Grusvägens lockelse

Igår lördag var vädret av modell högsommar, det var så där fuktigt och tokvarmt som det kan bli så här års. Lusten att ge sig ut och motionera sjunker i takt med att kvicksilvret stiger i termometern. Jag inledde dock morgonen med en långpromenad vilket var en lagom fysisk insats en varm sommarmorgon. P3 dokumentärs podprogram i lurarna som sällskap i en folktom skog. Jag var ute så tidigt att inte ens Bönavägen var trafikerad, det är riktigt skönt att hela landskapet för sig själv. Det känns verkligen så, att man är ensam herre på täppan när ingen annan rör sig ute. Tankarna rör sig friare i skallen och omgivningen är fylld av en ro som inte finns där under dagtid.

På eftermiddagen var det dags att förbarma sig över villaträdgården. Baksidan med att vi häromveckan gödslade rejält med blåkorn på gräsmattan för att få bort mossan, är att gräset växer som en tok. Det är ganska säkert så att man med ögonen kan se hur stråna sticker iväg mot skyn, bara man sätter sig ner en stund och spanar. Trots att det gått en knapp vecka sedan förra svängen fick gräsklipparen bekänna färg i det tjocka gräset. Den tuggade sig igenom det gröna frodiga gräset med stor möda och protesterade ett antal gånger då motståndet blev för stort. Men nu är det fint på det vis en nyklippt och kantklippt gräsmatta är.

Efter en vilodag igår var jag pigg på en träningsrund i morse. Den här morgonen tog jag sovmorgon och vaknade inte förrän en bit efter sex. Det var länge sedan det inträffade senast. Annars är det tidigare uppvaknande som gäller. I torsdags bestämde sig knappen till lockouten till dämparen och gaffeln att den hade gjort sitt. Mitt ute i skogen såg jag något lossna från styret och efter att ha stannat och plockat upp det visade det sig vara lockouten som gått i två delar. Det gav en hoj utan möjlighet till lockout men med så trampeffektiv fjädring som det är på RS1-gaffeln och Monarch-dämparen så klarar man sig ändå. Det är egentligen bara när man står upp och trycker i uppförsbackar som man känner hur det rör sig under en, i övrigt är den effektiv. Jag ville dock få lockouten lagad men där hade godset i knappen gått av så det blev till att byta. Efter lite modifieringar och luftning av lockouten fick jag till det. Men det ska så klart testas i verkligheten i skogen också.

Så det blev ett av deluppdragen idag. Dels att testa att funktionen i lockouten var som den skulle och att den höll, men också att få till ett bra pass. Eftersom jag hade ett långpass i långsamtempo kvar att avverka den här veckan gav jag mig i kast med det. Cyklade ut till Högboskogarna där jag hakade på det blå Vasaspåret förbi brukshotellet över på västra sidan av Ockelbovägen. Där fortsätter Vasaspåret på grusvägar och stigar. Förra gången jag var här var grusvägarna släta och fina, idag var de "lagade". Vilket innebär att de precis hade kört med maskin som förstör underlaget. Åtminstone för oss cyklister, men skogsägarna har troligtvis inte oss i tankarna när de fixar skogsbilvägar. Det blev tungcyklat och cykeln spårar i det mjuka gruset. Efter några kilometer av den varan kom jag vilse. Eller jag trodde i alla fall det. Jag kände igen mig men hittade inga blå Vasaskyltar, cyklade därför tillbaka en bit men det kändes ändå rätt så jag fortsatte framåt igenom och tids nog kom en skylt igen. De hade bara sparat lite på skyltarna och inte satt någon på den sträckan. Annars måste jag berömma Palmberg med polare som verkligen har fått till mycket bra och välskyltade leder. Man vet alltid vilket spår man kör och kan i god tid se när det viker av åt en annan riktning. Totalt sett är Högbo ett fantastiskt ställe för oss mountainbikecyklister, det innehåller något för de flesta. De som älskar det jag hatar, dvs stök kan verkligen få sitt lystmäte mättat. Det finns flowiga härliga stigar, lagom tekniska partier och omväxlande cykling. Utrymme för grym träning och området har ju fostrat en världsmästare så det håller bra klass.

När Vasaspåret kom fram vid Walströms trä intill Ockelbovägen körde jag över och tog in på Oslättforsvägen. Slät fin grusväg, snabbcyklat och omväxlande omgivning. Ett par km innan Smörnäs tog jag av söderut, tråcklade mig förbi bommen och vevade på söderut längs grusvägen. Här möter man aldrig någon, ser aldrig ens en bil. Fram till för ett par år sedan höll jag på och letade efter något ställe att passera så man kan komma över på andra sidan, ner på den grusväg som löper ut vid Owe Janssons handel. Det är ett flertal gånger jag vandrat igenom skogarna, försökt ta mig förbi rådjursstigar men fastnat i myggiga tätvuxna granskogar. Slutligen förstod jag att det var längs kraftledningsgatan man tog sig fram och plötsligen var jag på rätt ställe. Sedan några år känner jag alltså till det där och idag passerade jag förbi och över till Lunds fäbodar. Längre tillbaka i tiden var det just fäbodar för bönderna att ha korna på under sommartiden. Numera är det några sommarstugor med sommargäster som befolkar området så här års. Andra tider på året ekar det tomt i skogarna.

Jag skulle nu efter 2,5 timme cykling gå på med intervaller. Det är fruktansvärt vidrigt att dra på med hårda intervaller efter några timmar distans. Jag vet inte vad det är rent fysiologiskt som gör det, men intervallerna tär hårt på benen som skriker i en helt egen form av smärta som jag inte upplevt tidigare. Åtta 30-sekundersintervaller med fyra minuter vilotid emellan så att benen hinner "återhämta" sig för att man ska orka mata på maxkraft. Ruskigt tufft men jag orkade genomföra det, både fysiskt och mentalt. Cyklade igenom stan, fortfarande ganska tomt då det är söndag och tidig förmiddag. Förbi Gävle Galvan och väl hemma igen hade jag fått ihop 93 km och ett härligt sommarpass.

Nu är det firande av Marias födelsedag som gäller och gästerna ska bjudas på italiensk plockmat, och jordgubbar som efterrätt.

Årets längsta dag

Imorse var en sån där morgon då det var omöjligt att sova vidare. Väckarklockan stod inställd på 06.00 men jag vaknade redan 03.48 och kände direkt att jag inte skulle kunna sova mer. Låg och slöade en stund men tänkte att det aldrig funkar. Att jag lika gärna kunde dra ut på det där träningspasset direkt. Så jag smög upp ur sängen för att inte störa Maria mer än nödvändigt, drack en halv kopp kaffe och en vatten. Sedan i cykelkläderna och ut i sommarmorgonens ljumma värme. Solen började klättra men hade ännu inte nått trädtopparna. Klockan startade 04.42 och fåglarna sjöng. Det var årets längsta dag och därmed även kortaste natt. Nu vänder året åter, men än återstår många härliga veckor sommar, ljus och värme.

Planen var att köra ett fastepass, distanspass 1,5 timme i gubbtempo, dvs mellanmjölk. Upp via Åbyggeby, ännu inga bilar alls ute i trafiken. Inte en människa i sikte. I hagen stod låg fåren och tittade yrvaket upp. Hästarna tuggade lummigt grönt gräs och gav mig inte ens ett ögonkast. Nu tog grusvägen vid och jag gnuggade på upp mot Hagsta. Barrskogar med mest tall och gran, torra fina grusvägar med dagg i dikeskantens gräs. Ett rådjur studsar över vägen och springer med akterspegel in mellan träden.

Vad jag förmodar vara en jaktstuga för det lokala jaktlaget.

Ladan intill är inte världens bästa skick men är riktigt charmig.

