Nå nu till den lite mer utbroderade versionen.
Det här var det fjärde året i rad som jag körde Finnmarksturen. Just Finnmarken var det första långlopp och cykellopp jag över huvudtaget körde, och jag trivs väldigt bra i Ludvikas cykelmarker. Numera kan jag dessutom banan väl vilket gör skillnad då man alltid vet vad som kommer härnäst, något som underlättar energihållningen och strategi under loppet.
I motsats till tidigare år kunde Maria inte cykla Finnmarken i år så i söndags styrde jag ensam bilen mot Ludvika på morgonen. Jag var relativt tidigt på plats och hämtade ut nummerlappen, pulade med cykeln. Pumpade däcken till 1.6 bar, drog på nummerskylten och gjorde cykeln klar. Till fållan kom jag tidigt och fick därmed en bra placering. Därefter stötte jag på Niklas Persson och Teuvo som också lagt sina cyklar på plats. Vi tryckte i oss lite energi och inväntade start.
Starten ut genom Ludvika gick som vanligt väldigt snabbt, många är hetsiga och jagar. Masterstart fungerar aldrig utan det är ställningskrig redan direkt från startskottet. Första startbacken i Finnmarken är inte brant utan mest bara lång och seg. Alla är pigga och backen suger på krafter om man kör tufft. Tidigare år har jag, utan att egentligen vilja det, gått på alldeles för hårt i första backen. För att sedan jaga på hårt ända fram till varvningen nere i Skuthamn där jag förbrukat alldeles för mycket energi och efter det stumnat eller bränts ut. I år höll jag igen i första backen, jagade inte på som jag brukar utan körde behärskat även om pulsen ändå trycktes upp mot en bra bit över 90%. I den snabba grusvägs-utförslöpan efter vinkades det frenetiskt och vi höll åt sidan då en olycklig cyklist gått i diket, ansiktet helt täckt av blod. Men man fick slå utan tanken om vad som skulle kunna inträffa, och istället fokusera på att göra bra ifrån sig här och nu. En del cyklister går om mig men jag har bestämt mig för att hålla mitt eget tempo och inte hetsas att gå med andra i alldeles för hård körning. Det är bra cyklister runtomkring så det är inget stök eller vingel utan rullar på bra, stadigt och snabbt. Min teknik har utvecklats med åren och numera håller jag tempot som andra övriga runt omkring mig även när vi kör stig. Rent av kör jag bättre än en hel del andra som studsar omkring som flipperkulor utan kontroll.
När vi klättrar upp för en brant grusväg skriker en gubbe "ni är 15 minuter efter täten" och i min värld kanske det inte var den viktigaste informationen men jag ropar "ja snart är vi ikapp". Sedan matar vi vidare genom skogen.
När vi kommer fram till de långa plana cykelbanorna in mot Skuthamn vid stranden intill ABB, vet jag att det är nödvändigt med bra rygg. Det är rak asfaltsväg i flera kilometer, här går snabbt och idag ligger vinden som vanligt på. Jag släpper direkt en klunga som kör för hårt för mig, men blir strax omcyklad av ett annat gäng som går i lagom fart. Jag lägger mig i svansen och får draghjälp hela vägen. Vi rundar ABB, kör ner för trapporna och jag springer uppför på andra sidan. Drar vidare. I det här läget känner jag mig fortfarande ok, vilket jag aldrig gjort i tidigare Finnmarker. Det bär av uppåt mot bergspriset, sedan fortsätter utförslöpor och nya backar. Långa backar. Jag märker att jag är relativt god klättercyklist då jag passerar cyklist efter cyklist i uppförsbackarna. De andas tungt och går på hårt, medan jag själv spar krafter och håller igen men ändå kör förbi drösvis. Jag hinner tänka att det är synd att Gävle är så platt så man inte får möjlighet att köra mer backar.
Vi kommer till ett lite mer tekniskt parti men även här går det bra. Den mentala skärpan som helt saknades i Norberg för två veckor sedan är där idag och jag står på genom skogen. Några ytterligare backar, snabba utförslöpor ner för grusvägar och nu passerar vi sista matkontroller. Jag har som vanligt med mig fullt tillräckligt med energi och vätska i ryggfickor och Camelback. Vi passerar, jag hittar bra klunga att gå med kilometrarna fram till Leos backe. Det där är ett ställe jag egentligen inte gillar, mest bara på grund av de tidigare tre årens tokkramp långt tidigare i loppen och att jag därför fått jobba med smärta för att komma upp de 1200 metrarna. I år är jag sliten men ännu har ingen krampkänning märkts av. Det är ändå med viss fasa jag rullar in i backen. Även här går jag på snabbare än övriga och lämnar dem relativt snabbt bakom mig. Det är inte lätt men jag tycker ändå att det går ok. I partierna med utförskörning efteråt ser jag ingen bakom mig, det är först när vi passerat kotunneln under vägen och kommer ut på sista asfaltsträckan in mot Ludvika som jag blir passerad av en liten klunga. Just då är jag så trött att jag inte orkar bry mig, jag går på max och det finns inte en tiondels kilometer i timmen ytterligare att plocka ut ur pinnbenen. Jag kör hela vägen in i mål i det tempo jag mäktar med.
Tiden blev 7 minuter sämre än min tidigare bästa tid, från 2014. Men för mig kändes det ändå som en seger. Att äntligen ha cyklat ett långlopp utan kramp, att dessutom ha kunnat köra så behärskat att jag kände att jag hade kontroll hela vägen igenom. Att inte bara gå all in, sprängas och tvingas ge upp halvvägs utan både ha en plan och följa den.
Det här var årets sista tävling. Förra årets två lopp för min del resulterade i två DNF. I år har jag fyra genomförda långlopp och två av dem känner jag gick så bra de kunde. Jag är supernöjd med både Mörksuggan och Finnmarken, hur jag genomförde dem. Resultat struntar jag i, det är känsla jag är ute efter och då är de två genomförda precis så som jag vill. Där jag efteråt haft en känsla av att jag fått ut det jag kunnat och inte vare sig sprängt mig eller gått för långsamt. Totalt fem tävlingar körde jag i år, Ottarsloppet och fyra deltävlingar i långloppscupen. Alldeles lagom och det är med glädje jag nu går in i en viloperiod där jag drar ner på träningen. Tanken är att växla upp igen med grundträning i oktober för att nöta styrka, löpning och Monark i vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar