Mera lera

Så var då årets andra tävling, Långa Lugnet 2016 avklarad.


Jag vann ju startplatsen av tidningen Allt om MTB, och deras reportage från loppet inleds med beskrivningen: "Vädergudarna skonade förvisso deltagarna från regn under själva loppet, men förhållandena i skogen fick Novemberkåsan att blekna i jämförelse. Banan är i sig riktigt rolig och arrangörerna gjorde ett toppjobb, men den redan tuffa höjdprofilen i kombination med lervällingen gjorde att loppet blev riktigt jobbigt. Speciellt imponerade är vi av motionärerna lite längre bak i fältet som fick ta sig fram på riktigt uppkörda stigar."
Och jag kan skriva under på varenda ord. Herrejäklar vad mycket lera och vad många höjdmeter man kan få ihop i ett MTB-lopp. Veckans ymniga och evigt ihållande regnande renderade i rejält sumpiga skogar och motionsspår i Falun. Jag insåg snabbt på banan att man fick välja strategi. Antingen försöka snirkla sig sakta förbi de stora och långa gyttjedikena eller helt enkelt bara mosa igenom dem med fart. Efter att ha gjort ett par försök med den första strategin insåg jag att det inte skulle fungera så jag gick över i den senare. Det var bara att växla till lätt växel, hålla hög kadens och fart på cykeln, och sedan hoppas att dypölarna inte dolde allt för djupa gropar eller stora stenar. Djup visade det sig vara gott om, vevlagret och hjullagren var bitvis under ytan i lerdikena. Hade man fått stop fick man kliva ut i ett par decimeter gegga så det gällde att hålla sig på hjulen hela vägen igen. De längre lerhålen var 100 meter långa. I ett par av dem bara skrattade jag högt eftersom det nästan blev löjligt, och fick även medskratt från cyklister runt omkring. Efter ett tag rasslade och skrapade det vådligt av cykeln från all lera i bromsar och drivlina.
Falun har gott om backar och jag kan garantera att vi körde upp för varenda en av dem. Långa Lugnet är tufft på det sättet att det aldrig ger några sträckor där man hinner återhämta sig. Det är antingen hårt uppför eller hårt nedför, rejält tekniskt eller kurvigt, så man fick ligga i precis hela tiden.
Jag var först in i fållan för cyklister i motion som skulle cykla "snabbt". Låg därför ganska långt fram och uppför den långa startbacken gick det på i högt tempo. Jag pulsade mer än 20 slag ovanför min tänkta snittpuls för loppet. Insåg snabbt att det här inte kommer fungera och att jag måste ner i tempo. Det är dock svårt när övriga cyklister runt omkring trycker på och man själv dessutom är pigg och ivrig. Den första halvtimmen gick på i samma tempo, sedan hade jag möjlighet att gå ner något. Den första loopen skulle vara mindre backig och lerig än övriga två. 
Mitt supportteam idag bestod av Maria och Ville, som stod uppe i hästskon inne i stadion. När jag passerade dem stannade jag till och tog av vindvästen. 
När jag varvade efter 28 km och gick iväg på andra loopen sa jag dock att de andra två omöjligt kan vara både backigare och lerigare. Men jag hade fel. Det gick antingen brant och långt uppför eller så fick man kämpa på längs stigar.
Ganska direkt efter varvning efter loop ett kom den första krampkänningen då det drog till lite snabbt i framsidan på höger lår. Med 35 km kvar och många tuffa backar insåg jag att det skulle bli tufft. Så jag gick ner lite till i tempo men matade ändå förbi ett gäng cyklister i backarna. Hjärnan började bli mosig och plötsligt snurrade David Shutriks låt "Blå container" på repeat i skallen. Temperaturen och vädret började bli bättre, snart blev det riktigt varmt och skönt ute. Utsikten var fantastisk vid Jungfruberget och jag passade på att njuta av de blå bergen runt omkring och sjön nedanför utsiktsplatsen när jag rullade förbi. Det blev även ett första i form av att cykla på Faluns handbyggda nedfarter idag, delar av stigarna var lite för brötiga för min smak medan andra var riktigt fina. Riktigt kul att ta sats och hoppa dubbelhoppen och även få till hastighet i svängarna i bermsen.
Mitt dåliga självförtroende för teknisk cykling håller i sig. Jag har lite bättre kapacitet i kroppen om jag bara vill och vågar, det inser jag också. Idag gjorde jag ett gäng saker jag aldrig skulle gjort på träning själv, tog mig cyklande igenom partier jag absolut skulle promenerat förbi om jag varit ensam. Jag vete tusan hur jag ska komma till rätta med fegheten och det taskiga självförtroendet. Det är väl mer träning på den typen av cykling som steg för steg kan hjälpa antar jag.
Jag var grymt nöjd att köra fulldämpat idag och förstår inte att någon kan se något som helst nöje i att köra en sån bana med stel bakända på cykeln. Stökigheten tog ut sin rätt och det gällde att hålla sig mentalt alert när man gick in i de brötigare partierna. Jag klarade mig från att vurpa men klev å andra sidan av cykeln på några ställen som jag aldrig klarat mig förbi på två hjul.
Någon som garanterat cyklade varenda meter var vinnare idag i herrklassen, Mattias Wengelin. Sjukt imponerande tid för hans de. Man kan väl säga att jag rullade in en stund efter honom. Ehhh en ganska lång stund efter om man ska vara lite mer noga. Ja eller snarare en dryg timme efter honom om man ska vara ärlig. Tiden var dock inte målet för min del idag. Det var att komma i mål över huvudtaget, och att göra det med glädje. Jag lyckades med det första och när det gäller det andra kan jag väl säga att jag är nöjd med insatsen. Jag tror inte jag hade kunnat köra så mycket snabbare idag och då måste man ändå vara nöjd med dagsverket.


Det var verkligen inte min typ av cykling men jag höll humöret uppe. Snackade lite med de andra cyklisterna runt omkring, slängde ut ett skämt osv för att ha igång känslan. Som vanligt på långloppen var det ett gäng punkteringar och andra tekniska haverier, själv klarade jag mig dock helt utan sådan. Jag såg även en karl som låg i ett dike, med ett gäng andra som stod bredvid honom, och det såg inte alls bra ut. Men eftersom han var omhändertagen passerade jag förbi, hoppas att det gick bra för honom.

Jag var ännu vid gott mod men började bli tämligen sliten. Sedan jag passerat varvningen på stadion efter 46 km kände jag att distansen började ta ut sin rätt. Men vad hjälpte det när det var hundra miljarder höjdmeter till som skulle besegras. Jag klämde i mig gel och matade på. Slitenheten tog nu ut sina tributer i form av mosiga ben. Värst var dock att krampkänningarna visade sitt fula tryne vilket var svårt att hålla emot när man måste trycka på hårt för att över huvudtaget ta sig upp för de branta och långa backarna. Underlaget i backarna var dessutom sumpig stig eller tokblöt seg gräsmatta och det underlättade inte direkt bergsbestigandet. I en av de värre klev jag av och gick, i likhet med ett gäng andra. Så fort jag klev av hojen drog det till med kramp i framsidan på högerbenet. Instiktivt försökte jag stretcha men då blev det kramp i baksidan också så jag insåg att det var bäst att bara trava på. Så med kramp om jag promenerade var det bara att cykla på och mata sig upp för backarna per cykel. I det läget tackade jag gudarna för att jag hade dubbelklingor fram så jag kunde gå ner på tantklingan och mata mig upp på kadens istället för styrka.

Så här pigg och alert ser man ut efter ett genomfört Långa Lugnet.

Syndaflod

De senaste dagarna har inneburit mycket av två saker, vila och regn.

