Så var då säsongen över. Eller ja, sommarsäsongen 2016 närmar sig slutet. Årets sista lopp är avklarat, känslan av behov att prestera finns inte där längre. Det jag har fokuserat på ända sedan i november förra året är nu förbi. Ute är det fortfarande soligt och vackert, men ändå är något förändrat. Temperaturen som tidigare höll sig uppåt 25 grader är nu närmare 10 och långtröjan och knävärmarna åker fram.
Idag hade jag lust att komma ut och röra kroppen. Men jag ville inte pressa mig, ta i, jobba på, anstränga mig. Det var när jag passerat Överhärde som jag kom på att träningsmotivationen försvunnit men motionsmotivationen är där. Den där känslan av att vilja röra på kroppen, men samtidigt inte jobba hårt utan bara motionera för att det är skönt. Jag har inget att bevisa, inget att uppnå, inget att sikta på, kämpa mot.
Så här års brukar den här känslan infinna sig. Behovet att slappna av lite, återhämta krafter efter en lång säsong av kamp, intervaller med mjölksyra, med tokhög puls och andnöd. Där man fått kämpa mentalt för att orka, för att pressa vidare trots att smärtan ekar genom kroppen, får en att vilja dra av eller helst bara stanna av helt. Sedan nio månader har fokus legat där, att prestera. Men nu är det över för den här gången, det här året, 2016 års cykelsäsong.
Efter att ha sprungit högst sporadiskt och fåtaligt under cykelsäsongen får jag nu äntligen utrymme att plocka fram löpardojorna i högre utsträckning. För sisådär tio år sedan inte bara höll jag på med löpning, jag VAR löpare. Det var min identitet. Jag både tränade och tävlade för IS Göta löparklubb och trivdes väldigt bra med det. 2006 stoppade problem med löparknä mig slutligen helt från att springa, det gick inte ens att löpa 300 meter utan att inflammationen retades. Så efter att ha levt löpning under flera år fick jag sluta tvärt och en enorm tomhet uppstod. Jag som ju VAR löpare i själ och hjärta kunde inte ta ett enda löpsteg på flera år. Vad skulle jag nu göra. Några tafatta försök att hitta alternativa träningsmetoder följde men inget av det jag ville fungerade för knät. Jag hamnade i gym men trivdes aldrig där, det var ungefär lika kul som att slå sig själv med en hammare i huvudet. Jag var främst bara glad att jag slapp när passet var över. Försök att testspringa renderade i värkande löparknä och jag insåg att det var färdigsprunget för mig. Jag var inte längre löpare det var bara att inse. En känsla av sorg drog över mig men det största problemet var att jag inte hittade något annat att brinna för. Så efter att ha kollat på Vacchi och Adamssons kommenterade av Touren köpte jag en begagnad Canyonracer. Kände igen mig i känslan från löpning och började gilla det allt mer. Efter några år tyckte jag cyklingen var toppen och numera ÄR jag cyklist, det är en del av vem jag är.
Sedan ungefär tre år tillbaka kan jag springa igen. Men cyklingen har tagit över mitt träningsfokus och det är här jag hittar bäst utmaningar. Det är en motionsform som passar mig. Löpningen finns dock alltid i mitt hjärta men problemet är att det är svårt att kombinera löpning och cykling på ett bra sätt. Löpningen har så hög mekanisk påverkan på musklerna, de blir så slitna av löppassen att det påverkar cyklingen menligt. Jag måste alltså välja det ena eller det andra och där har cyklingen vunnit. Men så här års, när cykelsäsongen är över får jag äntligen utrymme att springa mer igen. Det där tempot jag hade i löpningen tidigare finns så klart inte alls där längre. Jag springer alldeles för lite för att bygga tillräckligt med träningstid för att få en bra anpassning. Känslan i benen är dessutom så mycket tyngre än när jag bara sprang. Då var det en alldeles särskild form av lätthet i stegen som gjorde att det kändes som om man flöt fram, även när det gick fortare. Nu går det tvärtom kantigt och stappligt, benen är tunga och jag måste verkligen pressa för att komma ner i något så när bättre hastigheter. Jag spänner mig och springer ansträngt istället för lätt och flytande. Men samtidigt, sett till hur lite jag springer är det ändå kul att kunna hålla något så när ok fart.
Nu när cykelsäsongen passerat drar jag gärna på mig löparskorna och drar av en mil. Benen och musklerna är cykelanpassade och tål inte högtempolöpning utan att bli slitna. Så i fredags sprang jag en mil med det högsta tempo jag skulle klara på den distansen, tiden blev drygt 43 minuter vilket inte är bra men ändå ok. Det är nästan 5 minuter långsammare än när jag var som snabbast men jag är inte beredd att lägga den träningen för att nå dit igen. Nu springer jag utan tidsmål och utan att sikta på något annat än att det ska vara kul. Motion, inte prestation. Så nu under hösten kommer fokus riktas in mot mer löpning och motion ett tag innan träningen åter riktas mot prestation och cyklingen med sikte på vårsäsongen 2017.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar