Upp och ner

Den här veckan har väl inte blivit som den borde, inte på något sätt alls faktiskt. Men det blev inte förra veckan heller. Av lite olika skäl ligger fokus i familjen just nu inte på träning utan på annat som blev viktigare efter allvarlig sjukdom hos nära anhörig. Det ledde till att Maria och jag ställde in vårt planerade bröllop i lördags. Jobbmässigt har det dessutom varit galet arbetsintensivt och stressigt med ett flertal deadlines att leverera på. Sömnen och kosten har varit kackig så den totala belastningen har verkligen inte varit gynnsam för motionerandet.

I lördags förra veckan var jag dock med ut med ett gäng snabba grabbar på grusvägsrally bortöver Oslättfors och upp mot Ockelbohållet och ner via Råhällan hem igen. Det var riktigt skoj att köra grusväg på det där viset i grupp med jämnstarka cyklister. Vi cyklade dessutom bitvis på för mig nya vägar, riktigt kul att upptäcka nya områden i sina hemtrakter. Det är absolut områden jag kommer frekventera mycket under kommande år. Lite backigare än vad man får till här i Gävle, men ändå omväxlande och vackert. Små sjöar, skogar, dalar och backar, bitvis riktigt fint. En bit över nio mil fick vi ihop så det blev ett CV så där på en lördag.

Efter några veckor höstligare väder blev det plötsligt sommar igen, indiansommar. Trots att arbetsschemat inte tillät gjorde jag mig ändå ledig onsdag eftermiddag. Så vid ett stämplade jag ut, körde hem, bytte om och drog iväg på hojen. Vädret var fantastiskt sommarväder, 23 grader sol och varma vindar. Det blev kortbrallor och korttröja och ändå vart det svettigt. Hur skönt som helst. Jag bestämde mig för att köra samma runda som lördag men förlänga den ytterligare med mer grusväg förbi Hagsta och ner till Åbyggeby.

Vinden låg på, inte så att det blåste så där hårt att man bara vill gråta, men det var en sån där sur motvind som kämpar emot och gör en småförbannad, lagom nog för att man får lust att svära åt vinden när man trampar fram mellan tallarna. Det blåste dessutom nordostligt vilket innebar non stop motvind från Engeltofta hela vägen upp till Ockelbo. Eftersom jag bestämt mig för en snittfart pressade jag på och höll tempot uppe trots att morsan jord kämpade emot med både vind och uppförsbacke.

Till slut kom jag upp på toppen och ganska precis samtidigt fick jag styra om kosan österut och söderut igen. Livet kändes bättre. Grusvägarna just där är helt folktomma, de går genom ett böljande landskap, bitvis nästan trolsk skog. Rätt som det var åkte jag förbi vad som såg ut som en jättefin stig in i skogen och självklart kunde jag inte låta bli att testa. Så jag svängde av, körde en urmysig flowig stig som dock tog slut lika oväntat som den börjat. Där framme låg en pytteliten folktom sommarstuga intill en liten utvidgning i en å. Egen brygga och underbart läge. Det var trots allt tur att ägarna där för annars hade jag lagt ett bud på den trots att den säkert inte var till salu, så fint var det. Jag stod och njöt en stund innan jag rullade vidare igen.

Tänk om man hade en gullig liten rödvit stuga med egen brygga en bit utanför Kolforsen.

Strax innan Ockelbo kom jag till ännu ett vägskäl, den här gången chansade jag på att svänga höger. Minnet sa mig att vi svängde vänster där senast, men samtidigt kändes det som om högersvängen ledde i rätt kompassriktning. Jag skulle senare förstå att båda delar var rätt, men att jag svängt fel. Kom fram till Kolforsen, fortsatte förbi klungan med hus och drog vidare åt sydost, dvs Gävlehållet. Men tyvärr började grusvägen kännas liten och allt för sällan använd för att det skulle kännas rätt. Så jag stannade, tog fram telefonen och kollade Enirokartan och mycket riktigt åkte jag i rätt riktning men samtidigt fel. Den grusväg jag körde slutade mitt ute i ingenting några kilometer längre fram medan den andra riktningen anslöt till väg 303, strax öster om Ockelbo. I det här läget hade benen börjat kännas mosiga och tack och lov tryckte vinden på bra i ryggen så den nya fina asfalten swischade förbi i rask takt. Nu borde jag svängt av vid Vintjärn men jag kände tröttheten komma, och fortsatte asfaltstuggandet fram till Hagsta. Där vek jag söderut upp på Råhällanvägen men tog direkt av vänster igen in på grusvägen. I det här läget var jag rejält krispig. Vattnet hade precis tagit slut i kamelrumpan men jag till och med för trött för att rulla de 100 metrarna ner till macken och fylla på. Istället fortsatte jag hemåt. Nödgelen hade precis förbrukats och jag insåg att bonken var där men att det ändå återstod rejält med distans hem, mer än en timme. Så det var bara att tugga vidare trots att strömmen gått och all energi var förbrukad. Jag gnuggade vidare och kom till slut hem. Första bonken sedan i våras och de första timmarna efter hemkomsten var så där miserabla som det bara kan bli efter en rejäl tokbonk. Frossa, illamående och fosterställning innan livsandarna så smått återkom.