Bockstensturen 100 km 2019

För ett par veckor sedan insåg jag att det öppnade sig en möjlighet att cykla Bockstensturen 2019. Maria skulle iväg med tantmaffian på Tjejmilen så jag skulle vara ensam under helgen. Bilen var tillgänglig och jag hade själv inget bokat. Inget jag egentligen planerat men det var som att planeterna stod i rätt positioner och det nu var dags att nyttja den möjligheten.

Bockstensturen är det lopp jag verkligen önskat cykla. Det ligger dock en rejäl bit från Gävle i och med att det huserar 60 mil bort i Varberg. Vanligen har min cykelsäsong, ja eller åtminstone tävlingsdelen av den tagit slut i början på augusti efter att Finnmarksturen avlöpt. Men nu öppnade sig möjligheten att köra Bocksten och jag kunde inte låta den glida mig ur händerna. Avgörande för min del är dock vädret. Jag har ingen önskan alls att cykla i regn, alldeles särskilt så långa lopp som långloppen blir för min del. Bockstensturen är dessutom cupens längsta med sina 100 km. Så varje dag under de senaste två veckorna har jag spanat in väderprognosen för Varberg. En sak visade prognoserna hela tiden, det skulle bli soligt och fint både fredag och lördag. Jag köpte dock ingen startplats utan väntade kallt på att väderläget skulle vara mer säkert. Under torsdagen inhandlade jag dock en startplats från en Hampus Andersson som inte kunde köra som planerat och därför sålde sin plats. Namnet gick inte att ändra utan jag fick cykla under pseudonym men det spelade ingen roll för min del.

Arbetsveckan var maximalt stressig från första sekund till sista. Veckan innan hade jag och Maria haft semester. På måndagen var jag åter på jobbet och skulle ta igen det jag missat under föregående vecka. Tisdag och onsdag var jag på kommunens chefs och ledarskapsutbildning vilket är rejält slitigt mentalt. Torsdag var vanlig arbetsdag och på fredagen skulle jag leda min enhets planeringsdag. Eftermiddagen var jag dock tvungen att sticka iväg på annat möte. Alltihop gjorde att jag hade varit tokstressad hela veckan och även sovit dåligt. Ingen optimal uppladdning för ensam långresa och ett rejält långlopp.

Min plan var att gå på det möte fredag eftermiddag som jag var tvungen att delta vid. För att därefter åka hem och packa bilen full med cykelutrustning och sovgrejer och köra 60 mil sydväst genom landet. Jag kom iväg en bit senare än planerat men det var bara att dra på. Körningen gick bra och jag lyssnade på podavsnitt och musik och hade det bra. Stannade och åt i Örebro samt införskaffade färdkost och frukostmat i en butik längre söderut. Körde genom Göteborg och kom fram till Varberg vid 23-tiden. Hade med mig sovgrejer och planerade fälla ner baksätet i bilen och sova i bakluckan på Seaten. Letade mig ut till Getteröns naturrum i Varberg som jag vet ligger avsides där man de även har platser att stå över natten. Packade om i bilen, bäddade upp liggunderlag och sovsäck i bakluckan. Det blev riktigt bra, jag kunde faktiskt ligga raklång där. Somnade och sov helt ok i fem timmar när jag vaknade just kl 05. Låg kvar och lyssnade på pod och tog det lugnt fram till uppstigning vid sjutiden. Gick en sväng runt området på Getterön, åt frukost och väntade på att klockan skulle gå så att dagen skulle dra igång.

Tog bilen bort till Varbergs centrum, parkerade precis intill fästningen. Promenerade till badhuset för en dusch, tandborstning och omklädning till cykelkläder. Efter att ha gjort detta kände jag mig som en ny fräschare människa. Trots den tidiga timmen var det väldigt skön temperatur utomhus. Det lovades runt 26 grader under dagen och soligt sommarväder. Jag hämtade ut nummerlappen och gick och tittade på starten till de kortare tävlingsklasserna. Det fanns lopp för 30 km, 50 km, 75 km och mina 100 km. Att jag skulle välja det sistnämnda var inte helt självklart eftersom det kunde bli allt för långt för mig. Men skulle jag nu äntligen få köra Bockstensturen och det ända nere i Varberg skulle det väl ändå inte duga att cykla kortare än den fulla 100 km-sträckan, så på det viset fick det bli. Även om jag ska erkänna att jag ända fram till och med timmarna innan start funderade på att ändra till kortare sträcka.

Det drog ihop sig till cykelinsläpp i startfållan en timme före start. Så jag ställde mig i kö en kvart innan, och det visade sig att jag stod först i kön till min fålla. På andra lopp jag kört behöver man ställa sig i kö klart tidigare. Eftersom jag var först in kom jag också i första startled i vår grupp "köra halvsnabbt", dvs för motionärer med något högre ambitioner än bara att ta sig runt. Vilket var min målsättning. Efter att ha studerat banan och läst vad andra skrivit var min plan att cykla långsamt de första 17 km fram till första stigningen och sedan köra kontrollerat därefter.

En kvart innan start stod jag åter vid cykeln. Nu fulltankad med vatten i ryggsäcken, energidryck i flaskan och fullt med geltuber i bakfickorna. Hade räknat fram att tävlingstiden för min del skulle landa på över fem timmar och ville verkligen inte gå tom på energi.

De sista förberedelserna minuter innan start. Jag i svart i mitten. Foto cykelkanalen.se

Så var det startdags. De skulle släppa iväg tävlingsklasserna först och sedan ge en liten lucka innan vi motionärer släpptes iväg. Något som var klokt så det slapp korka igen allt för mycket i början. Första delen ut genom Varberg hade i år gjorts om för att minska störningar för bilisterna. Detta ledde dock till ökade störningar för oss cyklister. Första biten var smal och omkörningsmöjligheterna var små. Inte för att jag hade några ambitioner att köra om, utan tvärtom fick jag problem då min strategi var att cykla långsamt första 17 km, samtidigt som jag hade ställt mig i startfållans första startled. Så det tryckte på bakifrån av hundratals cyklister med högre ambitioner på fart i början av loppet. Det gick inte att hålla igen så farten blev min fart blev högre än planerat men jag lät mig inte stressas allt för mycket av de som svischade förbi mig. Hamnade dumt nog i ett mellanläge när jag körde egen fart över de öppna fälten öster om Varberg. Många andra cyklister gick på lite hårdare medan jag höll igen strax under den farten, vilket ledde till att jag fick ligga och borra själv i motvinden över fälten. Tämligen otaktiskt men så blev det. Väl framme vid första backen var jag glad att jag bytt 36-klingan på cykeln och istället satt på en 34:a. Insåg att det skulle bli många och tuffa backar framöver och då var det skönt med lättare lättaste-växel. Här hade jag faktiskt tagit lärdom från mitt misstag på Finnmarksturen. Här hemma funkar 36-klinga utmärkt, men då har vi inga backar alls i Gävletrakten. På många andra håll i landet är det dock klart mer kuperat och där passar det sig bättre med något lättare utväxling.

Stressiga och bökiga startkilometrar. Jag till vänster. Foto cykelkanalen.se

Nu började loppet på riktigt för min del. Det gick uppåt och uppåt, backar som krävde att man gick ner på minsta klingan för att spara benen. Många andra flåsade som ånglok medan jag var tämligen opåverkad trots att jag cyklade förbi drösvis av cyklister. Tack god kondition för det. Av erfarenhet vet jag att om man går hårt i backarna de första timmarna kommer krampen i slutet på loppet och på dagens lopp skulle slutet ligga ännu längre bort än vid något annat lopp jag kört tidigare. Finnmarksturen var i år 83 km och Bockstensrundan 100 km. Min tävlingstid på Finnmarken var 4h 12min, så jag förväntade mig en tävlingstid på mellan 5 och 5,5 timme på dagens tävling.

Backarna fortsatte, det var verkligen inte tekniskt utan tvärtom kändes det hela tiden enkelt cyklingsbart. Vi kom in i bokskogarna vid Åkulla och här var det oerhört fint. Det är första gången någonsin jag cyklar mountainbike i bokskog och det gav mersmak för mig som hatar rötter. Slätt och fint underlag och lövtaket ovanför gav härlig skugga nu när solen och värmen tryckte på ovanifrån. Vid första vätskedepån tog jag en mugg sportdryck, hade före det tryckt en gel. Nu började vi komma in i ett parti mer blandskog där det var några gyttjehål. Såg att cyklister före mig fick kliva av för att ta sig igenom men trots att jag upplever mig halvkass på teknik tog jag mig igenom alla ställena utan att behöva sätta ner någon fot. Riktigt skoj och ett kvitto på att jag utvecklats tekniskt under de senaste åren.

Foto cykelkanalen.se

Nu började det komma partier med mer tekniskt krävande inslag. Inte så långa men en hel del avancerade avsnitt dök upp. Tur att jag hade racemode i hjärnan för om det varit hemma hade jag helt säkert klivit av och gått förbi ett flertal av de hinder som jag nu bara cyklade igenom. Backarna fortsatte avlösa varandra och jag bibehöll planen att hålla igen insatsen från min sida. Långlopp är hela tiden en avvägning mellan att hålla igen för att orka hela vägen, och att gå på så man inte sparar något. Ibland går det bra och andra gånger går man in i väggen. Såg på pulsen att jag låg klart högre än planerat. Ofta runt 160 bpm eller mer och då ska det sägas att min tröskel ligger på 170 så på ett femtimmarslopp blir det rätt hög ansträngning. Men det kändes hela tiden bra så jag fortsatte och kände ingen trötthet alls efter första fem milen. Hjärnan var även fortsatt pigg och jag kunde köra bra linjer genom de tekniska sektionerna. Det enda som störde någon mil inträffade mitt under loppet, när det var tighta och stökiga stigar fick jag rejält med svett på insida av höger glasöga vilket gjorde att jag hade svårt att se med det ögat. Att cykla enögd gjorde de tekniska svårigheterna ännu tuffare men tack och lov klarade jag mig utan att vurpa.

Efter en evighet kom vi till andra vätskedepån, där käkade jag bulle, banan och drack sportdryck och vatten. Sedan iväg och på det igen. Under flera mil hade jag passerat en skånsk kille som körde med blåtandshögtalare i vätskeryggsäcken. Han pumpade först hårdrock några timmar innan det övergick till hårdare technomusik. Det dunkade rejält om honom där ute i bokskogarna. Han hade det slitigt i uppförsbackarna där jag enkelt trummade förbi honom. Men när det sedan gick nedför igen höll han högre tempo än mig, så på det viset körda vi om varandra gång efter gång under säkert fyra mil.

Gröna fina omgivningar. Foto Happyride.se

Vid näst sista vätskestationen tog jag ett stop där jag nöp en banan, en bulle, sportdryck, en saltgurka och en näve punchpraliner. Den blandningen i munnen var ingen högre gastronomisk upplevelse fast det var heller inget jag hade behov av just då. Utan det var viktigare att fylla på depåerna för att orka sista biten fram till Varbergs fästning.

Nu börjar allt bli mer som en dimma. Jag har svårare att urskilja vad som hände när. Men efter ungefär sju mil drog det till som tusan på insidan av högerlåret i en tuff uppförsbacke. Direkt jag fick den krampkänningen klev jag av och gick resten av backen. Det är aldrig värt att kriga med kramp uppför bara för att göra det, sådana insatser får man betala för genom full kramp längre fram. Bättre då att bita i det sura äpplet och gå några meter. Det släppte och jag kunde cykla på som vidare igen även om jag av erfarenhet vet att en sån krampkänning visar att riktig kramp kommer inträffa längre fram. En 15 km senare skulle jag spurta förbi ett par andra cyklister och då visade sig krampkänningen igen, det drog till på höger insida. Så jag avbröt omkörningen och tänkte stanna för att stretcha ut benet, men precis där stod en kvinna som glatt ropade "ni håller mycket bättre hastighet än många andra gjort före er". Vilket var precis vad jag önskade höra och jag kunde då inte stanna och kliva av cykeln. Så jag höll ner farten och la mig bakom de två andra tills krampkänningen hade släppt och jag kunde cykla på igen. Vid det här laget var jag rätt less. Hade gärna sett att loppet varit slut då. Hade varit ute så lång tid och kände att jag på grund av kramp inte kunde ge det jag ville och hade i kroppen. Energimässigt var det inga problem, jag kände aldrig någon dip där utan det var mer mentalt som jag kände olust att cykla mer. Att känna bra med energi men tvingas hålla igen på grund av kramp är riktigt trist. Sista 3 milen kom vi ikapp andra cyklister med vita och röda nummerskyltar vilket indikerade att de cyklade kortare sträckor. De hade startat en timme-halvtimme före och cyklade även markant kortare. Många av dem stod nästan stilla i skogen och jag fastnade bakom drösvis med cyklister på de smala stigarna där det var omöjligt att cykla om. Ibland hade jag tur och kom ikapp någon som hörde att det dök upp snabbare cyklister bakifrån så de höll åt sidan och släppte förbi. Andra gånger var det mindre kapabla och långsammare cyklister som hade fullt sjå att över huvudtaget ta sig fram utan att gå omkull och då fick man snällt vänta till möjligheter för omkörning öppnade sig.

Sista kilometern in mot mål. Foto cykelkanalen.se

Vi kom nu ut i öppnare terräng och sista milen in till och genom Varberg var vägar och fält avbrutet av en svängglad runda genom cykelstigar i sydänden av Varberg. Sista biten längs havet upp mot fästningen var fantastisk, där njöt jag verkligen av härlig stig med havet direkt på vänster sida och fästningen i blickfånget rakt fram. Någon spurt var inte meningsfull men jag höll uppe tempot ända fram till att vi cyklat intill fästningen och svängt runt in i parken där målportalen tornade upp sig.

Lite sliten efter målgång. Foto cykelkanalen.se

Det var en riktigt härlig känsla att ha genomfört Bockstensturens långa distans och det på ett klart godkänt sätt dessutom. Det är uppenbart att sensommarens långa cykelturer på 3-4 timmar har givit uthållighet. Jag har under sommaren inte cyklat särskilt mycket intervaller eller hårdare pass men konditionen fungerar ändå bra. Även kul att ryggen inte gjorde några väsen av sig under detta tuffa lopp. Ryggproblemen har inte alls varit lika framträdande under årets cykellopp som de varit de två föregående åren.

Efter loppet drog jag en dusch, åt en bit av den pasta som erbjöds på tävlingsområdet. Därefter dök jag in i bilen och körde nordost igen. Via Borås, Jönköping och sedan E4 hela vägen upp till Gävle. Sista tio milen var jag väldigt trött men körde hela vägen hem för att sova i egen säng.

LSD-Landsväg på CX runt Storsjön

Solen sken idag och även om värmen inte fanns där utan höll sig strax under 20 var det utmärkt cykelväder. Benen var mosiga från gårdagens styrkepass men det spelade ingen egentlig roll eftersom jag bestämt mig för att cykla långsamt. Hade inte tänkt köra någon längre tur utan planen var Hästborunda om 50 km.

Det var ett bra tag sedan cyclocrossen blev vädrad. Egentligen har det främst berott på att jag saknar effektmätare på den hojen vilket jag gärna använder för att hålla koll under träningspasset. Landsvägscykeln har blivit allt mindre använd med åren. De senaste två åren har den gått exakt en runda per år, alltså ingenting jämfört med en fem-sex år sedan då jag drog många hundra mil landsvägscykling per år. Mountainbikecyklingen har gjort cyklingen mer levande än det monotona nötandet på landsvägarna. Jag har även börjat känna att landsvägscykeln inte lockar, den är inte lika bekväm som cyclocrossen vilket gör att jag väljer bort den. Så blev det även idag. Det sitter fortfarande rena cyclocrossdäck på Canyon Inflite-hojen så den rullar inte lätt. Men den rullar markant lättare än de mountainbike jag normalt cyklar så allt är en förbättring.

Cyklade den vanliga rutten genom Hagaström. Men innan jag hann dit var det ytterst nära att jag inte kom vidare alls. En buss trängde mig och körde på mig på raksträckan vid Tolvfors. Precis när bussen skulle köra om på den smala vägen utan vägren, fick den möte och valde då att gira skarpt höger. Just där befann dock jag mig vilket gjorde att jag tvärnitade. Vägrenen är ungefär 5 cm bred så det fanns ingen marginal för mig att röra mig på. Utanför vägrenen var det dike och inget mer än det. Min bromsning räckte inte utan bussen körde på min vänstra sida varvid jag fick kast på hojen och var ohyggligt nära att cykla omkull men klarade mig. Adrenalinet gick dock i taket och trots mina mosiga ben cyklade jag ikapp bussen som dessutom turligt nog fick en påstigande några hållplatser senare. Där sladdade jag in i bussen med hojen, hoppade av och började gapa och skrika på busschauffören. Han hade aldrig märkt att han kört på mig och bad inte om ursäkt eftersom inget hänt. En syn jag inte direkt delade varför jag kallade honom idiot ett antal gånger och andra invektiv. Förarens ursäkt var att han fick möte och var tvungen att väja. Jag förklarade att han i så fall skulle ha bromsat och väntat med omkörningen till den kunde ske säkert. Han köpte inte det utan tyckte att han gjort rätt som svängt ut där jag låg. Efter att ha samlat mig ett par minuter ringde jag X-trafik och anmälde händelsen.

