6:a på Ottarsloppet 26 km

Det är egentligen inget att yvas över. Resultatet alltså. För tiden visar att det snarare handlar om dåligt motstånd än den egna kapaciteten. Men ändå, det är ju alltid kul att ligga i den främre delen av fältet.

Om vi ska ta det från början. Länge såg det ut att bli regnväder på torsdagen när loppet skulle gå. Det gjorde att min solskenssupporter Maria planerade att stanna hemma istället för att heja på mig i spåret. Väderprognosen ändrades dock och både Maria och Ville följde därför med. Jag åt tidig frukost och lunch, för att kunna hinna äta bra då loppet startade kl 14.00. Packade snabbt bilen, hängde två cyklar på cykelhållaren baktill och styrde ner mot Vendelområdet. Den plats som faktiskt givit namn till en egen tidsperiod i svensk historia; vendeltid. Dvs den tidsepok som föregick vikingatiden. Så det är historiska marker vi cyklar på. Just i Ottars där loppet utspelar sig ligger ett fält av gamla gravhögar. Den största, kallad Ottarshögen är sannolikt uppkastad över en sveakung avliden någon gång i början av 500-talet. Runt den ligger ett antal mindre gravhögar.


Det är vacker natur i Ottarsområdet. Själva Ottarsborg ligger inbäddad i en tallskog på sandmarker, uppenbar gammal havsbotten. Större delen av själva cykelloppet sker dock på andra sidan E4 ovanpå en rullstensås. Man cyklar i praktiken upp och ner och längs med den åsen ett antal gånger.
Jag och Maria och Ville kom ner till Ottarsborg i god tid, 1,5 timme innan loppet skulle starta. I år har  arrangören IK Rex dragit om startsträckan. Troligen för att göra utrymme för mer parkeringsyta som det tidigare år varit trångt om. Den fotbollsplan man tidigare cyklade igenom är nu parkering. Istället har de dragit en ny sträcka genom skogen de första par hundra metrarna.

Väl framme på plats i Ottarsborg var det tydligt att arrangemanget var i full gång. Löptävlingarna pågick och skidspriten skulle precis dra igång. Jag hämtade ut nummerlapparna, kittade cykeln och gick bort och la den längst fram vid repet i startfållan. Gick tillbaka till bilen och hämtade ut den andra hojen. Normalt brukar jag dra iväg och springa en bit som uppvärmning. Men eftersom högerhöften tvärvägrar ta ett enda löpsteg fick jag i år välja. Antingen helt strunta i uppvärmning vilket dock inte är att rekommendera eftersom jag vet att så snart startskottet går är det full körning som gäller. Eller så skulle jag ta med en extra cykel att ha som uppvärmningshoj. Valet var enkelt eftersom plats fanns på cykelstället. Jag skruvade ihop cykeln och stack iväg och testade den nya startsträckan. En grusväg där man kan cykla två i bredd. Mötte Erik Åkesson som också var ute och värmde upp och bekantade sig med starten. Han skulle dock cykla fullängdsloppet medan jag själv bara skulle köra halvan. Efter att ha sett startkilometrarna vände jag och tog ett varv på de sista kilometrarna av loppet. Den där slingan som går på elljusspår fram till målet i Ottarsborg. 

