Engelbrektsturen 2023 failat

Det är semesterns sista dag. Fem veckor sommarledigt har som vanligt gått fort. I år har dock vädret varit anmärkningsvärt. Juni var stekande hetta och sol, gräsmattan var nedtorkat brun redan innan midsommar. Då gick jag på semester. Meterologerna varnade för att det kunde bli den varmaste sommaren, man hotade att det kunde bli som 2018. Men det har istället varit svalt, utan variationer, runt 16-20 grader och regn varje eftermiddag hela juli. Den sämsta juli i mannaminne.

För att vara ärlig, jag borde egentligen aldrig ha åkt till Norberg och cyklat den här helgen.

Innan och efter Mörksuggejakten har jag haft problem med en inflammation under vänster sittbensknöl. Det har omöjliggjort cykelträning då jag måste vila från cykling för att få ned inflammationen. Jag har istället tränat löpning och cirkelträning med vikter. Har dock testat nya racercykeln ett pass som gick riktigt bra, go känsla hela vägen igenom. Så jag hade ändå förhoppningar att det skulle funka.

Då det dessutom gick rätt ok på Mörksuggan tre veckor tidigare tänkte jag att det vore kul att i år även köra Engelbrektsloppet i Norberg. Det går 3 veckor efter Mörksuggan och är känt för att vara ett mindre tekniskt lopp med mer enklare grusvägar. Perfekt för mig som ogillar teknisk stig och föredrar lättrampad flowig terräng. Dessutom bara 12 mil hemifrån så det är enkelt och snabbt att ta sig. Jag gjorde därför en anmälan till loppet.

Dagarna innan hade jag absolut noll taggning. Var inte alls sugen, men försökte ändå anpassa träning, vila och vätskeintag för att ge förutsättningar att cykla bra i Norberg. Men viljan att faktiskt cykla fanns inte där. Dagen innan var jag så osugen att jag bara ville strunta i det. Bestämde mig ändå för att göra det när jag nu trots allt hade anmält mig. Väderprognosen hotade med rejält med åska och regn i slutet på loppet.

Jag åt havregrynsgröt hemma på morgonen, packade bilen och styrde västerut. Solen sken och vädret såg fint ut. Kom fram till Norberg där det var stor aktivitet, många bilar, cyklister och medföljande. Letade mig fram till sekretariatet och hämtade ut nummerlappar och cyklade tillbaka till bilen. Käkade medhavd potatissallad och skinka. Förberedde och fixade med utrustning och cykel. Sedan rullade jag ner till startområdet precis mitt i centrum av Norberg. Det är fullsmockat med cyklister och anhöriga, cyklar och liv överallt. Bakom en häck hittade jag en lugn oas, en bänk intill ingången till hotellet, i skugga och inga människor. Satt och väntade in start, en stund av lugn innan det kommande. Med tanke på den trånga inledningen av loppet i Norberg har man tidsmässigt separerade starter för att minska trycket och stöket i början på loppet. Speakern Oskar skickar iväg dameliten och en kvart senare herrarnas tävlingsklasser. 

Nu var det strax dags för oss motionärer att göra oss redo. Det är den vanliga nervositeten i fållorna, cyklisterna är taggade och vill igång. Tiden räknas ner. The Hives från grannstaden Avesta spelas i högtalarna och så går startropet. Fullt av klickande pedaler och det bär iväg, ut på asfalt och så in på första grusvägen. Det går som vanligt i Engelbrektsloppet fort och cyklister hetsar sig fram genom den trånga långa klunga som bildats på den dubbelspåriga grusvägen bort till Klackberg. Där tar den första stigningen vid, det bär av uppåt förbi stora gruvhål. Direkt uppe på toppen går det ner hela vägen igen och sedan samma visa åter, därefter är det grusvägsrally en bra bit. Jag dricker sportdryck och vevar mig fram. Tar mitt eget tempo och låter andra cykla så som de vill. Pulsen är hög, men det är den alltid första halvtimmen i långlopp, nervositeten har släppt och man är fortfarande pigg.