Nåväl efter att ha upplevt en nära-döden-upplevelse var jag lite omtumlad men jag samlade mig rätt snabbt. Efter det fortsatte jag att njuta av cykelturen som var helt exemplarisk, perfekt cykeltemperatur och väder, grönskande vackra sommarfält. Plötsligt fick jag beslutsvånda, vid avtaget på Bäckvägen hade jag svårt att välja om jag skulle cykla rakt fram mot Hästbo som planerat eller upp på Bäckvägen bort till Sandviken. Det blev det senare, jag var tidigt ute på dagen och hade inget alls att skynda mig hem till. Gott om tid att cykla långsam lång distans alltså. Höll pulsen runt 130 och lät bli att trycka i pedalerna utan istället hålla kraften så låg som jag bara orkade mentalt. Det är ju tråkigt att cykla energilöst. Fortsatte förbi Sandviken längs Stigen mot Kungsgården och Lemby flygfält. Sedan den fina vägen genom skog och ängsmarken mot Årsunda och Bovik. Hemöver i motvinden. Totalt mötte jag säkerligen 20 landsvägscyklister, klart fler än jag är van att se på mina cykelturer. Det märks att det är sommarsemester och vecka 31 då allra flest är lediga och får cykeltid.

Ett fantastiskt sätt att få ihop nästan 3,5 timme härlig cykeltid och 96 km distans i kroppen.

Styrketräning kan man tänka sig

Högerhöften har ju strulat för mig sedan tidigt i våras, vilket gjort att jag inte kunnat träna.
Det har efter ett besök hos naprapat häromveckan visat sig vara triggerpunkt i mellersta sätesmuskeln. Ordinationen var stretch och att rulla på den onda triggerpunkten med triggerboll för att lösa upp låsningen i de påverkade muskelfibrerna.

Nu har jag även grävt igenom internet och fått förklarat för mig att triggerpunkten i mellersta sätesmuskeln troligen beror på att den saknar styrka att hantera den kraft den utsätts för när jag löper. Det är ju just vid löpning som muskeln blir överbelastad och går in i låsning pga brist på syre och till slut även energi. För att komma till bukt med problemet behöver jag träna upp styrkan i mellersta sätesmusklerna. Ska man vara ärlig belastas de ju i stort sett inget alls i min cykling vilket jag tränat genomgående senaste året. Mellersta sätesmuskeln är den som för ut benet åt sidan, en rörelse jag aldrig gör eftersom benen bara trummar på framåt.

Så idag plockade jag ihop ett gäng sätestränande styrkeövningar. Införskaffade miniband vilka jag använder för att exempelvis köra "musslan" med band, samt sidogång m.m.

Som vanligt när jag ska igång med styrketräning vet jag att första gångerna ger grönjävulsk träningsvärk. Men det är bara att genomlida för att komma igång med träningen.

Idag blev det därför knäböj med upp till 50 kilo skivstång, armhävningar, lite olika bukmuskelövningar, och enbens bulgariska marklyft. De senare utan vikt eftersom jag uppenbart har dålig och otränad balans och motorik för den övningen. Så planen nu är att lära kroppen göra den utan belastning för att därefter framåt kunna gå på med skivstång också.

Tänka sig, att jag tränar styrketräning. Och dessutom tyckte jag det var kul. Faktiskt, jag ser fram emot att få komma igång med styrketräningen och få bygga allmänstyrka. Som det är nu saknar jag i praktiken nästan bålstyrka och armarna är tunna som två rep. Så gudarna ska veta att det finns mycket att göra, och behov att fylla. Men varje resa har ett första steg och mitt första var dagens styrkepass. Ingen egentlig träning men ett sätt att väcka kroppens minnen av att ta i och utmana styrkeutveckling.

Finnarksturen 2019

Det var en av årets varmaste dagarna. Tajmingen för årets hårdaste cykeltur var inte helt optimal. Finnmarksturen i Ludvika var det första cykellopp jag överhuvudtaget cyklade, tror det var 2013 som jag första gången vevade mig genom banans 68 km. I år var loppet dessutom klassat som svenska mästerskapen i långlopp, vilket innebar förändringar. Den redan backiga tuffa banan både förlängdes och tuffades till. För att få vara SM-bana förlängdes den med 13 km extra, och dessa innebar dessutom att man tog bort en del grusvägspartier och ersatte dem med stigar. Den första märkbara förändringen var den vackra stigdragningen längs sjön ungefär 20 km in i loppet. Den mest märkbara var dock att istället för att cykla asfalt och grusväg upp längs en lång backe, fick man nu stigar som tog en upp för samma backe i en extra slinga. Det sänkte snittfarten rejält och ökade på ansträngningen.

Nåväl, låt oss inte gå händelserna i förväg.
Jag vaknade vid sjutiden, kokade havregrynsgröt och packade bilen. Eftersom jag inte behövde vara i Ludvika förrän vid kvart i tio var det ingen stress då det bara tar 1,5 timme att köra längs halvtomma söndagsförmiddags-vägar. Lyssnade på podd i bilen och kom fram till Ludvika i god tid för nummerlappsuthämtning. Tittade på damstarten, placerade cykeln i startfålla fem (köra lagom) och gick tillbaka till bilen. Käkade mackor och mekade cykel, förberedde mig för loppet. Solen tryckte på och värmen var redan påtaglig så jag höll mig i skugga så gott det gick fram till det var dags att gå till cykeln.

Som vanligt är det spänt i startfållan, alla är redo, förväntansfulla och samtidigt nervösa inför vad som väntar. Än mer nu i år då det var ny längre sträckning som knappt någon enda person cyklat men de få som gjort det sa att det är markant tuffare bana i år. Jag hade på förhand bestämt mig för att mitt enda mål var att ta mig igenom de 81 kilometrarna och i andra hand att få göra det så väl jag kunde. Hade inget som helst placerings eller tidsmål. Det var nu några år sedan jag klarade mig igenom hela loppet. Har fått avbryta ett par år pga kramp, och förra året körde jag bara halvan. Tog mig då igenom med både ländryggsvärk och kramp. Inför i år har träningen varit sämre men jag gav mig ändå på att köra långa, som alltså dessutom var förlängd och tilltuffad. Inför start fick jag tips av Ludvikacyklister som testat den nya banan att det var bäst att komma fräsch till halvvägs-varvningen vid trapporna vid ABB, eftersom den tuffa slitiga delen av banan var den andra hälften. Så målet var att nå fram till halvvägspasseringen så energi och muskelmässigt billigt som möjligt. Jag visste att det skulle bli svårt med tanke på alla de backar och stigar som första varvet består av, och i tillägg till det dessutom den hårt tryckande värmen och stekande solen.

Startskottet gick, vi cyklade ut genom grindarna till idrottsplatsen och det var hetsigt som det brukar. Till skillnad från tidigare år hade jag dock bestämt mig för att inte hetsa alls utan helt och fullt sikta på att köra mitt eget tempo oavsett vad andra gör. Så jag passerade en del samtidigt som många andra stressade förbi. Jag höll fullt fokus på effektmätaren för att se att jag inte lurades av adrenalin och vilja att gå på för hårt. Alldeles särskilt så här tidigt i loppet då man ännu är pigg och det är lätt att gå på för tufft. Jag höll som sagt igen och fram i första backen körde jag ett bekvämt tempo. För mig som har lätt att cykla backe var det skönt men jag såg många runt omkring som slet hårt pulsmässigt. Blev passerad av två Sandvikencyklister men tänkte att äh jag tar dem senare i loppet när backarna börjar på riktigt i andra halvan.

Det gick på mot de första stigpartierna och motionsspåret. Här var tempot fortsatt behagligt även om det rullade på, jag försökte medvetet hela vägen köra den växel som lät mig vispa på i god kadens. För att spara benen försökte jag hela tiden låta bli att tungtrampa lågkadens. Jag höll övrigas tempo men såg till att hålla hög kadens. Än så länge hade loppet inte riktigt satt sig, det var fortfarande cyklister runt omkring som man märkte att de gått ut hårt och nu började få betala för det. Tekniskt sämre cyklister än mig oroade fortfarande. Själv är jag ju oteknisk, har dålig balans och är rädd och feg, men runt omkring fanns de som var värre. Har man otur hamnar man direkt bakom en sådan och då blir det en farlig tur. De liksom studsar och kastar omkring utan kontroll och man kan inte lita på spårvalen de gör eftersom det när som helst kan dyka upp en sten eller onödig håla de mosat rakt över. Sådana gånger gör man bäst i att backa tillbaka lite, få lite mer eget synutrymme och invänta en bra möjlighet att cykla förbi. Sådär höll jag på ett gäng gånger. I en av de värre stigpartierna började svetten plötsligt rinna ned i ögonen, det forsade saltvatten ner i ögonen så att jag hade svårt att se. Försökte gnugga bort det men i full fart genom stökig terräng gick det inget vidare. Det släppte dock någon minut senare.