Efter att ha värmt upp lämnade jag cykeln i bilen och gick till startområdet. Ställde mig vid hojen. Finalerna i skidsprinten var precis avklarade och där var det även i år speakern Robin Bryntesson som tog hem herrfinalen. Damfinalen vanns av Britta Norgren. Med bara minuter kvar till min start kändes det spännande att få dra iväg. Tyvärr hade IK Rex placerat ungdomarna som kör 18 km, i första startled framför vårt. Ett inte helt smart drag eftersom de inte har vare sig styrka, disciplin eller omvärldskoll nog för att hantera alla starkare cyklister som trycker på bakifrån och vill passera.
Nåväl startskottet gick och jag fick en halvknackig start, det blev som väntat väldigt körigt där det smalnar av och många ville fram, samtidigt som 20 ungdomar skulle passeras. Efter en kilometer hade jag dock passerat de flesta unga, hade inte spenderat allt för mycket energi på det, och låg hyfsat med på typ 7 plats. Tåget började nu rulla på. Direkt framför mig låg en ung kille, runt 30 kilo men han höll riktigt bra tryck. När tempot skruvades upp passerade jag honom dock. Såg en grupp om 5-6 cyklister sticka iväg framför mig. Jag hamnade ensam ungefär 20-30 meter bakom. Jag valde att ta mitt eget tempo, det var ju tidigt i loppet och jag ville inte förta mig redan nu. Blev omkörd av ett par gubbar som låg 10 meter före mig men där ena gubben rätt snart gav upp. Jag hade nu två cyklister 10-20 meter framför mig i stort sett hela loppet. Ibland närmare och ibland längre ifrån. Men jag tog mitt eget tempo och matade på i lagom hård tröskelfart. Kände tidigt att jag inte hade fräscha diamantben idag utan att det skulle bli till att kämpa sig igenom. Eftersom jag för stunden saknar cykeldator såg jag inte vare sig puls- eller effektsiffror under loppet då löparklockan på armen satt så knepigt till att jag inte brydde mig om att titta mer än någon enstaka gång. Hade dock rätt bra känsla för vad som funkade och när det blev för hårt. Hade alltså två gubbar 20 meter före, och när jag tittade bakåt var det tomt så långt jag kunde se även på raksträckorna. Jag var alltså i ett rent ingenmansland där jag fick köra ganska precis hela loppet själv. Det är fina stigar, lättkört och mestadels går det på släta fina gruspartier genom tallskogen. Kände ingen direkt racemode mentalt och fick jobba för att vilja vilja. Halvvägs började ländryggen protestera lite men någon egentlig värk fick jag aldrig.

Jag höll väl i praktiken de framförvarande gubbarnas tempo ända fram till grusgropen precis innan E4. Där blåste det gröndjävuls motvind på ett sätt som gjorde att det stod nästan helt stilla. De två framför seglade iväg och hade nu lucka på 100 meter. Över fältet efter E4 matade jag på själv och därefter svänger man av bilvägen ut på en fin singeltrack de sista 4 km fram till mål. Jag hörde nu speaker Robin gorma och då går adrenalinnivån upp lite. På slutet är det även en del publik som står bredvid och hejar på. Nu var jag inne på motionsspåret jag rekat, de sista km innan målet. Matade på utan egentlig entusiasm eftersom jag hade fler hundra meter lucka bakåt. Väl i mål var jag säker på att jag det blev en åttondeplats, men både Maria och resultatlistan visar att jag gick i mål som sjätte cyklist. Jag hade i ärlighetens namn hoppats på en pallplacering men eftersom vare sig ben eller kondition fanns där så var en sjätteplats det prestationen räckte till idag.

Snittade 90% i puls de 1:08 jag cyklade idag och effekten snittade 260w, vilket är bara tio under min bedömda tröskelwatt. I år hade jag 170 i snittpuls medan jag förra året cyklade en minut snabbare med 174 i snittpuls.

3x8 bara för att hålla igång kroppen inför torsdagens Ottarslopp

Det är en bra balansgång att försöka hålla igång kroppen på ett bra sätt samtidigt som man håller nere insatsen så det byggs energidepåer och benen får vila. På torsdag kl 14.00 ska jag cykla Ottarsloppet. Jag kör bara "halvan", dvs 26 km så egentligen behöver jag inga enorma energidepåer sparade. Men jag tänker ändå att det bra att hålla benen hyfsat fräscha inför loppet. Drog idag av ett till pass på Monarkhojen, detta då vädergudarna också idag hade bestämt sig för att sända upp regnmoln. Monarken står dock väderskyddat även om cykelkällaren så års håller onödigt hög temperatur så fläktarna får jobba maximalt men hjälper föga mot svettningarna. Körde ett 3x8 minuter, dvs nedkortat minst en intervall. Hade kunnat ladda på en till men kände att det fick räcka för att inte bränna ut benen i onödan. Kroppen fick jobba men energi lämnades ändå kvar till torsdagens insats.

Som det ser ut nu står vädergudarna delvis bi. Det kan bli lätt regn men väldigt små mängder, så förhoppningen nu är att det ska bli fint cykelväder och en härlig tävling. 

Goare flyt ute idag

Det var en ruggig vädermorgon men jag visste att det skulle spricka upp efter lunch. Så förmiddagen gick åt till soffhäng och vila, vilket var bra eftersom gårdagskvällen innehöll Monarkintervaller. Efter lunch var det dock dags för cykling. Solen sken fast det var en sur kall ostvind från havet. Eftersom jag planerar att cykla Ottarsloppet nu på torsdag ville jag undvika att köra långpass. Annars är ju helgen ett utmärkt tillfälle att cykla långpanna, och dessutom är naturen vacker så här års så det är fantastiskt att komma ut och bara njutningscykla så här års.

Stack iväg utåt Bönan, tryckte på en sexminuters tröskelintervall. Som jag beskrev igår har jag haft svårt att få upp pulsen bra, utan benen syrar ihop sig innan jag kommer upp i tröskelpuls. Idag ville jag göra ett tröskelförsök men med förändringen att fokusera på hög (högre) kadens än jag haft på utecyklingen. På Guided heroes åttaminuters-intervaller har de föreslagit att jag bör ligga runt 90-100, och helst i det högre spannet. När jag titta på de intervaller jag gjort ute på slutet har jag snarare legat runt 85 vilket för min del är tämligen lågt. Tung växel innebär större kraftuttag per varv vilket sliter på musklerna och skapar syra. Idag bestämde jag mig för att sikta på högre kadens. En svårighet var dock att jag i nuläget inte har någon cykeldator, i väntan på att Garmin 530 ska släppas ut på marknaden. Använder Fenix-klockan på armen och då är det svårt att under passet snegla på vad man levererar i kraft och kadens och puls. Efter att ha passerat Engeltofta drog jag igång första intervallen, försökte som sagt hålla uppe kadensen. Den kändes högre än normalt, men ett snabbt öga på klockan visade att den ändå var för låg. Fick verkligen fokusera på tramphastigheten och nog fasen fungerade det för benen. Ingen krampande syra men pulsen gick upp i tröskelnivå. Cyklade förbi Bönan och Harkskär och ut på grusvägen till Björke. Längs vägen blev det fyra stycken fyraminutare. Väl i Björke började det regna och då tog jag raka vägen mot Strömsbro via Hille. Det främsta jag tar med mig från dagen är att det kändes riktigt skönt att få möjlighet att åter hitta hem till förmågan att cykla intervallerna ute. 

4x8 min Inomhuscykling idag

På väg hem idag regnade det rejält och suget att cykla ute var ganska exakt noll komma noll. Maria skulle gymma och bytte om och gick in i Strömsbro atletklubb, dvs vårt källargym. Själv bytte jag om och drog igång Monarken. Den har ju fått stå orörd rätt många veckor nu när utomhussäsongen dragit igång. Men det var träningsdag och regn, vilket gjorde valet enkelt.

Senaste tiden har jag gått stum i benen vid försök att få upp pulsen vid utecyklingen. Oavsett om det varit på cyclocrossen eller mountainbike. Benen stumnar fort och jag har klurat över vad det beror på. Det blev särskilt tydligt idag när jag som omväxling körde 4x8 min-intervaller. Ett pass jag försökt köra ute men då gått stum snabbt. Frågan om varför restes alltså åter idag och jag börjar fundera på om det beror på kadensen och själva tramptekniken. På Monarken är det lätt att hålla en precis den exakta valda höga kadens jag vill. Det är även lätt att få till en bra trampteknik. Det där med rundtramp är ju inte önskvärt (även om många tror det), alltså att hålla ett jämnt tryck hela pedalvarvet runt. Utan det handlar mer om att trampa i nedåtfasen och dra någorlunda i uppåtfasen. Men oavsett är det alltså lättare i hålla den bra tekniken på Monarken där inget varierar. Ute blåser det mot eller med, underlaget skiftar i motstånd, kan varas studsigt eller helslätt, gå uppför eller nerför eller slätt, stigen eller vägen svänger. Det blir många variabler som påverkar möjligheten att köra långa intervaller på ett jämnt motstånd och med samma kadens och trampsätt.

Nåväl intervallpasset idag kändes bra. Efter en tuff arbetsvecka var väl den mentala viljekapaciteten inte riktigt fullt ut med, men jag genomförde samtliga fyra åttor med tryck hela vägen igenom. Det kändes kontrollerat och bra, en skön värdemätare av var formen befinner sig. Det jag kan notera är att jag inte håller samma kraft och pulsnivå som jag gjorde för 13 månader sedan. Jag hade förra säsongen en bättre vinterperiod med styrketräning som efter årsskiftet övergick i cykling. Det gav starkare ben som bättre pallade hårdare träning. Den här säsongen pajade styrketräningen redan första passet eftersom jag fick en muskelbristning i baksidan av högerlåret. Jag drog istället igång cyklingen och det gick bra fram till januari men då tappade jag geisten och mitt "varför". Vilket gjort att jag inte tränat lika hårt och därmed heller inte utvecklats lika väl som jag kunnat ifall jag tränat bättre. Nåväl, man kan väl säga att jag har ok form för tiden på året men att jag ligger där jag förtjänar, dvs inte särskilt högt.

CX-distans runt Sandviken

Försommarvädret håller i sig även om det verkar vara på upphällningen. Plockade fram Inflitecykeln, en cyclocross som är både bekväm och rapp trots CX-däck. Fyllde vattenflaskan och stack iväg. Banverket var nu färdiga med byggnationsarbetet av tågspåret där övergångarna varit avstängda. Nu var de alltså öppna igen och jag drog iväg över Sätra och Hagaström. Pressade på med tröskelpuls i några omgångar. Det går inte snabbt och benen känns sega och tröttnar fort, så i nuläget är det så att benen begränsar möjligheten att få upp och hålla kvar pulsen i högre nivåer.

Mötte ett flertal cyklister som liksom jag passade på att njuta av finvädret genom att rasta benen medelst velociped. Viss omväxling jämfört med för ett par månader sedan då man aldrig mötte någon på hoj när man cyklade omkring. 

Jag fortsatte västerut läng Högtorpsvägen till Sandviken och sedan via Forsbacka hemåt. Enda nackdelen var att när jag vände i Sandviken mötte en kall seg motvind som höll nere både hastigheten och motivationen. Det är trist att ta i och ändå inte få något resultat av den ansträngningen genom annat än medioker hastighet. Nåväl det var bara att trampa på österut igen mot Gävle och Strömsbro. 

Hemlingby i lördags och Oslättfors idag

Lördagen blev det ett vanligt skojpass runt Oslättfors och Åbyvallen. Inget särskilt egentligen men ett fint pass på torra härliga stigar och grusvägar. Tryckte på vid några tillfällen men benen var inte på bästa humör efter torsdagens löpning vilket de är ovana vid. Det var en sån där dag då det inte var lönt att försöka göra ett bra kvalitetspass av träningen. Utan mer ett vanligt distanspass men med fokus på kul cykling.

Idag måndag var det dock utvilade ben och därmed dags för lite mer press. Stack iväg på grusvägen från Norra Åbyggeby upp mot Oslättforshållet. Längs en sträcka vid Skarvberget har markägaren skördat skog. Det arbetet är klart och för att iordningställa grusvägen har de nu "lagat" den genom att längs flera kilometer långt avsnitt hälla ut ett decimetertjockt lager sprängsten. Det absolut sämsta underlaget som finns när det dessutom inte är tillplattat av trafik. Det är så sjukt tungcyklat och däcken liksom kastar omkring utan kontroll. Det finns få saker som gör att jag tappar cykellusten så snabbt som att cykla på nylagd sprängsten. Efter att ha passerat sträckan gick det dock åter att cykla på igen. Tryckte på några episoder och benen och hjärtat fick jobba. Fick totalt ihop två timmar och 52 km och det var en riktigt fin kväll.

Höftstrulande löpning i Älvklarleö

Nu har jag hållit mig ifrån löpning under en månad. Detta trots att jag verkligen varit sugen, men muskelfästet på höftbenskammen har varit inflammerat och hållit mig ifrån att löpa. Riktig trist eftersom jag verkligen gillar löpning, särskilt så här års när det börjar bli vackert i naturen.

Under torsdagen och fredagen har jag träff nr två i kommunens chefs- och ledarskapsutbildning, även denna gång i Älvkarleö. Efter en mentalt tuff utbildningsdag var det en dryg timmeslång paus innan lunch. Även denna gång ville jag röra på mig, det är skönt som omväxling efter en lång stillasittande dag där man varit mycket i huvudet. Att då få komma ut i naturen ensam är ett skönt avbrott. 

Höften har senaste veckan känts bra och jag ville gärna komma ut på en kortare lugnare löptur. Sprang iväg själv men redan efter 500 meter kände jag att muskelfästet i höften kändes av, höll dock ut och fick ihop fem km. Dagen efter smärtar höftbenskammen på det sätt den gjorde innan mitt månadslånga löpuppehåll.