Efter 12 km drabbas jag av första tanken om att "varför gör jag det här?", den typ av tvivel jag aldrig någonsin fått under lopp. Jag brukar ha ett mål, något jag vill nå. De senaste åren har inte haft fokus på tider och resultat, det har istället handlat om att ha ett skoj lopp och komma i mål och känna mig nöjd med min insats. Utgångspunkten har varit Björn Ferrys målbeskrivning för vad han ville uppnå vid deltagandet i OS "Jag går i mål och känner glädje". Något mål hade jag dock inte för Engelbrektsloppet, och jag hade dessutom åkt hit utan att egentligen ha lust. Med det sagt, motivationen är väldigt låg redan som ingång, och nu här efter 15 km av 70 drabbas jag av starka tvivel. Men jag slår dem ifrån mig och fortsätter nöta på. Tar en mugg vätska vid första energidepån.

Ett par mil ut i skogen (källa: www.cykelkanalen.se)

Vid 23 kilometer kommer den första regnskuren, ett lätt duggregn som inte gör mig särskilt blöt. Jag har regnjacka i bakfickan men den blå himlen säger att det är onödigt, regnet är lätt och kommer strax vara förbi. Kraften i kroppen är det dock värre ställt med. Trots att jag cyklar utan att driva på, går batterinivån i kroppen ned allt för fort. Drösvis av andra cyklister sveper förbi på de dubbelfiliga grusvägarna. Jag tappar självförtroendet, känner mig dålig. De negativa tankarna blir allt värre. Jag är så sliten att jag stannar och återhämtar mig.

Vid 25 km har jag bestämt mig, beslutet bara är där, nä jag struntar i detta. Är så trött att jag behöver stanna och återhämta mig varannan kilometer ungefär. Kommer in i stigpartier och är spänd i axlar och nacke på ett sätt jag aldrig tidigare varit. Jag kliver av och måste hålla i mig i cykeln för att yrseln är så stark. Kroppen är uppenbart i olag. Kraften är som bortblåst, jag kliver av och går i en brantare uppförsbacke, redan vid foten av den går pulsen högt. Övriga cyklar förbi. Nu följer de längsta kilometrarna i mitt liv. Av yrsel och energitomhet stannar jag en gång varannan kilometer. Jag letar vägar ut ur detta, finns ställen man kan ta av för att komma direkt ut ur skogen och kunna ta mig in till Norberg. Jag vet dock att det är varvning vid Klackberg något mindre än halvvägs i loppet så jag försöker hanka mig fram dit. Kommer till en stökig teknisk stig, det rullar långsamt. Till slut susar vi dock nedför och når Klackbergs varvning, här delar vägarna åt för de som kör hela och de som åker halvan. Där står en funktionär och pekar mig mot helan, jag säger dock att jag bryter. Han tar mitt startnummer och jag följer spåret tillbaka centrala Norberg. Dameliten sveper förbi, snabba herrar från herreliten gör detsamma. Själv viker jag av strax innan mål och åker till bilen. Himlen är kolsvart söderöver där molnen kommer från. Jag hämtar ryggsäcken, tar mig till Fridahallen, duschar och byter om, får en tallrik soppa och utanför fönstret har det börjat ösa ner regn. Jag tar mig åter till bilen, väl där är det störtflod av regn. Jag skänker en tanke till alla de cyklister som är kvar ute i skogen och tar sig fram i det här vädret. Själv sätter jag mig i bilen och styr upp till Gävle igen. Det fullkomligt vräker ner regn, och jag tänker att det här skulle jag aldrig ha gjort.

Mörksuggejakten 2023

Vinterns träning 2022-2023 byggde ingen grund för vare sig kondition eller styrka. Jag har ju slutat träna och istället snarare börjat motionera. Det har varit löpning och spinning under vintern från november och fram till januari. Men inga riktiga träningspass eller med ordentlig planering eller syfte utan mer motion och rörelse. Löpningen har gått riktigt uselt, med att bara orka springa 2-3 km i sträck innan jag tvingats vila, trots att farten har varit begränsad. Spinningpassen har varit kortare ca 45 minuter av fartlek där jag inte tagit i utan givit upp när det gjort ont eller varit för jobbigt. Alltså rejält dålig träning, inget som utvecklar kapacitet utan snarare tappat. I december, dagen innan julafton kom så förkylning, trodde jag först innan jag förstod att det var corona som nått även mig. Så hela julen och nyåret låg jag hemma i soffan. Efter det tog det två veckor innan jag ens kunde börja motionera, och några veckor till innan kroppen orkade något som kunde kallas träning. När våren och värmen väl kom hade jag ingen form och heller ingen lust att träna.