Vissa cyklister insåg sina brister, så efter ha legat längst fram och blockerat stigen för bakomvarande så vek de åt sidan så snart de kom ut på nästa grusväg, stressade över att hålla tillbaka snabbare cyklister. Så jag tackade glatt när de vek åt sidan. Genomgående hade jag bestämt mig för att idag skulle jag hålla humöret uppe. Så ute i skogen undslapp jag mig kvickheter, ställde någon fråga eller så bara för att hålla övrigas humör uppe, men främst för att ha god känsla själv. Det fungerade bra och jag både trivdes och hade skoj. Åtminstone i 6,5 mil, därefter tog energin slut och jag hamnade mer i bita-ihop-läge och orkade inte skämta.

Nåväl stigarna snirklade på och vi nådde fram till den steniga snabba utförslöpan där jag vissa år sett 10-15 gubbar stå vid sidan av spåret lagandes trasiga däck. Jag tog det lugnt nedför för att inte riskera några vurpor eller tråkigheter. Därefter var vi ute på asfaltspartierna in mot Ludvika. Såg en kille 15 meter före och vägde om det skulle vara värt att mata ikapp eller köra eget tempo. Tog en stöt och drog ikapp honom, lät honom dra en stund innan jag tog över. Därefter drog han hela vägen in till trapporna vid ABB, väldigt tacksam var jag för det i motvinden då jag låg i rygg och sparade på pinnbenen.

Ner för trapporna och sedan cyklade flera andra upp på andra sidan medan jag och några till klev av och sprang upp för trapporna. Har aldrig vågat cykla dem även om jag säkert skulle kunna. Men vill inte riskera något sådär mitt i loppet. I det här läget var jag fortfarande hyfsat fräsch helt i enlighet med min strategi. Ryggen hade heller inte märkts av vilket var ett under, men jag tror det berodde på att jag inte tagit i varför ländryggen inte påfrestats.

Motionsspåren i Källbotten.

På lättaste växeln matade jag mig upp för grusvägsbackarna och stigarna upp til bergspriset. Strax innan stannade jag vid vätskekontrollen, struntade i att andra jag passerat tidigare nu cyklade förbi. Tog sportdryck på bordet, hällde kallt härligt vatten över huvud och rygg. Drack en mugg vatten och först därefter drog jag igång igen. Det var värt den förlorade tiden att få energin och kyleffekten. Efter några hundra meter var jag ikapp de andra cyklisterna igen, gick om och passerade lätt. Drog ifrån i utförskörningen efter, trots att jag genomgående tappar nedför medan jag vinner på andra omkringvarande uppför. Är för feg och nervig utför men har bra klättringskapacitet uppför och tar placeringar där. Låg nu ensam sedan de passerade och nu bakomvarande helt släppt. Matade på uppför de nya stigpartierna. Uppför och uppför, vilket känns som melodin för dagen. Vissa lite stökigare partier nedför och mina händer var nu rejält slitna. Det märks att de klena kontorshänderna inte tränar någon som helst styrka och att cyklingen i Gävles platta landskap inte alls utmanar dem till ökad styrka. Svettiga händer utan styrka var inte ett vinnande vapen, särskilt när man ska bromsa och måste lätta på greppet för att tjuvhålla bromsen av rädsla att det kan dyka upp okända stenar eller hålor att undvika i farten utför.

Här börjar det dock bli dimmiga minnen. Tröttheten började nu komma. Jag hade ingen aning om hur lång tid som jag hade varit ute eller hur långt distans det var kvar. Bedömde dock att det kunde vara typ 20 km kvar in till målet. Matade bara på i det tempo som funkade och som jag trodde mig kunna hålla någon dryg timme till. Snittfarten på andra halva var klart lägre än tidigare år, och det beror på den längre distansen men främst på de klart kortare grusvägsinslagen och de markant ökade stigpartierna. Nu gick det riktigt långsamt och en lång och seg uppförsbacke som aldrig ville ta slut där vevade jag på med lättaste växeln och kunde inget annat göra då krafterna i ben och kropp helt lämnat. Efter vad som kändes som ungefär 18 år kom jag upp på toppen.

En lång snabb utförskörning på grusväg tog dock vid, på rätt lös sprängsten där man bara hade möjlighet att ligga i ett spår, kom man utanför det hade det burit av rakt ut i skogen. Kom för fort in i en kurva vid ett vägbyte och fick panikbromsa. På stigarna var huvudet inte alls med och förutsåg vad som skulle ske och hur jag bäst skulle parera terrängen. Tvärtom var den mentala energin och uppmärksamheten slut så jag köttade korkade spårval mer eller mindre konstant. Vid tre tillfällen var det riktigt nära att jag gick över styret eller sladdade av stigen ut bland stenar och träd. Men det gick bra och jag klarade mig helskinnad.

Kom fram vid vätskekontrollen i Hagge, där jag stannade och käkade den utmärkta kombinationen sportdryck, banan och saltgurka. Tog det jag kunde innan jag kastade mig på hojen och drog vidare igen. Det gick verkligen inte fort men jag hade en kille som cyklade bredvid och vi snackade några ord. Det var hans första Finnmarkstur så han undrade hur Leos backe var. Jag förklarade att de inte är så lång som de tidigare men att den är bitvis brant och att man har många mil i benen varför den svider extra. Väl framme vid den gled vi in under portalen i foten av backen, jag hann ungefär 200 meter upp innan det krampade till i höger baksida. Klev av cykeln och stretchade ut den. Satte mig på igen och hann väl ungefär 300 meter till innan vänster baksida krampade. Samma sak igen och när jag sedan nådde den brantaste delen under kraftledningen klev jag helt enkelt av och gick ett par hundra meter. Surt men det kändes smartare att komma upp än att dra på sig kramp igen.

Nu visste jag att det var 7 km kvar och att de nästan genomgående är utför eller platta. Så det var bara att hålla i sig och köra på längs stigarna ned mot kotunneln under landsvägen. Sedan upp och mata på längs vägen in till Ludvika. Hade en kille ett par hundra meter före och killen jag passerade precis vid kotunneln släppte så jag fick köra ensam. Tog mitt eget tempo och struntade i att spurta sista biten in. Det spelade liksom ingen roll då tiden var så lång ändå och liksom betydelselös. Jag visste ju att jag skulle greja att cykla hela FMT och det var betalning nog. Kom in på arenan och passerade mållinjen men kände ingen riktig glädje eller nöjdhet, utan mest bara tomhet. Var så energitom och slut att jag inte orkade vara glad. Fick i mig mer energidryck och saft, käkade lite godis ur skålen och kände livsandarna vakna till liv. Efter att ha vaskat av ansiktet och huvudet med kallt härligt vatten i vattenutkastet var jag på väg att bli människa igen. Kände dock ingen hunger trots att klockan var närmare halv fyra och jag inte ätit någon lunch. Det är alltid så för min del efter lopp att kroppen gått för hårt och inte känner något sug efter mat. På vägen hem i bilen ringde Maria och undrade om vi skulle äta pizza. Jag var inte sugen alls men hennes hemgjorda pizza blev riktigt god även om det tog tid för mig att få i mig pizzabitarna.

Dagen lopp genomförde jag på Giant Anthem-cykeln som har Fox Live valve. Det är så underbart att kunna cykla ett helt lopp utan att en enda sekund behöva tänka på om man har låst eller öppen dämpning och vad som nu lämpar sig bäst och vad som kommer lämpa sig nästa sekund. Att inte behöva tänka på dämpningen en enda gång under hela loppet spar mental energi för min del och är så skönt. Cykeln uppförde sig väl hela vägen igenom så när som på att kedjan hoppade in mellan kassett och ekrar i första riktiga backen. Men det berodde inte på cykeln utan inställningen av han ovanpå den. Så med två skruvklick på vredet var växeln perfekt inställd och cykeln fungerade utmärkt oavsett terräng och underlag. Den är så lätt och härlig samtidigt som den är trygg i geometrin. En riktigt toppenhoj jag trivs mycket bra med som kompanjon på den här typen av mer tekniska partier för min del.

Nåväl slutsummeringen av min Finnmarkstur 2019 är att jag genomförde den precis som önskat. Jag tog mig runt hela med gott humör och med en insats jag är glad över. Det blev den här säsongens enda långlopp för min del och ett minne jag tar med mig till vinterns Monarknötande och styrketräning. Ett starkt minne från årets FMT var solen och värmen och den långa cykeltiden. Men det är ju sånt som gör att man minns tydligare att man tagit i.

94 km landsväg förbi Järbo

Kortfattat, det blev en fin premiärtur på landsvägshojen idag.

La mig på LSD-tempo, dvs långsamt tempo utan egentligt tryck i pedalerna. Kändes väldigt lätt och härligt första tre fjärdedelarna. Sista blir det som det oftast blir, man tröttnar och även lättare insats kostar på. Det blev en underbar härlig runda med varmt skönt sommarväder och klarblå himmel. Lugna vägar och jag njöt hela vägen igenom. 

Drog förbi Högbo upp till Medskogssjön där jag vek av västerut mot Järbo. En väg jag cyklade en hel del på den tiden min cykling till största delen bestod av landsvägscykling. Det börjar bli många år sedan nu, säkert sju-åtta år sedan i alla fall. Då cyklade jag gärna svängen runt Järbo. Så även idag, och sträckan från Medskogssjön är ett lågtrafikerat avsnitt, medan Jädraåsvägen däremot är mer trafikerad. Det var dock aldrig något problem. Biten mellan Järbo och Sandviken kändes längre än jag mindes den. Kom förbi PP-cykel i Sandviken och passade på att gå in och flukta lite på BMC mountainbike, samt surra några ord med Kihlman som stod och monterade svinglager. Därefter trampade jag på förbi Forsbacka och hem. Totalt 94km vilket var precis lagom för dagen. Ett riktigt skönt sätt att fördriva en lördagsförmiddag.

95 km i 30 plus på nationaldagen

Nationaldagsledigt och dessutom timat med årets hittills finaste sommardag. Det var liksom förbestämt att en sån dag måste man cykla. Eftersom SMHI förvarnat om över 32 grader vid lunchtid var det lämpligt att ge sig ut på cykling redan på morgonen. Vaknade och käkade grötfrukost som jag gärna gör när det är cykeldags förmiddagar.

Hade före passet bestämt mig för att plocka fram landsvägshojen första gången för säsongen. Men ångrade mig och tog istället för mountainbiken för att dra en repa upp ovanför Smörnäs. La mig på snälla låga distanswatt på asfalten upp till Oslättfors och Smörnäs. Det var en sån där sommarmorgon som man bara drömmer om och hoppas på när man sitter och trampar i Monarkkällaren om vintern. Vackert knallgrönt i naturen, klarblå himmel och skön värme. Livet lekte helt enkelt.

Svängde norrut vid Smörnäs, upp på Sibohällsvägen. Det är en lagom kuperad grusväg som löper genom skogspartier med intilliggande sjöar och tjärnar. Helt slät och fin, kunde rent av ha fungerat att cykla den med racern. En fröjd att glida fram på. Tyvärr hade jag oflax för istället för att ta höger i en t-korsning svängde jag vänster in på Flaxvägen. Tyckte det kändes fel men var osäker så jag vevade på. Efter några kilometer insåg jag att den ledde ut på Ockelbovägen. Kom ut precis söder om Medskogssjön och körde vidare norrut längs asfalten till Ockelbo. Stannade vid kyrkogården och fyllde på Camelbacken. Benen och kroppen fortfarande pigg trots att solen och värmen tryckte på.

Svängde österut och körde den tråkiga asfaltsvägen över mot Hagsta. Drog en gel för att hålla energin uppe hela vägen hem. Har kört motsvarande runda tidigare, (men då rätt vägval) och bonkade då i Hagsta, drog en nödgel och rullade hem totalbonkad sista 15 km. Nåväl idag var det dock ännu viss kraft kvar i kroppen. Så jag drog vidare upp på grusvägen som går söderut ner till Norra Åbyggeby. Energidepåerna sänktes och jag kämpade på. Värmen och distansen hade tagit sina tributer. Tack vare vätskepåfyllningen i Ockelbo hade jag vatten kvar i kamelryggen, men energinivån blev allt lägre. Rulla in hemma på Skolgatan efter 95 km i över trettiogradig stekande sol. En härlig dag på cykeln.

Sommarvärme lockar till cykling

Igår måndag kom sommarvärmen till vår del av världen. Temperaturen låg runt 23 grader och även om jag fick en lång arbetsdag, längre än planerat, så hann jag ändå med lite kvällsaktivitet. På jobbet har vi så kallad sommartid, vilket innebär att vi under perioden juni till augusti kan gå hem en timme tidigare än resten av året. Eftersom jag kommer till jobbet en timme tidigare än schemalagt, kan jag alltså gå hem redan vid tretiden under sommarmånaderna. Nu är det dock så att jag går på sommarsemester redan på tisdag nästa veckan, och därför är arbetsveckorna nu späckade med saker att hinna med innan det är dags att stämpla ut för våren.

Idag var det lämpligt så att jag kunde gå hem vid tre, och solen strålade från klarblå himmel samtidigt som det var riktigt sommarvarmt och härligt ute. Så jag stack iväg med hojen. Egentligen utan något riktigt mål eller syfte med passet, utan bara för att komma ut i vår vackra gröna natur. Vissa gånger har man ju som mål att träna VO2, långsam distans eller tröskel. Men idag ville jag bara cykla, bara för att det är skönt.

Cyklade upp mot Oslättfors, men höll mig på södra sidan av Oslättforsvägen. Kom fram nere i Lund och drog förbi Åbyvallen. Kände för att lägga in en intervallrökare längs Alborga-segmentet så jag dammade på, gick på hyfsat hårt men hade absolut mer att ge. I efterhand visade det sig att jag tagit KOM:en på sträckan, så det var ju klart godkänt. I övrigt blev det härlig rull på grusvägar och asfalt bort till Skidstavallen där det för kvällen bjöds Gästrikecup. Jag hann dock bara stanna och prata en stund innan det bar hem för dusch, mat och sedan med moppen ner på stan. Maria skulle springa vårruset idag så jag ville agera supporter i Söderbacken. Hon gjorde en väldigt bra insats och var nöjd med loppet.

Långpanna förbi Berby & Norrsundet

Igår lördag drog jag av ett återhämtningspass runt Hemlingby, fick ihop 36 km härlig lugn och fin blandad cykling med milspåret i Hemlingby och sedan grusvägar på I14-området.

Idag är det söndag och efter att det under den senaste veckan varit kallt och blåsigt slog vädret om inatt. Nu steg temperaturen något och vinden la sig. Det gav solsken, runt 20 grader och toppenfint cykelväder.

I Falun cyklar de idag Långa Lugnet, hade en kort tag tankar på att köra det, men den fysiska formen är långt från att cykla

Efter lunch drog jag på cykelkläderna, fyllde camelbacken och stack iväg på ett lugnt tretimmarspass. Grusvägen startar vid vändplanen i Norra Åbyggeby och sträcker sig hela vägen fram till Hagsta. Jag försökte hela tiden hålla nere både kraft och puls för att inte slita i onödan. Distanspass ska ju köras rejält långsamma för att hålla nere belastningen på kroppen, samtidigt som man får in milen på träningskontot. Ett riktigt fint träningspass på till stora delar grusvägar. Totalt 74 km cykling och 2:52 i sadeln.

6:a på Ottarsloppet 26 km

Det är egentligen inget att yvas över. Resultatet alltså. För tiden visar att det snarare handlar om dåligt motstånd än den egna kapaciteten. Men ändå, det är ju alltid kul att ligga i den främre delen av fältet.

Om vi ska ta det från början. Länge såg det ut att bli regnväder på torsdagen när loppet skulle gå. Det gjorde att min solskenssupporter Maria planerade att stanna hemma istället för att heja på mig i spåret. Väderprognosen ändrades dock och både Maria och Ville följde därför med. Jag åt tidig frukost och lunch, för att kunna hinna äta bra då loppet startade kl 14.00. Packade snabbt bilen, hängde två cyklar på cykelhållaren baktill och styrde ner mot Vendelområdet. Den plats som faktiskt givit namn till en egen tidsperiod i svensk historia; vendeltid. Dvs den tidsepok som föregick vikingatiden. Så det är historiska marker vi cyklar på. Just i Ottars där loppet utspelar sig ligger ett fält av gamla gravhögar. Den största, kallad Ottarshögen är sannolikt uppkastad över en sveakung avliden någon gång i början av 500-talet. Runt den ligger ett antal mindre gravhögar.


Det är vacker natur i Ottarsområdet. Själva Ottarsborg ligger inbäddad i en tallskog på sandmarker, uppenbar gammal havsbotten. Större delen av själva cykelloppet sker dock på andra sidan E4 ovanpå en rullstensås. Man cyklar i praktiken upp och ner och längs med den åsen ett antal gånger.
Jag och Maria och Ville kom ner till Ottarsborg i god tid, 1,5 timme innan loppet skulle starta. I år har  arrangören IK Rex dragit om startsträckan. Troligen för att göra utrymme för mer parkeringsyta som det tidigare år varit trångt om. Den fotbollsplan man tidigare cyklade igenom är nu parkering. Istället har de dragit en ny sträcka genom skogen de första par hundra metrarna.

