Förkylning

Under de senaste månaderna har nog varenda person i min närhet varit förkylda. Själv har jag mirakulöst klarat mig vilket är märkligt eftersom jag aldrig brukar ta mig igenom en hel vinter utan. Inatt vaknade jag med ont i halsen och nu börjar det kännas allt mer. Så nu är det min tur att dras med i förkylningsomgång.

Propagandacykling

Idag strålade solen från klarblå himmel. Temperaturen var minus fem och det var perfekta yttre förutsättningar för en fin vintertur på två hjul. Per, Nicke och jag rullade från Triangeln upp via Smörnäs ut till Högbo. Per låg längst fram och drog hela vägen, oförtrutet i högt tempo. Efter att vi svängt ut på Bäckvägen in mot Gävle kände jag mig pigg och gick upp och ökade takten och drog. Efter det fick jag dock kämpa för att orka hålla de övriga tvås bakdäck då de fortsatte pumpa på i riktigt högt tempo. Jag bet ihop även om jag var rejält nära att släppa vid Ove Janssons försäljning. Det visade sig dock att även Nicke var krispig vilket var en tröst och visade att det nog inte bara jag som var klen utan att trots allt ändå hade gått på i bra fart. Totalt vevade vi ihop 73 km och nästan tre timmar träningstid på kontot. Bäst av allt är dock att det var en vacker och fin runda som tankade rejält med mental energi.

Igång igen

Igår kväll blev det åter dags att prova Mattias Recks intervallpass, Giro 4. Jag körde upplägget nummer 2 som har fokus på hjärtat. Det är fyra fartökningar för att förbereda kroppen på kommande intervaller. Och sedan är det dags för intervallerna. Inte mindre än 20 stycken totalt fördelat på 8 st 40/20, sedan fyra norska intervaller och avslutning med ny omgång 8 st 40/20 med 18-19 på borgskalan. Det blir mycket intervaller och högt tempo hela passet igenom. Väldigt jobbigt men också mycket roligt. Tanken igår var att jag skulle se om kroppen och psyket klarade passet så jag tänkte att jag kör så länge jag orkar. Det visade sig fungera bra så jag kämpade mig igenom hela passet.

Imorse ville jag komma ut på distansrunda. Det blev väl kort vila från gårdagskvällens tuffa pass men benen kändes ändå riktigt bra. Orken fanns där halva passet, resten blev det mest att rulla sig igenom. Men härligt att komma ut och köra Högborundans 71 km snöiga vintervägar. Fick lite bonkvarning sista milen då det började fladdra framför ögonen vilket jag av erfarenhet vet är ett tydligt tecken på att bonken är på gång. Trots varningarna klarade jag mig hem utan bonk, och efter en dusch och lunch samt soffhäng framför Vinterstudion i SVT känns det riktigt skönt att påbörja lite bättre träningspass igen.

Harvande

Efter träningsfri januari har jag som tidigare sagts kommit igång med träningen igen. Några sköna distanspass utomhus har det blivit. Men mest har träningen nu bestått av spinpass på hojen i garaget. Kör med en dator på bänken framför, med olika form av förströelsefilmer från Youtube. Idag var det Öijers filmning av sommarens Mörksugga som blev sällskap. Musik pumpar i bakgrunden, ihopmixat i programmet Mixmeister så att låtarna precis anpassas i längd för intervallupplägg om 5 gånger 4 minuter. Tio minuter uppvärmning, sedan fyra minuter intervall med peppande musik och tre minuter nedvarvningsmusik emellan. Intervallpass i garaget är verkligen inte någon fröjd för själen men just nu är det grundtränings-gnuggande som gäller för att få igång kroppen igen. Min förhoppning är att om en månad kanske man kan få komma ut och härja i skogen.

Nästa vecka ska jag en sväng till Östersund i arbete. Tyvärr får skidorna stanna hemma men löparskorna kan få följa med och se Östersund med omgivningar.

Härlig grisrunda

Igår var det riktigt skitväder. Grusskitigt, +2 grader och regn. Inte det bästa för ett distanspass kan man tycka. Men man kan ju cykla distans ändå. Jag körde en sexmilare förbi stan-Hedesundavägen-Laggarbo-Valbo och hem igen. Isfria vägar och det rullade på riktigt bra. Snittfarten var den bästa jag haft på lång tid med de tungrullade dubbdäcken, och jag orkade pressa hela vägen runt. Två dagar tidigare hade jag aldrig tagit mig runt utan dubbisar men igår hade det varit bättre utan. Men riktigt kul att kroppen börjar svara allt bättre på träningen. Fortfarande få pass tränade efter uppehållet men det går åt rätt håll med hur kroppen svarar vilket känns skönt. Gårdagspasset var väl ingen njutning direkt fast skoj ändå. Nu får det bli några intervallpass så man får igång hjärtat och benen.

Igår träffade jag även på en annan cyklist trots det grådassiga vädret. Det var Janne som stod i en sjö av spillvatten och spettade is i en igenfrusen dagvattenbrunn. Kul att se att han är igång igen efter axelproblemen, fast det är ju inte i jobbkläder han ska vara utan på hojen cyklandes.

Lågsittande solrunda

Efter en slitig jobbvecka kände jag ett behov att komma ut och cykla utomhus. Solen lyste igår och jag drog iväg på en eftermiddagstur runt Bönan. Underlaget var bra hela vägen där det var asfalt. Sträckan mellan Harkskär och Björke bestod av ett moddigt lager snö ovanpå is. Det var därför lite spårigt och knepigt bitvis men gick ändå att hålla en ok fart.

Jag var lite stressad att hinna ut innan solen gick ner så redan när jag satte mig på cykeln och rullade ner för backen från huset tyckte jag att det kändes som om jag satt väldigt lågt. Hela första milen funderade jag på att vända om och se hur sadelhöjden var. Jag hade inget miniverktyg med mig och bestämde mig för att kämpa på hela vägen runt. Fick dock kramp i framsida lår och ont på annorlunda ställe i sätesmusklerna. Väl hemma mätte jag och det visade sig att jag hade suttit på sadelhöjd 73 cm istället för mina normala 77. Inte underligt att det kändes lågt, 4 cm är en rejäl skillnad. Så nu drog jag på ett lager kolfiberpasta på stolpen och hoppas att pastan gör att sadelklämman greppar bättre så jag slipper sjunk.

Det blev dock en kul och skön runda ändå i soligt och fint vinterväder. Snittade 25 km/h vilket känns ok med tanke på underlaget på grusvägen samt tungrullade dubbdäck. Ser nu mest fram emot våren så man får komma ut i skogen och cykla finstigarna i Skidsta.

Idag är det vila som gäller och imorgon söndag får det nog bli en distansrunda för att sparka igång gammelkroppen.

Ingen njutning direkt

Ja att köra 4x4 är ju aldrig någon njutning. Tvärtom är det sjukt jobbigt varje gång. Men samtidigt är det just det som gör det skoj, och verksamt. Idag var det dags för första intervallpasset på många veckor och som väntat var det en patetisk prestation från min sida. Men ändå skönt att komma igång med träningen igen. Tänk att man kan sakna att lida.