Jag tar vänster och kommer förbi Jacksonville. Fortsätter grusvägen till asfaltsvägen mot Råhällan. Här passerar dagens första bil och efter det ligger den eviga segbacken upp till Råhällan ligger åter ödslig. När asfalten upphör tar grusvägen vid och löper vidare söderut ner till Oslättfors. En avstängd vägsträcka som hålls i bra skick tack vare skogsmaskiner. De är lite av ett gissel samtidigt som de är bra. Tack vare skogsbruket håller skogsägarna grusvägarna i farbart skick. Men samtidigt kör de sönder vägarna när de väl är igång med maskinerna. Emellanåt när de "lagar" vägarna blir de sämre än de var innan de gav sig på dem. Men på det stora hela taget får man ändå vara tacksam över skogsnäringen. Framme i Oslättfors är det som vanligt mycket vackert. Den vita stenkyrkan står ute på sin udde vid sjön och liksom tronar över området. De små tidigare arbetarbostäderna är numera sommarbostäder där människor odlar och snickrar för att skänka sommarkvällarna frid.

Väl passerad Oslättfors tog jag vänster ner på grusvägen som går hela vägen ner till en bit öster om Ove Janssons säljlager. Halvvägs vek jag dock av till vänster mot vattentornet i Sätra. Orken fanns där fortfarande efter mer än sex mil cykling på tom mage. Det senaste energitillskottet skedde tolv timmar tidigare men ändå var kraften kvar trots att jag legat halvvägs mellan fatmax och anaerobisk tröskel, en fart som kräver sina tributer på glykogendepåerna i kroppen. En av de saker som förvånat mig mest är just detta med hur väl kroppen presterar även utan energitillförsel. Innan Aktivitus-tiden tränade jag alltid med påfyllda energidepåer, men kunde ändå bonka. Aktivitus test visade att jag hade dåligt tränad fettdrift och gick för hårt på glykogen. Morgonpassen med fastande mage var något jag fasade inför då jag kände mig säker på att det inte skulle fungera. Efter att ha läst artiklar fick jag intrycket att det skulle bli tufft och slitigt där råden var att köra 30-40 minuter i lugnt tempo. Idag fick jag ihop drygt 2.40 med halvhårt tempo och det utan minsta känning av låg energi. Så min förhoppning är att jag kanske har börjat styra upp kroppens val av energikälla vid träning.

Framme vid Sätra vattentorn drog jag vidare förbi storköket och skogen över till Stigslund och därefter hemåt. Klockan visade nu nästan halv åtta men jag hade ingen brådska. Veckans friskvårdstimme från jobbet kunde gott nyttjas till detta träningspass. Jag kan ärligt säga att jag njöt varenda minut, sög in energi och ett bättre sätt att starta morgonen är svårt att tänka sig. På jobbet hade jag inbokat ett utvecklingssamtal tillsammans med chefen så det var dessutom skönt att ha tid att fundera igenom vad jag ville få sagt. Till jobbet kom jag halv nio fylld av energi och dessutom tränad 2.40 trots att dagen knappt ens börjat för de flesta av mina kollegor.

Istället för EM-fotboll

På jobbet idag började det redan imorse pratas om att många skulle flexa ut tidigt för att hinna hem och kolla Sverige-Italien i fotbolls-EM. Själv är jag så ointresserad av fotboll som man kan bli men det hindrar ändå inte från att flexa ut tidigt på fredagseftermiddagen. Det har varit hetsiga veckor på jobbet senaste tiden och jag har gjort alldeles för många arbetstimmar. Så med gott samvete stängde jag datorn och klev ut genom ytterporten redan vid två. Sedan ett varv förbi affären innan det bar av hemåt. Snabbt ombyte och här var jag fundersam på klädsel. Efter nattens regn var det sjukt fuktigt ute och tryckande.

Egentligen skulle jag vilat då jag redan kört den här veckans planerade träningspass. Men vem tusan kan vila när träningslusten finns där liksom tiden att göra det? Jag rullade iväg på ett återhämtningspass förbi Gävle Galvan och upp via fängelset till Hemlingby. Lite småslirigt på sina ställen av lera från nattens regn, men vad gör väl det. Tidigare har det varit lite knepigt att cykla i Hemlingby. Det har varit tillåtet men eftersom löpare och promenerande inte känt till det har man emellanåt känt sig ovälkommen även om man kört hänsynsfullt. Nu har de som sköter Hemlingby satt upp cykelskyltar längs tiokilometersspåret. Dessutom finns det en femkilometersslinga som delvis går samma sträckning. Kul att de markerar att man verkligen är välkommen i naturområdet även på hjul. Sedan måste vi så klart sköta oss och ha ett bra bemötande mot andra motionärer.

