Nu börjar jag klättra på väggarna. Det är verkligen inte bra för nerverna med ett så här långt träningsuppehåll. Nu är det mer än nio veckor sedan jag sedan senast tränade. Alltså faktiskt tränade. Jag har gjort korta försök att motionera, röra på mig, vid några tillfällen, alltså rullat superlugnt utan tryck i pedalerna, i en halvtimme-timme. Men har efter det som ett brev på posten åter fått tillbaka känningen i baksidan på högerknät.
Det här är inte bra för psyket. Det är slitigt för mig som är van att träna tuffa pass fyra dagar i veckan och nu inte har kunnat köra ett enda på nio veckor. Det är flera saker som stör. Dels behöver jag motionen och träningen för att må bra, både kroppsligt och psykiskt. Med ett kontorsjobb är det skönt att få röra på kroppen, ta ut sig och bli så där rejält trött som exempelvis ett intervallpass ger. Det är dessutom så att jag verkligen gillar att cykla, men också att springa. Att inte få göra det man verkligen gillar är självklart tråkigt, att heller inte få göra det på nio veckor i sträck blir extra påfrestande. Särskilt som jag inte ser någon ljusning. Jag känner även att jag saknar naturupplevelsen från cykling, att komma ut i skogen och natur och göra det med närhet och känna dofterna är något alldeles särskilt. Det blir extra tydligt när man inte får vara med om det. Att känna farten, komma långa sträckor, uppleva platser, det där är också något jag saknar nu. Jag märker också att träningen är en viktig del av vem jag är, hur jag ser på mig själv. När jag inte gör det saknas liksom en bit av mig som person. Jag använder även träningen för att behandla det som händer mig, att liksom sortera tankar och fundera igenom saker. Det där får jag inte nu. Jag saknar både den ventil och påfyllnad som cyklingen och träningen ger.
Jag insåg för en månad sedan att detta skulle bli rejält långvarigt. Men jag anade ändå inte att det skulle fortsätta fem likadant fem veckor senare. Tänkte att om man bara vilar bort problemen så ska det väl ändå vara över. Så är det inte, jag har fått bort det, men så fort jag lättmotionerar igen kommer det åter.
Rådet från sjukgymnasten är att alternativträna. Så jag har försökt att gymma, köra lite allmän gymträning för hela kroppen. Även varit på med lite knäböj några gånger. Men det ger liksom inget för mig utöver att jag får röra mig. Det är lika glädjefyllt som om jag slår mig själv med en hammare i huvudet, känner absolut ingen önskan alls.
För någon vecka sedan insåg jag det jag misstänkt ett tag nu. 2017 års cykelsäsong kommer aldrig ens starta, den är över innan den ens börjat. Det slit jag la ner i både gym och på Monarken i vintras var förgäves och kommer aldrig rendera i någon avkastning. Ingen kondition eller styrka att nyttja under våren eller sommarens härliga cykelrundor. Det jag byggt upp är förlorat och kommer inte till nytta alls.
Mina mål den här säsongen var att under vintern bygga en bra grund. För att under våren gå på med Aktivitus träningsprogram under 16 veckor. Själva programmet har jag liggande, men kan inte köra. Det är ett tufft program med många hårda intervaller och distanspass som bygger uthållighet. Planen med detta har varit att köra ett flertal av långsloppscupens tävlingar plus några extra tävlingar så som Ottarsloppet och Skandisloppet MTB. Tanken var i att i år gå från motionsklass till sportklass. Så såg planen ut för den här säsongen.
Men när man inte ens kan motionera lätt, då är jag långt ifrån att realisera något. Vi är nu i mitten av april och även om jag kommer igång och kan träna på riktigt om en månad så startar jag från absolut noll precis när säsongens tävlingar börjar. Istället för 6 månader grundträning under vintern med efterföljande månader av utveckling av förmågorna startar jag på noll. Det där känns så himla bittert. Med det här i tanken inser jag att den här cykelsäsongen aldrig kommer bli som planerat, inte ens i närheten, snarare långt ifrån.
Min nuvarande reservplan för 2017 är att under våren och sommaren få ordning på knät så pass att jag kan börja motionera igen. För det fungerar inte nu. Jag ser heller ingen egentlig utveckling så här är första målet att bara få komma upp och sitta på en cykel och rulla ett lätt pass på en timme. Utan att knät vägrar så som det gör nu. Nästa steg är att längre framåt öka på belastningen så pass att det blir träning. Att jag får ta ut mig igen, pulsmässigt, styrkemässigt och uthållighetsmässigt.
Med tanken på vad som nu hänt bestämde jag för att sälja ett par av cyklarna. Har ju inget behov av dem när jag ändå inte kan använda någon cykel.