Väl framme på plats i Ottarsborg var det tydligt att arrangemanget var i full gång. Löptävlingarna pågick och skidspriten skulle precis dra igång. Jag hämtade ut nummerlapparna, kittade cykeln och gick bort och la den längst fram vid repet i startfållan. Gick tillbaka till bilen och hämtade ut den andra hojen. Normalt brukar jag dra iväg och springa en bit som uppvärmning. Men eftersom högerhöften tvärvägrar ta ett enda löpsteg fick jag i år välja. Antingen helt strunta i uppvärmning vilket dock inte är att rekommendera eftersom jag vet att så snart startskottet går är det full körning som gäller. Eller så skulle jag ta med en extra cykel att ha som uppvärmningshoj. Valet var enkelt eftersom plats fanns på cykelstället. Jag skruvade ihop cykeln och stack iväg och testade den nya startsträckan. En grusväg där man kan cykla två i bredd. Mötte Erik Åkesson som också var ute och värmde upp och bekantade sig med starten. Han skulle dock cykla fullängdsloppet medan jag själv bara skulle köra halvan. Efter att ha sett startkilometrarna vände jag och tog ett varv på de sista kilometrarna av loppet. Den där slingan som går på elljusspår fram till målet i Ottarsborg. 

Efter att ha värmt upp lämnade jag cykeln i bilen och gick till startområdet. Ställde mig vid hojen. Finalerna i skidsprinten var precis avklarade och där var det även i år speakern Robin Bryntesson som tog hem herrfinalen. Damfinalen vanns av Britta Norgren. Med bara minuter kvar till min start kändes det spännande att få dra iväg. Tyvärr hade IK Rex placerat ungdomarna som kör 18 km, i första startled framför vårt. Ett inte helt smart drag eftersom de inte har vare sig styrka, disciplin eller omvärldskoll nog för att hantera alla starkare cyklister som trycker på bakifrån och vill passera.
Nåväl startskottet gick och jag fick en halvknackig start, det blev som väntat väldigt körigt där det smalnar av och många ville fram, samtidigt som 20 ungdomar skulle passeras. Efter en kilometer hade jag dock passerat de flesta unga, hade inte spenderat allt för mycket energi på det, och låg hyfsat med på typ 7 plats. Tåget började nu rulla på. Direkt framför mig låg en ung kille, runt 30 kilo men han höll riktigt bra tryck. När tempot skruvades upp passerade jag honom dock. Såg en grupp om 5-6 cyklister sticka iväg framför mig. Jag hamnade ensam ungefär 20-30 meter bakom. Jag valde att ta mitt eget tempo, det var ju tidigt i loppet och jag ville inte förta mig redan nu. Blev omkörd av ett par gubbar som låg 10 meter före mig men där ena gubben rätt snart gav upp. Jag hade nu två cyklister 10-20 meter framför mig i stort sett hela loppet. Ibland närmare och ibland längre ifrån. Men jag tog mitt eget tempo och matade på i lagom hård tröskelfart. Kände tidigt att jag inte hade fräscha diamantben idag utan att det skulle bli till att kämpa sig igenom. Eftersom jag för stunden saknar cykeldator såg jag inte vare sig puls- eller effektsiffror under loppet då löparklockan på armen satt så knepigt till att jag inte brydde mig om att titta mer än någon enstaka gång. Hade dock rätt bra känsla för vad som funkade och när det blev för hårt. Hade alltså två gubbar 20 meter före, och när jag tittade bakåt var det tomt så långt jag kunde se även på raksträckorna. Jag var alltså i ett rent ingenmansland där jag fick köra ganska precis hela loppet själv. Det är fina stigar, lättkört och mestadels går det på släta fina gruspartier genom tallskogen. Kände ingen direkt racemode mentalt och fick jobba för att vilja vilja. Halvvägs började ländryggen protestera lite men någon egentlig värk fick jag aldrig.

Jag höll väl i praktiken de framförvarande gubbarnas tempo ända fram till grusgropen precis innan E4. Där blåste det gröndjävuls motvind på ett sätt som gjorde att det stod nästan helt stilla. De två framför seglade iväg och hade nu lucka på 100 meter. Över fältet efter E4 matade jag på själv och därefter svänger man av bilvägen ut på en fin singeltrack de sista 4 km fram till mål. Jag hörde nu speaker Robin gorma och då går adrenalinnivån upp lite. På slutet är det även en del publik som står bredvid och hejar på. Nu var jag inne på motionsspåret jag rekat, de sista km innan målet. Matade på utan egentlig entusiasm eftersom jag hade fler hundra meter lucka bakåt. Väl i mål var jag säker på att jag det blev en åttondeplats, men både Maria och resultatlistan visar att jag gick i mål som sjätte cyklist. Jag hade i ärlighetens namn hoppats på en pallplacering men eftersom vare sig ben eller kondition fanns där så var en sjätteplats det prestationen räckte till idag.

Snittade 90% i puls de 1:08 jag cyklade idag och effekten snittade 260w, vilket är bara tio under min bedömda tröskelwatt. I år hade jag 170 i snittpuls medan jag förra året cyklade en minut snabbare med 174 i snittpuls.

3x8 bara för att hålla igång kroppen inför torsdagens Ottarslopp

Det är en bra balansgång att försöka hålla igång kroppen på ett bra sätt samtidigt som man håller nere insatsen så det byggs energidepåer och benen får vila. På torsdag kl 14.00 ska jag cykla Ottarsloppet. Jag kör bara "halvan", dvs 26 km så egentligen behöver jag inga enorma energidepåer sparade. Men jag tänker ändå att det bra att hålla benen hyfsat fräscha inför loppet. Drog idag av ett till pass på Monarkhojen, detta då vädergudarna också idag hade bestämt sig för att sända upp regnmoln. Monarken står dock väderskyddat även om cykelkällaren så års håller onödigt hög temperatur så fläktarna får jobba maximalt men hjälper föga mot svettningarna. Körde ett 3x8 minuter, dvs nedkortat minst en intervall. Hade kunnat ladda på en till men kände att det fick räcka för att inte bränna ut benen i onödan. Kroppen fick jobba men energi lämnades ändå kvar till torsdagens insats.

Som det ser ut nu står vädergudarna delvis bi. Det kan bli lätt regn men väldigt små mängder, så förhoppningen nu är att det ska bli fint cykelväder och en härlig tävling. 

Goare flyt ute idag

Det var en ruggig vädermorgon men jag visste att det skulle spricka upp efter lunch. Så förmiddagen gick åt till soffhäng och vila, vilket var bra eftersom gårdagskvällen innehöll Monarkintervaller. Efter lunch var det dock dags för cykling. Solen sken fast det var en sur kall ostvind från havet. Eftersom jag planerar att cykla Ottarsloppet nu på torsdag ville jag undvika att köra långpass. Annars är ju helgen ett utmärkt tillfälle att cykla långpanna, och dessutom är naturen vacker så här års så det är fantastiskt att komma ut och bara njutningscykla så här års.

Stack iväg utåt Bönan, tryckte på en sexminuters tröskelintervall. Som jag beskrev igår har jag haft svårt att få upp pulsen bra, utan benen syrar ihop sig innan jag kommer upp i tröskelpuls. Idag ville jag göra ett tröskelförsök men med förändringen att fokusera på hög (högre) kadens än jag haft på utecyklingen. På Guided heroes åttaminuters-intervaller har de föreslagit att jag bör ligga runt 90-100, och helst i det högre spannet. När jag titta på de intervaller jag gjort ute på slutet har jag snarare legat runt 85 vilket för min del är tämligen lågt. Tung växel innebär större kraftuttag per varv vilket sliter på musklerna och skapar syra. Idag bestämde jag mig för att sikta på högre kadens. En svårighet var dock att jag i nuläget inte har någon cykeldator, i väntan på att Garmin 530 ska släppas ut på marknaden. Använder Fenix-klockan på armen och då är det svårt att under passet snegla på vad man levererar i kraft och kadens och puls. Efter att ha passerat Engeltofta drog jag igång första intervallen, försökte som sagt hålla uppe kadensen. Den kändes högre än normalt, men ett snabbt öga på klockan visade att den ändå var för låg. Fick verkligen fokusera på tramphastigheten och nog fasen fungerade det för benen. Ingen krampande syra men pulsen gick upp i tröskelnivå. Cyklade förbi Bönan och Harkskär och ut på grusvägen till Björke. Längs vägen blev det fyra stycken fyraminutare. Väl i Björke började det regna och då tog jag raka vägen mot Strömsbro via Hille. Det främsta jag tar med mig från dagen är att det kändes riktigt skönt att få möjlighet att åter hitta hem till förmågan att cykla intervallerna ute. 

4x8 min Inomhuscykling idag

På väg hem idag regnade det rejält och suget att cykla ute var ganska exakt noll komma noll. Maria skulle gymma och bytte om och gick in i Strömsbro atletklubb, dvs vårt källargym. Själv bytte jag om och drog igång Monarken. Den har ju fått stå orörd rätt många veckor nu när utomhussäsongen dragit igång. Men det var träningsdag och regn, vilket gjorde valet enkelt.

