Igår lördag var vädret av modell högsommar, det var så där fuktigt och tokvarmt som det kan bli så här års. Lusten att ge sig ut och motionera sjunker i takt med att kvicksilvret stiger i termometern. Jag inledde dock morgonen med en långpromenad vilket var en lagom fysisk insats en varm sommarmorgon. P3 dokumentärs podprogram i lurarna som sällskap i en folktom skog. Jag var ute så tidigt att inte ens Bönavägen var trafikerad, det är riktigt skönt att hela landskapet för sig själv. Det känns verkligen så, att man är ensam herre på täppan när ingen annan rör sig ute. Tankarna rör sig friare i skallen och omgivningen är fylld av en ro som inte finns där under dagtid.
På eftermiddagen var det dags att förbarma sig över villaträdgården. Baksidan med att vi häromveckan gödslade rejält med blåkorn på gräsmattan för att få bort mossan, är att gräset växer som en tok. Det är ganska säkert så att man med ögonen kan se hur stråna sticker iväg mot skyn, bara man sätter sig ner en stund och spanar. Trots att det gått en knapp vecka sedan förra svängen fick gräsklipparen bekänna färg i det tjocka gräset. Den tuggade sig igenom det gröna frodiga gräset med stor möda och protesterade ett antal gånger då motståndet blev för stort. Men nu är det fint på det vis en nyklippt och kantklippt gräsmatta är.
Efter en vilodag igår var jag pigg på en träningsrund i morse. Den här morgonen tog jag sovmorgon och vaknade inte förrän en bit efter sex. Det var länge sedan det inträffade senast. Annars är det tidigare uppvaknande som gäller. I torsdags bestämde sig knappen till lockouten till dämparen och gaffeln att den hade gjort sitt. Mitt ute i skogen såg jag något lossna från styret och efter att ha stannat och plockat upp det visade det sig vara lockouten som gått i två delar. Det gav en hoj utan möjlighet till lockout men med så trampeffektiv fjädring som det är på RS1-gaffeln och Monarch-dämparen så klarar man sig ändå. Det är egentligen bara när man står upp och trycker i uppförsbackar som man känner hur det rör sig under en, i övrigt är den effektiv. Jag ville dock få lockouten lagad men där hade godset i knappen gått av så det blev till att byta. Efter lite modifieringar och luftning av lockouten fick jag till det. Men det ska så klart testas i verkligheten i skogen också.
Så det blev ett av deluppdragen idag. Dels att testa att funktionen i lockouten var som den skulle och att den höll, men också att få till ett bra pass. Eftersom jag hade ett långpass i långsamtempo kvar att avverka den här veckan gav jag mig i kast med det. Cyklade ut till Högboskogarna där jag hakade på det blå Vasaspåret förbi brukshotellet över på västra sidan av Ockelbovägen. Där fortsätter Vasaspåret på grusvägar och stigar. Förra gången jag var här var grusvägarna släta och fina, idag var de "lagade". Vilket innebär att de precis hade kört med maskin som förstör underlaget. Åtminstone för oss cyklister, men skogsägarna har troligtvis inte oss i tankarna när de fixar skogsbilvägar. Det blev tungcyklat och cykeln spårar i det mjuka gruset. Efter några kilometer av den varan kom jag vilse. Eller jag trodde i alla fall det. Jag kände igen mig men hittade inga blå Vasaskyltar, cyklade därför tillbaka en bit men det kändes ändå rätt så jag fortsatte framåt igenom och tids nog kom en skylt igen. De hade bara sparat lite på skyltarna och inte satt någon på den sträckan. Annars måste jag berömma Palmberg med polare som verkligen har fått till mycket bra och välskyltade leder. Man vet alltid vilket spår man kör och kan i god tid se när det viker av åt en annan riktning. Totalt sett är Högbo ett fantastiskt ställe för oss mountainbikecyklister, det innehåller något för de flesta. De som älskar det jag hatar, dvs stök kan verkligen få sitt lystmäte mättat. Det finns flowiga härliga stigar, lagom tekniska partier och omväxlande cykling. Utrymme för grym träning och området har ju fostrat en världsmästare så det håller bra klass.
När Vasaspåret kom fram vid Walströms trä intill Ockelbovägen körde jag över och tog in på Oslättforsvägen. Slät fin grusväg, snabbcyklat och omväxlande omgivning. Ett par km innan Smörnäs tog jag av söderut, tråcklade mig förbi bommen och vevade på söderut längs grusvägen. Här möter man aldrig någon, ser aldrig ens en bil. Fram till för ett par år sedan höll jag på och letade efter något ställe att passera så man kan komma över på andra sidan, ner på den grusväg som löper ut vid Owe Janssons handel. Det är ett flertal gånger jag vandrat igenom skogarna, försökt ta mig förbi rådjursstigar men fastnat i myggiga tätvuxna granskogar. Slutligen förstod jag att det var längs kraftledningsgatan man tog sig fram och plötsligen var jag på rätt ställe. Sedan några år känner jag alltså till det där och idag passerade jag förbi och över till Lunds fäbodar. Längre tillbaka i tiden var det just fäbodar för bönderna att ha korna på under sommartiden. Numera är det några sommarstugor med sommargäster som befolkar området så här års. Andra tider på året ekar det tomt i skogarna.
Jag skulle nu efter 2,5 timme cykling gå på med intervaller. Det är fruktansvärt vidrigt att dra på med hårda intervaller efter några timmar distans. Jag vet inte vad det är rent fysiologiskt som gör det, men intervallerna tär hårt på benen som skriker i en helt egen form av smärta som jag inte upplevt tidigare. Åtta 30-sekundersintervaller med fyra minuter vilotid emellan så att benen hinner "återhämta" sig för att man ska orka mata på maxkraft. Ruskigt tufft men jag orkade genomföra det, både fysiskt och mentalt. Cyklade igenom stan, fortfarande ganska tomt då det är söndag och tidig förmiddag. Förbi Gävle Galvan och väl hemma igen hade jag fått ihop 93 km och ett härligt sommarpass.
Nu är det firande av Marias födelsedag som gäller och gästerna ska bjudas på italiensk plockmat, och jordgubbar som efterrätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar