Jag har en plan

Ja för att citera Sickan i Jönssonligan, jag har en plan. För två veckor sedan pratade jag med coachen Hanna hos firman Toppfysik som tilldelats mig som adept. Under våren och sommaren körde jag Aktivitus program men nu i höst och vinter tänker jag prova Toppfysik. Som jag skrivit tidigare har jag varit nöjd med Aktivitus men inte tillräckligt för att känna att det inte finns utrymme för förbättringar. Min kritik mot Aktivitus har varit att de är allt för ensidigt inriktade på att träna bara cykling. Det är liksom som om alternativträning inte är något att lägga till i sitt träningsprogram.

Så efter lite research landade jag i att Toppfysik ska bli de som leder mig genom vintern. Har under sommaren läst Fredrik Ericssons utmärkta träningsbibel Cykelträning och vet att han förstår det här med träning och upplägg. Ett ytterligare kvitto på det var ju att Falutjejen Jenny Rissveds knep OS-guldet, hon tränas ju av Ericsson. Så efter kontakt med Toppfysik fick jag mail om att Hanna skulle vara den som skapar träningsprogrammet åt mig. Jag fick skicka in ett rejält formulär där jag beskrev de mesta parametrarna av min träningsbakgrund, utrustning, målsättningar, förutsättningar osv. Bara det är bra, att behöva sätta sig ner och faktiskt fundera igenom varför man gör saker, vad man vill framåt. Man måste ju landa i att om man ska lägga ner så mycket tid och vilja och energi på träning under en hel säsong så måste det vara något man faktiskt vill. Själv landade jag i att jag inte vill sätta några resultat eller tidsmål. Att min målsättning är att utvecklas vidare, bli starkare och uthålligare. Med målet att köra ett antal deltävlingar i långloppscupen nästa år och göra det så bra jag kan givet den nivå av träningsinsats jag kan tänka mig att lägga. Inte att bli bäst, eller ens bra, utan bara att bli så bra att jag själv är nöjd med min insats.

Hanna och jag pratades vid en halvtimme och diskuterade lite kring träningsupplägg, hur många pass i veckan jag vill köra, vad jag behöver utveckla och lägga extra fokus på, osv.

Knappt en vecka senare fick jag ett förslag till träningsupplägg för perioden vecka 42 och tre månader framåt. Jag har förklarat att jag vill hålla lågnivå fram till dess och från och med vecka 42 gå på med lite mer rejäl träning igen. Det är himla skönt att göra ett uppehåll efter en lång säsong. Att ladda de mentala batterierna lite och återhämta inspiration och vilja att gå på med tyngre och mer krävande träning igen. Jag försöker hålla igång träningen lite lagom i nuläget, kör lite på sparlåga men håller ändå tre pass i veckan för att inte tappa allt för mycket. Det är så himla segt att göra rejält uppehåll som jag gjorde förra året eftersom man då mer eller inte mindre måste starta från början igen när man drar igång träningen efter uppehållet. Får då spendera flera månader på att nå någon form av grundnivå och först därefter bygga vidare. Nu när jag håller igång träningen tänker jag att tappet åtminstone inte ska vara avgrundsstort.

Det upplägg jag fått innehåller två styrketräningspass i veckan med fokus på benstyrka, men även fem avslutande bål och överkroppsövningar. Utöver det är det två träningspass mountainbike och Monarkhoj per vecka samt ett löppass. Totalt fem pass i veckan och efter att ha läst innehållet i de enskilda passen känner jag mig säker på att det kommer bli en tuff och givande höst och vinter. Cykelträningen består av distanspass och intervaller, de senare i varierande längder. Märkligt nog ser jag verkligen fram emot att sitta och mata mjölksyra på Monarken i garaget. Med pumpande musik i högtalarna och gamla TdF-avsnitt eller långloppsinspelningar på datorn. Löpträningen är nästan genomgående intervallpass och jag har tänkt att om underlaget inte tillåter snabba intervaller kör jag samma pass fast på Monarken istället.

Ser fram emot detta. Jag kommer säkert ångra mig och ifrågasätta det kloka i detta massor av gånger framöver, men det kommer alla gånger vara värt det framåt våren.

Upp och ner

Den här veckan har väl inte blivit som den borde, inte på något sätt alls faktiskt. Men det blev inte förra veckan heller. Av lite olika skäl ligger fokus i familjen just nu inte på träning utan på annat som blev viktigare efter allvarlig sjukdom hos nära anhörig. Det ledde till att Maria och jag ställde in vårt planerade bröllop i lördags. Jobbmässigt har det dessutom varit galet arbetsintensivt och stressigt med ett flertal deadlines att leverera på. Sömnen och kosten har varit kackig så den totala belastningen har verkligen inte varit gynnsam för motionerandet.