Imorgon lördag är det dags att köra Långa Lugnet. Igår och idag har det därför varit total träningsvila. Det bästa hade varit att köra ett lätt väckningspass idag men med tokregn och ensiffriga temperaturer lockar det inte alls. I onsdags morse vaknade jag som vanligt tidigt. Normalt sett dricker jag aldrig kaffe. När man ska köra morgonträningspass utan att äta något innan är tipset att få i sig en kopp java innan man drar iväg. I onsdags drog jag därför i mig en kopp av Marias kvarlämnade kaffe trots att jag egentligen inte gillar det. Jag hade bestämt mig för att bara köra ett pass där jag framförallt ville få en god känsla mentalt, känna att jag behärskar det här. Så jag körde till Skidstavallen och drog ett varv på Gästrikecupsbanan. Det är vana stigar och ett område jag känner mig hemma i så jag körde lite lätt bara för att få igång kroppens minne av cykling i terräng och för att ha skoj. Efter lite snurr i Skidsta var jag över till Testebovallen och drog runt lite även där. Testebo är ju sjukt lättrullat helt utan hinder vilket är precis min typ av cykling. Efter bara en timmes cykling var jag hemma igen med uppnått mål för passet.

Vädret de senaste dagarna har varit miserabelt. Från onsdag morgon har det regnat konstant, bitvis rejält kraftigt också. En lågtryckssnurra har parkerat över Gästrikland och pumpar in massor av vatten. Från att det varit torrt och fint ute i markerna är det nu dyngsurt. I ärlighetens namn har jag ingen större hunger att köra Långa Lugnet under de förutsättningarna men kommer självklart stå på startlinjen imorgon förmiddag. Jag har tvekat en del inför däckvalet men har bestämt att gå från Specialized Fast track till Schwalbes Racing Ralph. Ingen stor skillnad men de senare greppar lite bättre. Har även ett par Conti X-King liggande men hoppas slippa använda dem då de är väl trögrullade, men jag tar med dem i bilen till Falun för säkerhets skull.

Planen inför morgondagens lopp är att precis som på Ottarsloppet, bara ha skoj. Det kommer bli blött, geggigt, lerigt och kallt. Men jag siktar på att bara ha roligt. Bryr mig inte om några tider eller placeringar utan främst vill jag ta mig runt hela vägen utan kramp, och i andra hand känna att jag behärskar upplägget av loppet. Normalt går jag ut på tok för hårt och stumnar tidigt. Banan på Lugnet är dessutom upplagd för att premiera just ett sånt upplägg. Det gör att jag måste vara extra försiktig, och köra på tok för långsamt första loopen så jag spar krafter och muskler inför de tuffare två sista looparna. Totalt är det 1000 höjdmeter som ska avverkas så det kommer bli mastigt med backar och klättring, och då krävs det att man har benen i behåll. Så planen är därför inställd på att jag ska ta mig runt och det med en glädje när jag närmar mig målgången inne på Lugnet.

Började dåligt men slutade bra

Morgonen började tidigt och redan strax efter klockan sex satt jag på racern. Solen sken och termometern visade på 16 grader trots den tidiga timmen. Det var alltså perfekta förutsättningar för en fin morgontur. Planen var att cykla ett morgonpass där jag inte fått i mig någon energi innan. Drack bara ett glas vatten innan jag stack iväg på ett tvåtimmarspass. Ja eller det var tänkt så i alla fall. Jag cyklade igenom stan och upp förbi ICA Maxi, på gamla Hedesundavägen. Vid TV-masten vid Johannes började dock bakdäcket kännas skumt och när jag tittade ner såg det mjukt ut, och bara två sekunder senare var det heltomt. Så där stod jag med punka, min första punka någonsin faktiskt på racern. Rätt otroligt då jag cyklat flera tusen mil racer, men aldrig punkat ute på runda. Nu stod jag dock alltså vid Johannes med 15 km hem. Bussen tillåter inte att man tar med cykel ombord. Så jag gömde cykeln i skogen, och promenerade bort till industriområdet där jag tog 4:an till stan och sedan 95:an till Engeltofta. Därefter dusch, ombyte och iväg med bilen och hämta hojen.

Efter att ha inmundigat lunch fanns cykellusten kvar så jag gjorde ett nytt försök. Denna gång på MTB och nu planerade jag köra veckans tröskelpass, 2x20 minuter. Solen och värmen tryckte på med 26 grader så det var ett riktigt sommarpass. Fantastiskt härligt och kroppen kändes bra.

Bäst idag var dock ändå att jag vann en av Allt om MTB:s två utlottade startplatser i Långa Lugnet nu i helgen. Det innebär att jag tar och planerar om veckans träning för att ta sikte på lördagens race. Då jag har semester den här veckan var planen att träna på bra. Med ett lopp i helgen får jag tänka om och dra på ett snabbt kort pass på onsdag och sedan vila torsdag-fredag för att förhoppningsvis ha bra ben på lördag. Kul att köra lopp, och nu i år har de ju dessutom tagit bort en del stökiga partier på banan i Långa lugnet vilket kommer passa mig bra. Ser fram emot helgen.

Så dagen började halvkackigt men slutade riktigt bra.

Löpning är farligt

Den här veckan är det vilovecka med bara två träningspass. Jag har senaste veckan tappat lite cykelsug men däremot känt lust att komma ut och springa igen. Nu var det dock ett bra tag sedan sist och jag vet av erfarenhet att de första passen efter uppehåll ger riktigt slitna ben. I måndags var det dags och även om vädrets makter inte gjorde det lätt att ta sig ut blev det ändå av. Det var fyra grader och regn vilket inte är optimalt träningsväder. Men jag hade bestämt mig så jag drog på mig kompressionstightsen och sprang. De första tre kilometrarna kändes det riktigt bra. Lätta ben och bra drag under skorna. Cyklingen har givit goda förutsättningar i form av central kapacitet men inte förberett kroppen alls på det slitiga och stötvåld som löpning utsätter kroppen för. Efter sex km började det ta emot lite och de sista fyra kilometrarna kändes bena slitna. Så här i efterhand är det stumma vader och framsida lår.  Det brukar vara så här de första två-tre gångerna men sedan anpassar sig benen.

Kul att vara igång med löpningen igen. Mina forna pass under 40 minuter på milen känns dock avlägsna och jag fick slita ganska bra för att hålla mig lite över 43. Det är inte heller så pjåkigt men jag känner hur stor skillnad det är att komma ner i tempo.

Dagens tips är att lyssna på podden Tyngre träningssnack. Exempelvis avsnittet där de intervjuar Mikael Matsson från GIH som pratar om att mäta belastning för att individanpassa träning. http://tyngre.se/podcasts/tyngre-traeningssnack/tyngre-traeningssnack-5-mikael-mattsson/

Cykelvasa-distans

Det känns som att vi har gått igenom tre årstider de två senaste veckorna, från tidig vår till högsommar och nu höst. Idag var det höstligt vått, kallt och blåsigt ute. Jag vaknade som vanligt tidigt och kunde inte somna om. Tänkte att det var lika bra att kliva upp och dra iväg. Käkade havregrynsgröt och var på rull redan innan någon ur övriga familjen klivit upp ur sängen.

Sista passet den här veckan var ett långt distanspass i lugnt tempo, det som Aktivitus benämner som G1. I ärlighetens namn var jag sjukt osugen att cykla idag. Jag har tagit två träningsfria dagar och kände imorse fortfarande att jag helst inte ville köra något cykelpass. Min misstanke är att det blivit för mycket cykel på slutet och att jag är i behov av lite alternativträning för att få omväxling från att titta på styrstam timme ut och timme in. Så nästa vecka tänkte jag trotsa Aktivitus träningsschema och istället köra några pass löpning. I träningsschemat ligger en lugn vecka vilket innebär bara två intervallpass och alltså mycket vilotid. Med det i tanken så insåg jag att det trots allt var bättre att köra det där långa distanspasset idag för att få längre träningstid i lugnt tempo eftersom det kommer dröja till nästa tillfälle. Jag masade mig alltså upp, käkade frukost och körde iväg. Fyra timmar träning i lugnt fatmax-tempo var planen. Enligt testet har jag ett fatmax på 140 i puls och därför siktade jag på att ligga under och runt den pulsen. 

Först blev det asfalt fram till Bäckvägen där jag halvvägs kommen svängde in på Vasaspåret som passerar strax intill Bäckvägen. Det är ju verkligen min favoritform av cykling, fina grusvägar och tekniskt enkel cykling. Efter några kilometer kom jag fram till Högbo där jag passerade Ockelbovägen och drog över i skogen på den östra sidan av vägen. Här går Högbos fina Vasaspår längs vackra grusvägar som sveper genom tallskogar. Inte en bil eller människa i sikte.