Det märks nu att sommaren kommit igång, växtligheten ökar och vissa sträckor av små tunna stigar syns knappt under all grönska. Det är en fantastiskt fin tid så här års med mycket klorofyll och härliga temperaturer.

I Hemlingby så jag inte en kotte, det är nog första gången jag cyklat där utan att se andra motionärer ute. Till och med på morgonturerna tidiga vardagsmornar kan man se någon yrvaken löpare eller pigg promenerande. Men idag var det heldött. Fotbollen lockade till TV-tittande istället för motion.

Hemma igen efter 40 sköna kilometer känns det bra att ha ägnat en del av eftermiddagen till något jag verkligen gillar.

I tisdag beställde jag en cyclocross, det är en Scott Addict CX som jag tänker susa omkring på där jag blandar grusväg och asfalt. De rena landsvägspass jag kör har minskat rejält i antal. Fram till 2011 cyklade jag nästan uteslutande landsväg men nu är det tvärtom i stort sett enbart mountainbike som gäller. CX är perfekt för många av de träningspass jag kör i dagsläget så det ska bli skoj när denna hoj landar, förhoppningsvis redan nästa vecka. Efter att ha sålt av ett par hojar den senaste tiden ekar det tomt i garaget så det är dags för påfyllning igen.

Uppe med tuppen

Hej igen

Under den senaste löpturen, som jag gjorde i Stockholm häromveckan, fick jag problem med hälsenan på vänster sida. Jag var därför lite lätt nojig när jag igår kväll snörade på mig dojorna igen för att köra en ny löprunda. Kroppen är van vid träning men inte den belastning löpning ger på leder och senor. Enligt träningsschemat skulle jag egentligen köra ett fyraminuters intervallpass uppför backe med cykel. För det första är det hart när omöjligt att hitta en fyra minuter lång backe i vår del av Gästrikland. Här är alldeles för platt för att vi ska prata om backar, möjligen finns här kortare knixar. Det är för övrigt en av de främsta anledningarna till att jag kör med 36-klinga på XX1-hojen men ändå trampar ur den och önskar mig en 38:a som lämpligare utväxling.

Nåväl. Jag skulle alltså ut på fyraminutersintervaller på cykel egentligen men dels saknar vi alltså backar av den längden, och dels var jag inte sugen på att cykla. Kände däremot en önskan att få dra på mig löpardojorna och sticka ut i skogen och springa. Så att på det viset fick det bli. Istället för 4x4 i backe blev det vanliga 4x4 i löpning. Kändes riktigt bra, ja i alla fall konditions och styrkemässigt. Det jag saknar är den där lättheten och klippet i steget som jag hade på den tiden jag tävlade i löpning. Känslan av att fötterna knappt rör marken och man liksom flyter fram. Det var länge sedan jag sprang intervaller och jag hade glömt hur skoj det är. När jag kom hem hade jag fått ihop exakt en mil och var nöjd med att ha fått pressa kroppen lite extra.

Jag sover numera som en kratta om nätterna, får ihop max 5 timmar, vaknar sjukt tidigt utan möjlighet att somna och få mer sömn. Att månad ut och in vakna varje natt mellan fyra-halvfem är inte skoj. Tröttheten finns absolut där men inte sömnförmågan. Även imorse vaknade jag och kände att jag aldrig kommer kunna somna om, klockan stod då på 04:12. Trots löpturen kvällen innan var kroppen pigg och lusten att cykla fanns där. Att solen började skina ute såg jag på det instrålande ljuset genom rullgardinen. Jag låg kvar en stund, klev upp, drog i mig en kopp vatten och en kaffe. Temperaturen ute visade kalla 4 grader så det blev att dra på sig varmare kläder än vad som behövts den senaste tiden. Ut genom dörren och jag var iväg på träningsrundan redan innan klockan fem. Egentligen var det ett tjuvträningspass eftersom det var utöver Aktivitus schema, ett sånt där extrapass som bara blir av därför att man har ork och lust. Körde ett tröskelpass 2x20 minuter runt Bönan-Utnora-Björke-Oppala. Därefter via Hille över till Skidstavallen där jag avslutade med stigkörning en bit av milspåret. När jag svängde in på garageuppfarten började mobilen i bakfickan pipa, det var väckarklockan som meddelade att det var dags att kliva upp :) Så precis lagom till uppstigning hade jag redan fått ihop drygt 1,5 timme träning och en fantastiskt härlig tur. Sverige är verkligen som allra bäst så här års, bra temperatur, grönt och lummigt ute och oerhört vackert. Det tankar livsenergi och är en ynnest att få vara med om.