I lördags förra veckan var jag dock med ut med ett gäng snabba grabbar på grusvägsrally bortöver Oslättfors och upp mot Ockelbohållet och ner via Råhällan hem igen. Det var riktigt skoj att köra grusväg på det där viset i grupp med jämnstarka cyklister. Vi cyklade dessutom bitvis på för mig nya vägar, riktigt kul att upptäcka nya områden i sina hemtrakter. Det är absolut områden jag kommer frekventera mycket under kommande år. Lite backigare än vad man får till här i Gävle, men ändå omväxlande och vackert. Små sjöar, skogar, dalar och backar, bitvis riktigt fint. En bit över nio mil fick vi ihop så det blev ett CV så där på en lördag.

Efter några veckor höstligare väder blev det plötsligt sommar igen, indiansommar. Trots att arbetsschemat inte tillät gjorde jag mig ändå ledig onsdag eftermiddag. Så vid ett stämplade jag ut, körde hem, bytte om och drog iväg på hojen. Vädret var fantastiskt sommarväder, 23 grader sol och varma vindar. Det blev kortbrallor och korttröja och ändå vart det svettigt. Hur skönt som helst. Jag bestämde mig för att köra samma runda som lördag men förlänga den ytterligare med mer grusväg förbi Hagsta och ner till Åbyggeby.

Vinden låg på, inte så att det blåste så där hårt att man bara vill gråta, men det var en sån där sur motvind som kämpar emot och gör en småförbannad, lagom nog för att man får lust att svära åt vinden när man trampar fram mellan tallarna. Det blåste dessutom nordostligt vilket innebar non stop motvind från Engeltofta hela vägen upp till Ockelbo. Eftersom jag bestämt mig för en snittfart pressade jag på och höll tempot uppe trots att morsan jord kämpade emot med både vind och uppförsbacke.

Till slut kom jag upp på toppen och ganska precis samtidigt fick jag styra om kosan österut och söderut igen. Livet kändes bättre. Grusvägarna just där är helt folktomma, de går genom ett böljande landskap, bitvis nästan trolsk skog. Rätt som det var åkte jag förbi vad som såg ut som en jättefin stig in i skogen och självklart kunde jag inte låta bli att testa. Så jag svängde av, körde en urmysig flowig stig som dock tog slut lika oväntat som den börjat. Där framme låg en pytteliten folktom sommarstuga intill en liten utvidgning i en å. Egen brygga och underbart läge. Det var trots allt tur att ägarna där för annars hade jag lagt ett bud på den trots att den säkert inte var till salu, så fint var det. Jag stod och njöt en stund innan jag rullade vidare igen.

Tänk om man hade en gullig liten rödvit stuga med egen brygga en bit utanför Kolforsen.

Strax innan Ockelbo kom jag till ännu ett vägskäl, den här gången chansade jag på att svänga höger. Minnet sa mig att vi svängde vänster där senast, men samtidigt kändes det som om högersvängen ledde i rätt kompassriktning. Jag skulle senare förstå att båda delar var rätt, men att jag svängt fel. Kom fram till Kolforsen, fortsatte förbi klungan med hus och drog vidare åt sydost, dvs Gävlehållet. Men tyvärr började grusvägen kännas liten och allt för sällan använd för att det skulle kännas rätt. Så jag stannade, tog fram telefonen och kollade Enirokartan och mycket riktigt åkte jag i rätt riktning men samtidigt fel. Den grusväg jag körde slutade mitt ute i ingenting några kilometer längre fram medan den andra riktningen anslöt till väg 303, strax öster om Ockelbo. I det här läget hade benen börjat kännas mosiga och tack och lov tryckte vinden på bra i ryggen så den nya fina asfalten swischade förbi i rask takt. Nu borde jag svängt av vid Vintjärn men jag kände tröttheten komma, och fortsatte asfaltstuggandet fram till Hagsta. Där vek jag söderut upp på Råhällanvägen men tog direkt av vänster igen in på grusvägen. I det här läget var jag rejält krispig. Vattnet hade precis tagit slut i kamelrumpan men jag till och med för trött för att rulla de 100 metrarna ner till macken och fylla på. Istället fortsatte jag hemåt. Nödgelen hade precis förbrukats och jag insåg att bonken var där men att det ändå återstod rejält med distans hem, mer än en timme. Så det var bara att tugga vidare trots att strömmen gått och all energi var förbrukad. Jag gnuggade vidare och kom till slut hem. Första bonken sedan i våras och de första timmarna efter hemkomsten var så där miserabla som det bara kan bli efter en rejäl tokbonk. Frossa, illamående och fosterställning innan livsandarna så smått återkom.