Vasaspårets härliga grusvägar

Här finns även ett par kortare partier stig. I ett av det senare var jag ouppmärksam, körde ner i ett surhål, slog över styret och gjorde årets vådligaste vurpa. Det var stenigt runt omkring med med stor tur landade jag i mossa och blev mest lite omtumlad.

Strax efter det kom jag fram vid Wahlströms trä och körde av Vasaspåret och drog istället över längs grusvägen upp mot Oslättfors. Nästan framme i Smörnäs svängde jag höger söderut och kom via grusvägar ner via Lunds fäbodar och fram till Ove Janssons säljlager. Därifrån vidare förbi Alborga, Högskolan och hemåt.

Aktivitus bjuder på en bonus efter tre timmar cykling. De har i dessa lugna långdistanspass lagt in ett avslut med intervaller sista timmen. Att gå på med upprepade intervaller efter 3 timmar cykling är riktigt tufft, rent ut sagt vidrigt. Jag körde 7 st 30-sekunders maxintervaller och den formen av mjölksyra i distansslitna ben ger en alldeles särskild sorts smärta som jag inte stött på tidigare. I beskrivningen från Aktivitus står det att "detta gör VÄLDIGT ont i benen" och det är helt sant. Men jag tänker att det också är ett sätt att utmana kroppen ett snäpp extra.

Hemkommen fick jag ihop 94 kilometer på nästan fyra timmar. Snittfarten blev ingen vidare men det var heller inte tanken med dagens pass utan målet var att låta kroppen jobba lite längre tid på låg belastning. Den här veckan har jag skrapat ihop drygt 10 timmar träning och 26 mil. Jag märker att mina snittdistanser per vecka har ökat sedan jag gått på med Aktivitus träningsprogram.

Nu ska jag jobba en arbetsvecka för att sedan ha en vecka semester, känns riktigt bra. I slutet på semesterveckan är det Långa lugnet och jag har egentligen inte tänkt köra men om kroppen och viljan  vill är det inte omöjligt att det blir att tugga höjdmeter i Falun.

Trots att sommarvärmen försvann har vår landskapsblomma liljekonvalj börjat väckas till liv.

Märklig skitrunda

Den här veckan är det en tung träningsvecka i mitt Aktivitus-schema. Mest är det intervaller som gäller, totalt fem pass varav ett långpass och fyra intervallpass. Igår slog jag till på styrkeintervaller. De skulle egentligen göras på inomhuscykel men med 23 grader värme och sol så lockade det inte särskilt att gå in i garaget och harva. Istället ville jag ut och så fick det bli. Valet av MTB för dessa styrkeintervaller visade sig dock inte vara så klokt då jag trots mina svaga pinnben trampade ur växlarna och inte kom ner i tillräckligt låg kadens så som tänkt på dessa styrkeintervaller. Detta trots att jag bytt från 32-klinga till en 36:a. Men jobbigt blev det ändå och det är väl ändå något. Totalt sju stycken fyraminutare med kadens på 70-75, och två timmar i sadeln som avslutades med lite stig i Skidstavallens skog.

Idag strålade solen och det var mer än 25 grader varmt ute. Aktivitus har planlagt ett långpass för mig den här veckan, fyra timmar med låg ansträngning. Det var alldeles perfekt att köra i sånt här finväder så jag drog fram landsvägshojen och kom iväg. Helt enligt plan höll jag både lågt tempo och puls även om jag ökade upp tempot efter en halvtimme. I Forsbacka cyklade det ut en kvinna ungefär 100 meter framför mig. Hon hade tantsnurra och en cykelvagn bakom där hon fraktade sitt barn, såg ut att trampa lätt och ledigt. Jag rullade på men tog inte in något på henne. Började i det läget ifrågasätta min fysiska form och kapacitet när jag på racer inte kunde knapra in nästan något alls på ett sånt ekipage. Sakta segade jag mig ikapp och när jag cyklade om henne såg jag att hon hade elcykel. Tänk vilken skillnad det gör.

