även han hade krampkänningar och därför också fick slå av på takten. Framme vid 50 km körde jag förbi den vägkorsning där jag tvingades bryta förra året. Det var verkligen en härligt känsla att bara fortsätta med gott tempo. Vi matade vidare och jag passerade en hel del av de cyklister som svept förbi mig tidigt i loppet vilket gav mig indikationer på att jag lagt upp det rätt så långt.

Vi kom fram till KOM-backen där man ställt upp tidtagning i botten och på toppen av en kort spurtbacke. Precis i ingången till backen strular killen framför mig till det och jag får bromsa in helt. Nu gjorde det inte så mycket då jag på grund av krampkänningarna ändå inte kunde trycka på uppför men det kändes ändå lite surt. Men musiken pumpade och jag vevade mig på upp över krönet och fortsatte. Här kände jag krafterna komma åter och jag ville sätta allt på ett kort och jaga på fram till målet. I en utförskörning blev det lite hårigt då det gick rejält snabbt utför på grusväg. Vi var väl 7-8 cyklister och jag hade två framför mig. Såg att de plötsligt svängde tvärt höger och bromsade ner. Här borde det ha suttit varningsskyltar för oväntad kraftig sväng för det gick säkert 20 däckspår rakt fram ut i skogen från cyklister som kört för fort och ut i spenaten. Vi klarade oss dock och jag matade på och lämnade övriga bakom mig. Jag kom förbi en damcyklist samtidigt som en åskådare skrek "du är femte dam" och då insåg jag att jag trots allt låg ganska långt fram i fältet. Jag körde vidare och blev snabbt ensam fram till fem kilometer kvar då det sista stigpartiet. Här kom jag ikapp en klunga som jag ville förbi eftersom jag hade gott om krafter och huvud att köra med. Men de var för trångt för att komma förbi. Till slut hittade jag en lucka och drog på, nu gick jag på hårt och i sista backen upp på bron till målområdet kom krampen med full kraft. Mitt i backen stod en olycksbroder och skrek i högan sky, han höll sig för benen och såg ut att ha rejäla krampsmärtor. Låren i mina ben skrek ungefär lika högt som killen men jag vägrade lyssna på dem. Snabbt över bron och full spetta ända in.  Jag hade för första gången gått i mål i "suggan", äntligen.

Årets tredje lopp blev alltså lyckat. Samma känsla som jag hade efter Ottarsloppet. Så av årets tre lopp känner jag att två varit sådana jag där jag är nöjd med min insats. Långa lugnet var jag inte nöjd med, egentligen inte beroende på min egen insats i sig utan mer på grund av att banans stökighet inte passade mig.

Nu går jag och grunnar på att köra Engelbrektsturen om knappa två veckor. Klart är dock att jag ska köra Finnmarksturen i Ludvika om knappt en månad. Ser fram emot min fjärde insats i det loppet som nu blivit ett stående inslag varje år.