Sommarträning

Det underbara vädret som varit senaste veckan håller i sig och så även mitt humör.

I början på veckan var jag i kungliga hufvudstaden på arbete i tre dagar. Då arbetet innebar att sitta stillasittande på rumpan i ett konferensrum fanns gott om fysisk överskottsenergi när kvällen närmade sig. Mentalt var jag helt slut, det är slitsamt att vara på ledningsmöte och tvingas vara helskärpt hela dagen och inte låta tankarna vandra iväg ens en sekund. Fysiskt var det dock gott om energi så när jag kom tillbaka till hotellet var det träningsdags. Solen sken och temperaturen låg på dryga 25 grader. Vädret var sådant att hela Stockholms invånare satt på uteserveringar och drack och åt och gottade sig i solen. Själv drog jag på mig löparkläder och skor och klev ut från hotellet. Tog mig ut via Kungsgatan och bort ner till Strandvägen, därifrån vidare ut på Djurgården. Passerade Gröna Lund och sprang sedan genom skogarna vid Rosendals trädgård och ut förbi Kaknästornet och Gärdet. Ungefär där bröt jag dock löpningen och promenerade tillbaka igen. Delvis beroende på att vänster hälsena började knorra. Det är väl så där när man är vältränad i cykling och ger sig på att springa. Kroppen har både konditionen och muskelstyrkan, men senor och ligament är inte anpassade efter belastningen i löpsteg. Den andra anledningen till att jag gick var att jag hade lust att vara ute längre och bara njuta av vädret och omgivningen. Skönt som tusan var det och efter en och en halv timme var jag tillbaka på hotellet igen.

Igår torsdag var jag tillbaka i Gävle igen och pumpade däcken i Canyonhojen. Activitus ville att jag skulle köra ett gubbdistanspass. Sådana jag cyklat hundratals genom åren, ja rent av den typen av cykling jag vissa år cyklat nästan uteslutande. Nu fick jag det alltså ordinerat. Två timmar i G2-tempo vilket är nivå 16 på borgskalan. Jag körde grusväg förbi Norra Åbyggeby-Råhällan-Oslättfors-Smörnäs-Lunds fäbodar-Ove Jansson-Lexe. Totalt vevade jag ihop 67 kilometer, men mest skoj var snittempot som blev 28,6 km/h vilket är bra ensam med fulldämpare på största delen grusväg. Känslan i passet var riktigt god, jag hade ork att pressa precis hela vägen och hålla ångan uppe. Träningsviljan fanns där och motivationen att kämpa passet igenom.

Det där utgjorde kanske inte den bästa uppladdningen till dagens träning. Normalt sett är det klokast att köra intervallpass första dagen och distans nästa. Själv gjorde jag tvärtom, drog hårt distanspass först och sedan snabbt intervall efterföljande dag. Kvar på schemat fanns ett tabatapass, 40/20 under 6 minuter, 4 set. Jag flexade ut från jobbet och drog iväg. Efter redan 500 meter värkte benen, de kändes slitna och jag tänkte att det inte kommer gå att köra ett så hårt intervallpass idag. Under 40/20 ska man ju ligga på riktigt hårt, över mjölksyratröskel och då är slitna ben inte perfekta. Men efter 20 minuter uppvärmning drog jag ingång första intervallen, benen svarade och så fortsatte det. Visste jag blev trött och mjölksyrastinn men det är ju själva finessen med det här passet. Det svåraste är att hålla koll på uret och hålla koll på tiden. Missar man fokus ens några sekunder får man för lång intervall, och därmed för kort vila. 20 sekunder är inte mycket när man kört stenhårt. Jag matade igenom alla fyra set och hoppas att mitrokondietillväxten nu som ett brev på posten då det är avsikten med den här passtypen. Mitokondrierna är ju musklernas kärnkraftverk och tabatapass är designade att utmana musklerna på så hård nivå att man ökar antalet sådana.