Så där såg alltså vinterns motionerande ut. Verkligen ingen bra grund för att cykla långa pass ute. Men som motivator valde jag ändå att sikta på att cykla 2023 års Mörksuggejakt. Maria ville haka på och så även Ville. De båda skulle cykla 40-kilometaren medan jag skulle köra fulla 72-kilometaren.

Vi förlade årets sommarsemester i husbil. Första stoppet på resan skulle bli Rättvik och Mörksuggan. Hyrhusbilen hämtades i Björke på lördagen, vi och packade den med kläder, mat och annat som behövdes på resan. På eftermiddag kom vi till Rättvik, parkerade husbilen vid den nybyggda Rättviks arena i direkt anslutning till Mörksuggestarten. Vi hämtade ut nummerlapparna och åt middag. Vi möter några cyklister som testat banan, de och cyklarna ser skitiga ut och cyklisterna säger att banan är mjuk och delvis blöt. Alla år jag kört Mörksuggan tidigare har det varit dammtorrt, men i år har det regnat och varit blött senaste veckorna. Det var sommarvarmt ute och Maria och jag tar en promenad ner i Rättvik på kvällen.

Söndag morgon vaknade vi upp i husbilen, jag käkade frukost tidigt för att hinna smälta den innan loppet startade klockan 10.00. Maria och Ville skulle inte dra iväg förrän 1,5 timme senare så de kunde vänta med frukosten. Jag fixade med cykeln, satte fast nummerlappen och laddade vätskeblåsan med energidryck. Ställde in växlarna och lade sedan cykeln mitt i startfålla 5 (cykla snabbt). Den där förnervositeten innan lopp var där, både på mig och alla andra runt omkring. Den släpper alltid när man väl kommit igång men är jobbig innan start.

Med tanke på den dåliga fysiska nivån var målet för året bara att ta mig runt. Jag hade ingen aning om möjlig tid utan det handla om att orka hela vägen. Jag har cyklat lika långa pass under sommaren, exempelvis upp till Mårtensklack, men det här skulle bli klart jobbigare. Högre tempo, fler backar och höjdmeter och kuperad terräng som rycker sönder malandet.

Damernas tävlingsklasser drog iväg och det var 20 minuter till jag och övriga skulle iväg. Till slut började Oskar Ekstam räkna ner minutrarna och sedan sekundrarna. Så bar det iväg. Första gräsbacken gick bra, inga stop utan det flöt på. Det var som vanligt trångt och lite stökigt ner genom stan i Rättvik. Nu fram till backen upp mot Vidablick. Jag tog mitt eget tempo, tappade en del cyklister och plockade andra. Jag cyklade aktivt även om det inte gick hårt, pulsen gick dock tidvis förbi både tröskel och nådde VO2-gränsen men backen är så brant att det är svårt att köra långsammare eller med lägre intensitet. Dessutom är man fortfarande pigg och sugen på att köra bra. 

Upp för Vidablick med Siljan i bakgrunden (bild: cykelkanalen.se)

Vi kommer upp på toppen av Vidablick och nu börjar stigen nedför baksidan. Det är bitvis lite mer stökigt och tekniskt men jag har koll och glider med, 2019 fick jag kramp i händerna här men i år håller jag inte lika hårt i styret utan försöker köra mer avslappnat. Det fungerar bra och jag stumnar inte alls. Vi kommer ut på första grusvägspartiet och det känns bra. Det dammar förbi andra cyklister men jag bryr mig inte alls eftersom jag bestämt mig för att cykla mitt eget tempo. Det viktiga i år är att jag kommer i mål, om jag gör det 50 placeringar ner eller upp spelar ingen som helst roll.

Jag kör ok på stigarna, ibland hamnar jag bakom någon jag kan lita på hålla bra linjer medan andra gånger ligger jag bakom någon som uppenbart inte har koll på hur den ska cykla. Det är som vanligt alltså här långt bak bland de övriga cyklisterna i min begränsade kaliber. Vissa är mountainbikecyklister och andra snarare landsvägscyklister och ovana vid skog och teknisk cykling.