Att cykla baklänges

Sedan ett par månader tillbaka har sömnrytmen helt förändrats. Från att jag ständigt sovit 8-9 timmar per natt är det numera 5-6 timmar som gäller, inte för att jag inte vill mer utan för att det inte går. Den här sömnminskningen innebär att jag vaknar aptidigt. Men även det har sin fördelar. Dagarna blir långa när man är igång med dagen redan tidigt i gryningen. Imorse vaknade jag ovanligt sent, 05.20 för att vara exakt. Igår körde jag träningsvila och efter två tunga pass var jag orolig att benen skulle vara slitna.

Jag startade morgonen med att byta om till cykelkläder, ladda vattenflaskan och dra i mig en kopp kvarlämnat kaffe från gårdagen. I träningsschemat låg ett distanspass i halvhårt tempo. Det skulle köras på fastande mage för att träna fettdrift istället för glykogenanvändning. Så jag kompletterande med ett glas vatten och drog iväg strax innan klockan sex.

Solen sken, och ja värmen lyste också, men med sin frånvaro. Söndag morgon klockan sex är det rejält tomt ute och så även denna dag. Jag rullade iväg från Engeltofta via Hille, Milbostigen och upp mot Björke. Inte en bil i sikte och den enda person jag såg var en gammal tant med gåstavar längs promenadvägen vid Lindbacka. På golfbanan var det en ensam spelare långt ute på banan, i övrigt inga människor. Det är en alldeles särskild känsla att ge sig iväg så där tidigt på morgonen. Jag känner mig lite extra nyttig som tar mig samman och tränar så dags på dygnet, att jag gör något som andra inte tar sig för att göra. Samtidigt känns det lite ensamt ute och man upplever omgivningen på ett annat sätt när det inte är fullt med bilar och människor överallt.

Jag drog upp till Trödje grusgrop där jag tog mig över järnvägsspåret till grusvägen på västra sidan. Det är ju en passage där sedan tidigare. Denna har banverket uppmärksammat och nu påbörjat uppsättning av högt staket för att förhindra passage. Det enda det innebar var att man tog sig 30 meter längs staketet och passerade där istället.

Den här rundan har jag cyklat massor av gånger, men samtliga åt andra hållet. Det är grusväg men jag har aldrig cyklat den den här vägen. Det märkliga var att saker ser så annorlunda ut när man ser dem från en ovan sida. Plötsligt såg jag ett bilvrak av en kvarlämnad Volvo i skogen intill grusvägen. Den ser ut att ha stått där i många år men jag har passerat den drösvis med gånger utan att se den. Jag vevad på norrut och tog mig upp till passagen under E4 och över på västra sidan av motorvägen strax söder om Hagsta. Området heter Jacksonville och grusvägen här löper hela vägen ner till Norra Åbyggeby. Trots att jag inte käkat något alls innan turen och heller inte intagit annat än vatten kändes trycket bra och jag kunde stå upp och spurta i backarna. Orken fanns där och jag bestämde mig för att jaga på lite hårdare och drog i bra tempo hela vägen ner. Klockan var nu närmare åtta och det är fler personer ut. Inga andra cyklister men promenerande.

Hemkommen hade jag fått ihop en bit över sex mil. Maria hade precis klivit upp och stod och förberedde sin frukost. Perfekt timing så vi fikade tillsammans och jag fick en riktigt bra start på dagen.