Senaste tiden har jag gått stum i benen vid försök att få upp pulsen vid utecyklingen. Oavsett om det varit på cyclocrossen eller mountainbike. Benen stumnar fort och jag har klurat över vad det beror på. Det blev särskilt tydligt idag när jag som omväxling körde 4x8 min-intervaller. Ett pass jag försökt köra ute men då gått stum snabbt. Frågan om varför restes alltså åter idag och jag börjar fundera på om det beror på kadensen och själva tramptekniken. På Monarken är det lätt att hålla en precis den exakta valda höga kadens jag vill. Det är även lätt att få till en bra trampteknik. Det där med rundtramp är ju inte önskvärt (även om många tror det), alltså att hålla ett jämnt tryck hela pedalvarvet runt. Utan det handlar mer om att trampa i nedåtfasen och dra någorlunda i uppåtfasen. Men oavsett är det alltså lättare i hålla den bra tekniken på Monarken där inget varierar. Ute blåser det mot eller med, underlaget skiftar i motstånd, kan varas studsigt eller helslätt, gå uppför eller nerför eller slätt, stigen eller vägen svänger. Det blir många variabler som påverkar möjligheten att köra långa intervaller på ett jämnt motstånd och med samma kadens och trampsätt.

Nåväl intervallpasset idag kändes bra. Efter en tuff arbetsvecka var väl den mentala viljekapaciteten inte riktigt fullt ut med, men jag genomförde samtliga fyra åttor med tryck hela vägen igenom. Det kändes kontrollerat och bra, en skön värdemätare av var formen befinner sig. Det jag kan notera är att jag inte håller samma kraft och pulsnivå som jag gjorde för 13 månader sedan. Jag hade förra säsongen en bättre vinterperiod med styrketräning som efter årsskiftet övergick i cykling. Det gav starkare ben som bättre pallade hårdare träning. Den här säsongen pajade styrketräningen redan första passet eftersom jag fick en muskelbristning i baksidan av högerlåret. Jag drog istället igång cyklingen och det gick bra fram till januari men då tappade jag geisten och mitt "varför". Vilket gjort att jag inte tränat lika hårt och därmed heller inte utvecklats lika väl som jag kunnat ifall jag tränat bättre. Nåväl, man kan väl säga att jag har ok form för tiden på året men att jag ligger där jag förtjänar, dvs inte särskilt högt.

CX-distans runt Sandviken

Försommarvädret håller i sig även om det verkar vara på upphällningen. Plockade fram Inflitecykeln, en cyclocross som är både bekväm och rapp trots CX-däck. Fyllde vattenflaskan och stack iväg. Banverket var nu färdiga med byggnationsarbetet av tågspåret där övergångarna varit avstängda. Nu var de alltså öppna igen och jag drog iväg över Sätra och Hagaström. Pressade på med tröskelpuls i några omgångar. Det går inte snabbt och benen känns sega och tröttnar fort, så i nuläget är det så att benen begränsar möjligheten att få upp och hålla kvar pulsen i högre nivåer.

Mötte ett flertal cyklister som liksom jag passade på att njuta av finvädret genom att rasta benen medelst velociped. Viss omväxling jämfört med för ett par månader sedan då man aldrig mötte någon på hoj när man cyklade omkring. 

Jag fortsatte västerut läng Högtorpsvägen till Sandviken och sedan via Forsbacka hemåt. Enda nackdelen var att när jag vände i Sandviken mötte en kall seg motvind som höll nere både hastigheten och motivationen. Det är trist att ta i och ändå inte få något resultat av den ansträngningen genom annat än medioker hastighet. Nåväl det var bara att trampa på österut igen mot Gävle och Strömsbro. 

Hemlingby i lördags och Oslättfors idag

Lördagen blev det ett vanligt skojpass runt Oslättfors och Åbyvallen. Inget särskilt egentligen men ett fint pass på torra härliga stigar och grusvägar. Tryckte på vid några tillfällen men benen var inte på bästa humör efter torsdagens löpning vilket de är ovana vid. Det var en sån där dag då det inte var lönt att försöka göra ett bra kvalitetspass av träningen. Utan mer ett vanligt distanspass men med fokus på kul cykling.

Idag måndag var det dock utvilade ben och därmed dags för lite mer press. Stack iväg på grusvägen från Norra Åbyggeby upp mot Oslättforshållet. Längs en sträcka vid Skarvberget har markägaren skördat skog. Det arbetet är klart och för att iordningställa grusvägen har de nu "lagat" den genom att längs flera kilometer långt avsnitt hälla ut ett decimetertjockt lager sprängsten. Det absolut sämsta underlaget som finns när det dessutom inte är tillplattat av trafik. Det är så sjukt tungcyklat och däcken liksom kastar omkring utan kontroll. Det finns få saker som gör att jag tappar cykellusten så snabbt som att cykla på nylagd sprängsten. Efter att ha passerat sträckan gick det dock åter att cykla på igen. Tryckte på några episoder och benen och hjärtat fick jobba. Fick totalt ihop två timmar och 52 km och det var en riktigt fin kväll.

Höftstrulande löpning i Älvklarleö

Nu har jag hållit mig ifrån löpning under en månad. Detta trots att jag verkligen varit sugen, men muskelfästet på höftbenskammen har varit inflammerat och hållit mig ifrån att löpa. Riktig trist eftersom jag verkligen gillar löpning, särskilt så här års när det börjar bli vackert i naturen.

Under torsdagen och fredagen har jag träff nr två i kommunens chefs- och ledarskapsutbildning, även denna gång i Älvkarleö. Efter en mentalt tuff utbildningsdag var det en dryg timmeslång paus innan lunch. Även denna gång ville jag röra på mig, det är skönt som omväxling efter en lång stillasittande dag där man varit mycket i huvudet. Att då få komma ut i naturen ensam är ett skönt avbrott. 

Höften har senaste veckan känts bra och jag ville gärna komma ut på en kortare lugnare löptur. Sprang iväg själv men redan efter 500 meter kände jag att muskelfästet i höften kändes av, höll dock ut och fick ihop fem km. Dagen efter smärtar höftbenskammen på det sätt den gjorde innan mitt månadslånga löpuppehåll.

Förutom att det är väldigt tråkigt är det egentligen inget stort problem att inte kunna löpa, detta så länge jag kan cykla. Men kruxet är att jag ska resa till USA i två veckor. Det blir två veckor utan cykling, och min tanke har varit att hålla uppe konditionen genom löpning, både något distanspass och ett antal intervallpass. Nu grusas dock den planen genom att jag inte kan springa på det sätt som planerats, troligen inget alls. Men så får det bli, går det inte att springa så får jag låta bli.

2h härlig grusvägsdistans

Till det yttre var det förväxlande likt väder idag som i måndags. Men skillnaden var att de iskalla ostvindarna idag var ersatta av varman ostvindar. Det gjorde det riktigt njutbart ute. Så jag drog på mig kortbrallorna utan benvärmare (första gången på ett bra tag) och laddade cykelflaskan med vatten. Stack iväg men hann bara ett par km innan jag kom på att vattenflaskan stod kvar på bänken hemma. Första tanken var att strunta i vatten men när jag nu planerat att köra två timmar är det ingen supertaktik att vara vattenlös så jag vände moloket hem igen, hämtade flaskan och stack ut på nytt. 

Cyklade igenom Sätra och vidare förbi Hagaström ut till Häcklinge där grusvägen startar. Jag såg fram mot den sträckan men så fort jag såg grusvägen insåg jag att de precis har sladdat vägen. Det gör cyklingen oändligt tung och otrevlig när det istället för slät grusväg är centimeter av uppluckrat grus med en matta ovanpå av större stenar. Jag försökte ändå pressa på, det visade sig senare resultera i bästatid på ett par av Stravasträckorna där. Nåväl jag pressade vidare söderut och benen fungerade bra, körde några enklare intervaller. Tog mig hem via Hemlingby och stan. Känns som att nedträningen för några veckor sedan och den längre vilan häromveckan, har givit utfall i form av bättrad form. Det känns bra och åkstyrkan börja komma igång. Även cyklingstekniken på stig börjar ta sig nu när det ges möjlighet att komma ut i skogen, så nu känns det som att vinterns träning ändå ger resultat. Ser verkligen fram emot den här sommaren som ligger framför oss. Det kommer bli många härliga mil i våra skogar.

Gubbdistans runt Oslättfors

Efter helgens långpass förbi Högbo var benen slitna. Jag hade därför ingen egentlig förhoppning att dagens pass skulle vara möjligt att genomföra med någon form av kvalitet. Hade ett par timmar att köra och hade lust att köra grusväg, drog vägen upp via Norra åbyggeby upp till Råhällan och Oslättfors. Grusvägarna är nu i superbt skick, torra och fina. Så torrt att det går bra att cykla grusväg iklädd helvit jacka. Vädret är fortfarande småkallt med isiga nord och ostvindar. Men naturen börjar allt mer vakna till liv nu, träden börjar få sin grönska och det är verkligen fint ute. Jag var sliten men benen kunde ändå mata på. Är just nu utan cykeldator, använde Garmin Fenix-klockan på armen och det gjorde det svårt att under cyklingen se vilken watt som producerades. Det visade sig vara rätt bra, då jag snittade årsbästa i motstånd under passet. Det blev ett sweetspotpass på dryga två timmar med bra driv, ett riktigt superpass.