Härligt skogsparti (bild: cykelkanalen.se)

Vi kommer till den långa svepande snabba grusvägen nedför, det går fort men jag matar inte på utan kör rätt försiktigt. Nu börjar stigarna genom nyslagna gräsområden och skogsbackar. Vi spottas ut på den asfalterade Furudalsvägen och här har jag en svans cyklister som uppenbart tror att jag ska dra åt dem, glöm det, de får allt dra sig själva. Jag slår av på takten och de får köra på själva. Jag dricker energidryck och har inte nyttjat någon gel ännu. Första vätskestationen dyker upp och jag tar en mugg vatten. Nu går det på grusvägar och stigar om vartannat. En tjej kommer ikapp och ligger i rygg på mig, peppar härligt och säger också att det är hennes första gång i Mörksuggan. För min del är det min femte så jag börjar få rätt bra koll på banan och vad som väntar även om det nu är några år sedan 2019 då jag körde loppet senast. Hon ligger kvar i rygg och säger att jag kör stadigt och bra.

Vi rullar genom vackra små klungor av Faluröda gårdar, drar förbi den andra vätskestationen och Mörksuggan står där i slutet och ser hemsk ut. Vi cyklar över träbron och upp på grusvägen på andra sidan. Tjejen som legat bakom mig hela tiden säger "jättebra kört" och drar iväg framåt. Runt omkring är det ungefär samma cyklister hela tiden, det varierar om de eller jag ligger före. Alla har sina schackningspartier och perioder där man blir starkare igen.

En bit längs spåret (Bild Happyride.se)

Vi cyklar stigar och åter stigar, genom ett härligt böljande kuperat tall-landskap. I en kort knix uppför finns två spår, jag ligger i det västra och har en cyklist ett halvt hjul före i det högra spåret. Precis innan toppen går han på tvären över in i min vänstra linje och jag får tvärstopp där det är precis som brantast och stenigast. Går omkull och ramlar men är fort uppe igen. Resten bakom oss får kliva av sina cyklar. Jäkla ojuste mot oss övriga. Precis där och då, efter 52 km gör sig första krampkänningen till känna. Det krampar inte men jag känner de där bekanta dragningarna i högra framsidan av låret. Nu är det två mil kvar och jag vet att krampen kommer att komma, det är bara frågan om när och hur allvarligt. Så jag håller nere kraften i tramptagen och tomtrampar mig fram. Då de sista milen på banan är fortsatt kuperad är det svårt att undvika att dra watt. Det är hela tiden knixar som kräver rejält med kraft för att komma över. Jag stannar och ska stretcha framsidan på låret, men då får baksidan full kramp så jag släpper direkt. Inser att det är bäst att bara cykla på.

En liten klunga i ryggen (bild: Happyride.se)

Vi kommer till spurtbacken där det är tidmätning. Själv struntar jag fullständigt i det utan tar det tempo jag kan utan att spänna benen för att generera krampanfall. Vi kommer till det fantastiska flowiga snälla tallskogspartiet som har slät sandbotten, där och då njuter jag. Kommer ikapp den tjej som körde med mig några mil tidigare, slänger ur mig en kommentar och får till svar att hon njuter lika mycket som jag. När vi kommer upp på höjderna blåser härlig svalkande motvind, vilket är välbehövligt då värmen är tryckande och solen gassar från klarblå himmel.

Vi har nu bara kilometer kvar. De sista kilometrarna på Mörksuggan är rätt bökiga. Benen är rökta och man är mosig efter flera timmar i sadeln. Just där och då är i alla fall jag, väldigt osugen att cykla teknisk stig och det i kuperad knixig terräng. Men så är det, även om jag kliver av och går i en backe för att benen inte ska få krampanfall. I en knix någon kilometer senare är krampen där, så jag cyklar åt sidan. Nu har vi passerat vid stadionområdet och har kanske 1 km kvar, men det går inte längre. Krampen griper tag om båda låren och jag står en stund hängande över hojen. Det cyklar förbi fem cyklister. Krampen ger inte direkt med sig, jag sätter mig på hojen igen och drar vidare. Kommer mot målet och bryr mig inte det minsta om att spurta, det kommer varken göra till eller från.

Målgång efter 3,5 timme (bild: cykelkanalen.se)

Jag är i mål och rätt sliten, så där man kan vara efter 3,5 timme cykling i 27 grader och stekande sol. Ställer mig vid passeringen/förvarningen och väntar in Ville och Maria, de kommer en timme senare. Ville först och han ser pigg ut och ropar att mamma är långt bakom honom. Efter att han gått i mål väntar vi in även Maria. Nöjda med väl förrättat värv tar vi en dusch på Rättvik arena, och sedan tar vi husbilen ner på stan för att äta mat på en restaurang. Laxen smakande fantastiskt, inte bara för att vi var rejält hungriga utan även för att det var vällagat och gott.