Förutom att det är väldigt tråkigt är det egentligen inget stort problem att inte kunna löpa, detta så länge jag kan cykla. Men kruxet är att jag ska resa till USA i två veckor. Det blir två veckor utan cykling, och min tanke har varit att hålla uppe konditionen genom löpning, både något distanspass och ett antal intervallpass. Nu grusas dock den planen genom att jag inte kan springa på det sätt som planerats, troligen inget alls. Men så får det bli, går det inte att springa så får jag låta bli.

2h härlig grusvägsdistans

Till det yttre var det förväxlande likt väder idag som i måndags. Men skillnaden var att de iskalla ostvindarna idag var ersatta av varman ostvindar. Det gjorde det riktigt njutbart ute. Så jag drog på mig kortbrallorna utan benvärmare (första gången på ett bra tag) och laddade cykelflaskan med vatten. Stack iväg men hann bara ett par km innan jag kom på att vattenflaskan stod kvar på bänken hemma. Första tanken var att strunta i vatten men när jag nu planerat att köra två timmar är det ingen supertaktik att vara vattenlös så jag vände moloket hem igen, hämtade flaskan och stack ut på nytt. 

Cyklade igenom Sätra och vidare förbi Hagaström ut till Häcklinge där grusvägen startar. Jag såg fram mot den sträckan men så fort jag såg grusvägen insåg jag att de precis har sladdat vägen. Det gör cyklingen oändligt tung och otrevlig när det istället för slät grusväg är centimeter av uppluckrat grus med en matta ovanpå av större stenar. Jag försökte ändå pressa på, det visade sig senare resultera i bästatid på ett par av Stravasträckorna där. Nåväl jag pressade vidare söderut och benen fungerade bra, körde några enklare intervaller. Tog mig hem via Hemlingby och stan. Känns som att nedträningen för några veckor sedan och den längre vilan häromveckan, har givit utfall i form av bättrad form. Det känns bra och åkstyrkan börja komma igång. Även cyklingstekniken på stig börjar ta sig nu när det ges möjlighet att komma ut i skogen, så nu känns det som att vinterns träning ändå ger resultat. Ser verkligen fram emot den här sommaren som ligger framför oss. Det kommer bli många härliga mil i våra skogar.

Gubbdistans runt Oslättfors

Efter helgens långpass förbi Högbo var benen slitna. Jag hade därför ingen egentlig förhoppning att dagens pass skulle vara möjligt att genomföra med någon form av kvalitet. Hade ett par timmar att köra och hade lust att köra grusväg, drog vägen upp via Norra åbyggeby upp till Råhällan och Oslättfors. Grusvägarna är nu i superbt skick, torra och fina. Så torrt att det går bra att cykla grusväg iklädd helvit jacka. Vädret är fortfarande småkallt med isiga nord och ostvindar. Men naturen börjar allt mer vakna till liv nu, träden börjar få sin grönska och det är verkligen fint ute. Jag var sliten men benen kunde ändå mata på. Är just nu utan cykeldator, använde Garmin Fenix-klockan på armen och det gjorde det svårt att under cyklingen se vilken watt som producerades. Det visade sig vara rätt bra, då jag snittade årsbästa i motstånd under passet. Det blev ett sweetspotpass på dryga två timmar med bra driv, ett riktigt superpass.

Missöden och bot

Långpanna igår och benen är klart slitna. Framåt kvällen gav jag mig på att byta bromsskivor på Gianthojen. Det sitter sexbults Shimano-skivor på den original och jag har ett par fina Sram-skivor som är både lättare och snyggare. Skruvade loss de sex skruvarna och bytte skivor. Fint så långt. För att kunna ställa i bromsoken rätt lossade jag skruvarna som håller dem i ramen. De tre första gick bra men på den tredje gick jag på pumpen. Vips hade jag runddragit aluminiumskruven och misären började. Den var knepigt konstruerad och svår att få grepp om med rörtång. Eftersom det kvar kväll efter en lång dag, insåg jag att det var bättre att låta skruven vara. Det var dock inte med någon god känsla jag la mig. Vaknade, satte mig med en liten fil och filade till två platta sidor på skruven. Det tog en timme och därefter gick det smidigt att skruva ur den. En riktigt skön känsla att få loss den så pass smidigt. Fram för allt skönt att slippa behöva borra i ramen med alla de risker för missar det innebär.