Framme i Sandviken svängde jag in hos PP Cykel. Tittade på lite prylar, köpte inget men när jag rullade därifrån började hojen strula. Elväxlarna vägrade växla på bakväxeln. Säga vad man vill om italienarna men de kan göra vackra saker, däremot är deras förmåga att skapa god funktion och hållbarhet inte i samma nivå. Framväxeln fungerade fint men bakväxeln var låst på ett av de lättare dreven. Så det blev till att avbryta rundan och lomma hemöver istället. Det är ingen hit att cykla 35 km när man trampar ur växlarna redan vid 27 km/h, dessutom med medvind i ryggen. Så det gick riktigt långsamt och mestadels bestod cyklingen av något enstaka tramptag följt av hundra meter gratisrull. Ett pass med riktigt bra träning, ja inte för kroppen men för frustrationshanteringen.

Jag körde Bäckvägen in mot stan och när jag svängde vid Bäck kom plötsligt isvindar. Från att temperaturen varit härligt varma 25 grader tvärdök den ner till 13 grader på bara tio minuter. En jättemärklig upplevelse som jag bara varit med om en gång tidigare, också det under en landsvägsrunda, för ganska precis ett år sedan.

92 km grusväg deluxe

Torsdagens Ottarsloppet tog en del på benen som under fredagen kändes rätt mosiga. Lördag morgon var det dock dags att väcka dem till liv igen. Sommarvärme ute och solen gassade från klarblå himmel. Jag vaknade tidigt och drog iväg efter grötfrukosten. Grusvägarna är torra och fina och väldigt lockande så jag körde upp via norra Åbyggeby upp förbi den väg jag cyklat så många gånger nu. Upp förbi Hagsta och sedan över på en grusväg på nordvästra sidan av E4. Över till Bergby, och tala inte för någon att jag sagt det men Bergby är riktigt vackert. Upp vidare till Norrsundet och därefter grusvägar söderut längs kusten. Jag har inte kört de vägarna på närmare ett år och vid ett av alla vägskälen cyklade jag fel. Den felkörningen visade sig dock vara riktigt lyckad då jag kom ut till havet. Jag kom fram till ett undangömt men riktigt vackert ställe, en stenig havsstrand med Finland som närmaste granne österut. Inte en människa i sikte, bara ett lugnt hav och fåglar som cirklade omkring.

Efter det stoppet körde jag tillbaka den kilometer jag kom fel och drog söderut igen längs fina grusvägar mil efter mil. Inte en bil i sikte utan bara torra fina grusvägar. Jag hade medvetet kört på låg puls upp till Norrsundet men började nu öka tempot. Medelpulsen höjdes och jag kämpade på för att öka upp snitthastigheten. Förbi Säljemar och mot Trödje, därefter ut via Hillevik, Utnora och Gammelanna. Där svängde jag upp grusvägen som går tillbaka in mot Lindbacka. Väl hemma hade jag fått ihop lite drygt en Cykelvasa-distans, 92 km grusväg och ren fantastiskt fin förmiddag i sadeln.

Ottarsloppet

Jag hade spetsat in mig på att köra Ottarsloppet MTB som jag aldrig varit på förut, och i eftermiddag var det dags. Vädret var underbart och perfekt cykelmässigt. Det var lagom temperatur om 20 grader och strålande sol från en blå himmel, alltså helt perfekta yttre förutsättningar för en riktigt härlig eftermiddag. Maria har varit förkyld i två veckor nu och bestämde sig för att stå över egen cykling utan följde istället med som moralisk support. Ottarsloppet visade sig vara ett riktigt mysigt litet lopp. När vi kom var det skidtävlingar som pågick, lite udda när det var gröna gräsmattor och 20 plusgrader. Sedan det avslutats var det dags för cykelloppet. Man fick själv välja startfålla och jag ställde mig i den moderata motionärsfållan. Min målsättning med dagens lopp var inte att klara någon placering eller tid utan bara att köra så bra jag kunde och lägga upp loppet på ett sånt sätt att jag kunde göra bra ifrån mig på andra halvan. Devisen för dagen hämtades från Björn Ferry som berättat att han inför sitt stora OS-lopp hade en målsättning om att "komma in på upploppet och känna glädje". Det målet hade jag också inför dagens lopp.