Imorgon är det Högbobiken. Själv ska jag inte köra men vi tänkte cykla dit och titta, ska bli skoj. 

Sommarträning

Det underbara vädret som varit senaste veckan håller i sig och så även mitt humör.

I början på veckan var jag i kungliga hufvudstaden på arbete i tre dagar. Då arbetet innebar att sitta stillasittande på rumpan i ett konferensrum fanns gott om fysisk överskottsenergi när kvällen närmade sig. Mentalt var jag helt slut, det är slitsamt att vara på ledningsmöte och tvingas vara helskärpt hela dagen och inte låta tankarna vandra iväg ens en sekund. Fysiskt var det dock gott om energi så när jag kom tillbaka till hotellet var det träningsdags. Solen sken och temperaturen låg på dryga 25 grader. Vädret var sådant att hela Stockholms invånare satt på uteserveringar och drack och åt och gottade sig i solen. Själv drog jag på mig löparkläder och skor och klev ut från hotellet. Tog mig ut via Kungsgatan och bort ner till Strandvägen, därifrån vidare ut på Djurgården. Passerade Gröna Lund och sprang sedan genom skogarna vid Rosendals trädgård och ut förbi Kaknästornet och Gärdet. Ungefär där bröt jag dock löpningen och promenerade tillbaka igen. Delvis beroende på att vänster hälsena började knorra. Det är väl så där när man är vältränad i cykling och ger sig på att springa. Kroppen har både konditionen och muskelstyrkan, men senor och ligament är inte anpassade efter belastningen i löpsteg. Den andra anledningen till att jag gick var att jag hade lust att vara ute längre och bara njuta av vädret och omgivningen. Skönt som tusan var det och efter en och en halv timme var jag tillbaka på hotellet igen.

Igår torsdag var jag tillbaka i Gävle igen och pumpade däcken i Canyonhojen. Activitus ville att jag skulle köra ett gubbdistanspass. Sådana jag cyklat hundratals genom åren, ja rent av den typen av cykling jag vissa år cyklat nästan uteslutande. Nu fick jag det alltså ordinerat. Två timmar i G2-tempo vilket är nivå 16 på borgskalan. Jag körde grusväg förbi Norra Åbyggeby-Råhällan-Oslättfors-Smörnäs-Lunds fäbodar-Ove Jansson-Lexe. Totalt vevade jag ihop 67 kilometer, men mest skoj var snittempot som blev 28,6 km/h vilket är bra ensam med fulldämpare på största delen grusväg. Känslan i passet var riktigt god, jag hade ork att pressa precis hela vägen och hålla ångan uppe. Träningsviljan fanns där och motivationen att kämpa passet igenom.

Det där utgjorde kanske inte den bästa uppladdningen till dagens träning. Normalt sett är det klokast att köra intervallpass första dagen och distans nästa. Själv gjorde jag tvärtom, drog hårt distanspass först och sedan snabbt intervall efterföljande dag. Kvar på schemat fanns ett tabatapass, 40/20 under 6 minuter, 4 set. Jag flexade ut från jobbet och drog iväg. Efter redan 500 meter värkte benen, de kändes slitna och jag tänkte att det inte kommer gå att köra ett så hårt intervallpass idag. Under 40/20 ska man ju ligga på riktigt hårt, över mjölksyratröskel och då är slitna ben inte perfekta. Men efter 20 minuter uppvärmning drog jag ingång första intervallen, benen svarade och så fortsatte det. Visste jag blev trött och mjölksyrastinn men det är ju själva finessen med det här passet. Det svåraste är att hålla koll på uret och hålla koll på tiden. Missar man fokus ens några sekunder får man för lång intervall, och därmed för kort vila. 20 sekunder är inte mycket när man kört stenhårt. Jag matade igenom alla fyra set och hoppas att mitrokondietillväxten nu som ett brev på posten då det är avsikten med den här passtypen. Mitokondrierna är ju musklernas kärnkraftverk och tabatapass är designade att utmana musklerna på så hård nivå att man ökar antalet sådana.