Bytte därefter till sprillans nya och fina Schwalbe Racing Ralph och Racing Ray. Ska bli spännande att se hur de däcken fungerar, de har ju fått fina recensioner.

Så nu är både Trekhojen och Gianten fintvättade och upputsade och klara att ta sig ann skogarna och skitas ner igen.

Ett fint Högbopass

Under torsdagen blev det avslut på viloperioden. Benens genomslitenhet hade avtagit och istället fanns ett sug att träna igen. Så på torsdagen cyklade jag militärvägen ut till Gammelanna och sedan vidare ut via Hillevik och tillbaka hemåt igen. Han dock även köra igenom Skidstavallen och där torkar det på bra. De få regndroppar som kom i början på veckan var inget som rådde på den torrhet som råder ute i markerna. Skidsta börjar absolut ta sig.

Igår fredag var det vilodag för att ladda energi för dagens träningspass. Har ett tag haft intresse för att cykla till Högbo och snurra runt på stigarna där. Det har dock inte blivit av, men idag var det så äntligen dags. Käkade grötfrukost, laddade Camelbacken och drog iväg med Giant Anthem-hojen raka vägen förbi Hagaström och Bäckvägen upp till Högbo. På väg upp blev jag omkörd av ett antal bilar med mountainbikes på taket så jag insåg att det skulle bli en del andra cyklister i Högbo under dagen. Väl där körde jag längs den gröna nian, sedan vidare på Maja och därefter lite allmänt snurr. Riktigt skoj att få dra av några varv i Högbo som ju är förnämlig cykelmark. Vid stora informationstavlan stod Andras Danielsson, chefsredaktör för tidningen Bicycling, fotograferande en Spech av tyngre kaliber. Ute i spåren var det hyfsat tätt med cyklister precis som det ska så här i maj när många är sugna att komma ut i skogarna och köra sig svettiga.

Efter en dryg timmes snurrandes där i Högbo var det dags att köra hemöver. Men än var jag inte färdig så jag drog en repa upp längs I14:s gamla övningsområde innan jag vek av mot stan och Strömsbro. Totalt drygt tre timmar och 72 km. Vindstilla och lagom temperatur gjorde detta till en toppendag i sadeln. Det är sådana här dagar man tränar för under vintern trampande på Monark i en mörk källare. Dagar som dessa ger näring till cykelsjälen.

Negativ överträning, tar några dagar vila

Hade planerat att cykla till Högbo och där snurra några varv på de fina spåren där.
Insåg dock så snart jag satte mig på cykeln att benen var så där genomslitna som de blir när jag tränat för många hårda pass utan tillräcklig vila. Trots två vilodagar i början på veckan återhämtar de sig inte alls. Istället för att cykla ett halvdant pass ytterligare bestämde jag mig för att köra ett kortare varv. Cyklade igenom blå slingan i Skidsta, den är huvudsakligen torr men har ett par leriga partier.

Så efter bara knappa 15 km var jag hemma igen.

Nu ska jag ta ett gäng vilodagar. Egentligen helt ickeoptimalt nu när det är tre veckor kvar till Ottarsloppet, och jag egentligen borde träna hårda VO2-pass. Men nu är benen slitna och det är bara att gilla läget.

Mellanmjölk i isväder

Eftersom jag kände mig sliten i benen tog jag en vilodag på torsdagen. Kände mig noll sugen att träna på fredagen heller så det blev två vilodagar i rad. Men idag lördag var det dags att dra på cykelkläderna igen. Trots vilan kändes benen ändå så slitna att jag inte orkade trycka på. Så det blev ett mellanmjölkpass istället för något vettigt. Cyklade en Smörnäsrunda på dryga två timmar. Grusvägarna är torra och fina och det har även torkat upp fint i skogen.

Under både torsdag och fredagen kom det snö. Temperaturen har legat på 4 plusgrader och det varmväder som tidigare låg kvar, är bortsvept och utbytt mot polarkyla. Men klär man på sig gör de isiga vindarna inte så mycket. 

Imorgon söndag är planen att dra en repa upp till Högbo och cykla något varv där. Behöver egentligen komma igång med lite mer teknisk stigcykling nu då det verkligen märks att man tappar mycket cykelkänsla av att bara trampa stabil Monark om vintern. Får liksom ingen känsla för viktfördelning och teknik vilket blir väldigt tydligt så här års när man kommer ut i skogen igen.