Jag var tidigt in med cykeln i fållan så jag stod längst fram i mitt startled. Kom iväg bra och pumpade på i en som vanligt strulig inledning med mycket hets och ovana cyklister som cyklar oförutsägbart och smått kaotiskt. Jag hade bestämt mig för att hålla nere belastningen första varvet för att inte bränna ut mig helt och få kramp så som jag fick under förra årets lopp. Men som vanligt åkte planen ut genom fönstret så fort startskottet gått. Jag kunde inte hålla tillbaka mig själv tillräckligt mycket och gick på ganska hårt. Men ändå inte alls lika hårt som jag gjorde under förra årets lopp. Vid varvning kände jag att det fanns mycket krafter kvar. Då blev det extra frustrerande när de första krampkänningarna dök upp någon kilometer senare. Det var ju nu jag skulle stå på om jag orkade, inte hålla tillbaka för att undvika kramp. Trots att jag höll tillbaka tog jag mig förbi mängder av cyklister, jag passerade grupp efter grupp. Det kändes riktigt bra och jag kan ärligt säga att jag njöt av varenda meter av loppet. I slutet av andra varvet och det bubblade upp så jag ropade rakt ut "det här är det absolut mest perfekta sättet att spendera en torsdagseftermiddag" och fick medhåll från övriga i gruppen.

Det var dock frustrerande att ha både kondition och benkraft kvar att utnyttja men ändå hålla tillbaka för att krampen lurar i vassen. Inte alls kul att ha väldigt krampkänsliga ben som gör att jag inte kan utnyttja min starka motor. Lite som att ha en racerbil som man inte får varva ur och använda hela motorns kapacitet. I mål kände jag att jag hade kunnat cykla fortare om bara krampen inte legat och lurat. Men trots det tycker jag att dagens prestation var precis vad jag behövde. Dels en check på att träningsschemat ger reella resultat i styrka och uthållighet, men också att jag kan hitta en bra nivå i insats som ger mig förtroende för att kunna köra fler lopp i långloppscupen. Jag körde väldigt jämnsnabba varv där tiden på det sista bara skilde sig 10 sekunder jämfört med det första, oerhört jämnt alltså. Vilket resulterade i att jag passerade drösvis med cyklister på andra varvet.

När jag närmade mig de sista kilometrarna kunde jag trycka på lite bättre och både passerade och hängde av flera grupper av cyklister. När jag rullade in på upploppsrakan var jag där, jag var i mål med min målsättning för dagen om att komma in på upploppet och känna glädje. Ett riktigt skoj lopp och det är sånt här som gör att man orkar sitta och nöta i garaget vintertid. Tiden där ger möjligheter att köra så här kul lopp på ett bra sätt. Tänk vad sommaren har börjat bra.

Så kom sommaren

På ett sätt känns det som att vi gick raka vägen från vinter direkt över till sommar. Efter att den senaste månaden varit tjurigt kall med isande nordostliga vindar bestämde vädret igår sig för att ändra format. Det blev sommarvarmt och riktigt fint. Benvärmarna åkte äntligen av och glädje upp.

Lördagens hårda långpass med efterföljande bonk tog rejält på krafterna så jag tog träningsledigt på söndagen. Igår kände jag mig fortfarande lite småsliten i benen. Träningssuget var inte riktigt på plats men däremot viljan att komma ut på cykeln i sommarvädret. Så jag tog ett planlöst rullpass med återhämtningscykling. Passade på att testa två fartökningar men i övrigt var det skoj och lek i ett par timmar.

I övermorgon torsdag är det Ottarsloppet i Uppland. Enligt hörsägen ska det vara en lättcyklad bana vilket passar mig som hatar stök och bök. 50 km grusväg och stig låter alldeles utmärkt. Min avsikt med deltagandet är bara att få chansen att köra en tävling och se om jag kan hitta rätt nivå för att palla hela vägen igenom på ett bra sätt. Förra årets två tävlingsinsatser från min sida slutade i två avbrutna tävlingar pga kramp. Detta främst då jag gått ut alldeles för hårt och sedan stumnat. Nu på torsdag tänkte jag starta långsammare i enlighet med min tävlingspulszon för att se om jag kan genomföra loppet på ett smartare sätt. Tid och placering struntar jag helt i utan det handlar bara om min egen känsla. Ska bli riktigt skoj och jag ser fram emot att köra detta.