Missöden och bot

Långpanna igår och benen är klart slitna. Framåt kvällen gav jag mig på att byta bromsskivor på Gianthojen. Det sitter sexbults Shimano-skivor på den original och jag har ett par fina Sram-skivor som är både lättare och snyggare. Skruvade loss de sex skruvarna och bytte skivor. Fint så långt. För att kunna ställa i bromsoken rätt lossade jag skruvarna som håller dem i ramen. De tre första gick bra men på den tredje gick jag på pumpen. Vips hade jag runddragit aluminiumskruven och misären började. Den var knepigt konstruerad och svår att få grepp om med rörtång. Eftersom det kvar kväll efter en lång dag, insåg jag att det var bättre att låta skruven vara. Det var dock inte med någon god känsla jag la mig. Vaknade, satte mig med en liten fil och filade till två platta sidor på skruven. Det tog en timme och därefter gick det smidigt att skruva ur den. En riktigt skön känsla att få loss den så pass smidigt. Fram för allt skönt att slippa behöva borra i ramen med alla de risker för missar det innebär.

Bytte därefter till sprillans nya och fina Schwalbe Racing Ralph och Racing Ray. Ska bli spännande att se hur de däcken fungerar, de har ju fått fina recensioner.

Så nu är både Trekhojen och Gianten fintvättade och upputsade och klara att ta sig ann skogarna och skitas ner igen.

Ett fint Högbopass

Under torsdagen blev det avslut på viloperioden. Benens genomslitenhet hade avtagit och istället fanns ett sug att träna igen. Så på torsdagen cyklade jag militärvägen ut till Gammelanna och sedan vidare ut via Hillevik och tillbaka hemåt igen. Han dock även köra igenom Skidstavallen och där torkar det på bra. De få regndroppar som kom i början på veckan var inget som rådde på den torrhet som råder ute i markerna. Skidsta börjar absolut ta sig.

Igår fredag var det vilodag för att ladda energi för dagens träningspass. Har ett tag haft intresse för att cykla till Högbo och snurra runt på stigarna där. Det har dock inte blivit av, men idag var det så äntligen dags. Käkade grötfrukost, laddade Camelbacken och drog iväg med Giant Anthem-hojen raka vägen förbi Hagaström och Bäckvägen upp till Högbo. På väg upp blev jag omkörd av ett antal bilar med mountainbikes på taket så jag insåg att det skulle bli en del andra cyklister i Högbo under dagen. Väl där körde jag längs den gröna nian, sedan vidare på Maja och därefter lite allmänt snurr. Riktigt skoj att få dra av några varv i Högbo som ju är förnämlig cykelmark. Vid stora informationstavlan stod Andras Danielsson, chefsredaktör för tidningen Bicycling, fotograferande en Spech av tyngre kaliber. Ute i spåren var det hyfsat tätt med cyklister precis som det ska så här i maj när många är sugna att komma ut i skogarna och köra sig svettiga.

Efter en dryg timmes snurrandes där i Högbo var det dags att köra hemöver. Men än var jag inte färdig så jag drog en repa upp längs I14:s gamla övningsområde innan jag vek av mot stan och Strömsbro. Totalt drygt tre timmar och 72 km. Vindstilla och lagom temperatur gjorde detta till en toppendag i sadeln. Det är sådana här dagar man tränar för under vintern trampande på Monark i en mörk källare. Dagar som dessa ger näring till cykelsjälen.

Negativ överträning, tar några dagar vila

Hade planerat att cykla till Högbo och där snurra några varv på de fina spåren där.
Insåg dock så snart jag satte mig på cykeln att benen var så där genomslitna som de blir när jag tränat för många hårda pass utan tillräcklig vila. Trots två vilodagar i början på veckan återhämtar de sig inte alls. Istället för att cykla ett halvdant pass ytterligare bestämde jag mig för att köra ett kortare varv. Cyklade igenom blå slingan i Skidsta, den är huvudsakligen torr men har ett par leriga partier.

Så efter bara knappa 15 km var jag hemma igen.

Nu ska jag ta ett gäng vilodagar. Egentligen helt ickeoptimalt nu när det är tre veckor kvar till Ottarsloppet, och jag egentligen borde träna hårda VO2-pass. Men nu är benen slitna och det är bara att gilla läget.

Mellanmjölk i isväder

Eftersom jag kände mig sliten i benen tog jag en vilodag på torsdagen. Kände mig noll sugen att träna på fredagen heller så det blev två vilodagar i rad. Men idag lördag var det dags att dra på cykelkläderna igen. Trots vilan kändes benen ändå så slitna att jag inte orkade trycka på. Så det blev ett mellanmjölkpass istället för något vettigt. Cyklade en Smörnäsrunda på dryga två timmar. Grusvägarna är torra och fina och det har även torkat upp fint i skogen.

Under både torsdag och fredagen kom det snö. Temperaturen har legat på 4 plusgrader och det varmväder som tidigare låg kvar, är bortsvept och utbytt mot polarkyla. Men klär man på sig gör de isiga vindarna inte så mycket. 

Imorgon söndag är planen att dra en repa upp till Högbo och cykla något varv där. Behöver egentligen komma igång med lite mer teknisk stigcykling nu då det verkligen märks att man tappar mycket cykelkänsla av att bara trampa stabil Monark om vintern. Får liksom ingen känsla för viktfördelning och teknik vilket blir väldigt tydligt så här års när man kommer ut i skogen igen.

Långsamt distanspass runt Råhällan och Högbo

Eftersom benen var rejält slitna efter torsdagens träning tog jag en totalt träningsfri dag igår fredag. Fick skjuts av Maria till och från jobbet. Hade egentligen tänkt hämta hem mopedskrället från Lingvalls men de verkar inte få till den, så då får de gärna behålla den till de löst problemen. Med tanke på hur mycket strul det var förra året med att starta den får de gärna lösa det så den går perfekt hela sommaren.

I förmiddags tog jag på mig hörlurarna och lyssnade på pod på promenad in till stan och sedan på väg hem igen. Maria var iväg på annat hela dagen så jag stannade och lunchade på MAX. Inte optimalt men smidigt. Det blev nästan åtta kilometer promenad och riktigt skönt i det soliga vårvädret. Inte alls lika varmt idag som tidigare i veckan med en isande nordvind.

Förra veckan åkte jag bil förbi på E4 norrut och såg att det låg is och snö kvar på grusvägen som går från Norra åbyggeby upp till Råhällan. Men idag tänkte jag att den senaste tidens värme bör ha tuggat på isen. På eftermiddagen idag var det cyklingsdags och då ville jag testa grusvägen. Den är ju min favorit och jag har cyklat den massor av gånger tidigare. Dock inte sedan i höstas.

Enligt schemat skulle jag köra ett längre långsamt distanspass. Drygt tre timmar siktade jag på och tog Top Fuel-hojen då det är den cykeln det sitter effektmätare på. Planen var att hålla runt 170-180 watt, vilket är lågt och som det ska på LSD-pass. Grusvägarna var väldigt torra och fina så det rullade på helt ok. Enda smolket i bägaren är att de avverkat en massa skog vid Skarvberget vilket förstörde de vackra granskogar som fanns precis där tidigare. Som vanligt när de avverkar kör skogsmaskinerna även sönder skogsbilvägarna. Men det var ändå ok.

Körde ner till Oslättfors, Smörnäs och vidare ut på grusvägen fram till Ockelbovägen. Där söderut ner till Högbo där jag passade på att cykla blå spåret. Det var genomgående torrt och fint där med. Bara ett par kortare passager med is och lera. Hade då cyklat 2.20 så det kändes tryggt att jag skulle landa på över tre timmar även om jag drog raka vägen hemöver. Vilket jag också gjorde. Kände lite av energitomhet och väl hemma igen var jag rejält hungrig och tom. När man håller låg effekt blir man inte lika trött som när man kör hårdare, men det går ändå åt en del energi av så pass lång fysisk träning. Jag försökte låta bli att använda nödgelen i bakfickan, och det var skönt att komma hem och äta mat. En skön eftermiddag i sadeln blev det.

Intervallpass med slitna ben

Det var ju påskhelg och därmed ledig måndag. Så i måndags körde jag ett 5x8 minuter runt Bönan och Hillevik på hardtailhojen med effektmätare. Det är ju markant lättare att köra intervaller när man kan mäta effekten i pedalerna, och inte bara gissa utifrån hur tungt det känns i benen, eller vad pulsen visar för stunden.

Igår onsdag var jag sugen på ett varv intervaller igen. Den här gången blev det 5x6 minuter förbi Åby och grusvägen söderut över mot Hästbovägen. Var innan lite orolig för att den grusvägen skulle vara sumpig och trög, men tvärtom var den torr och fin. Senaste veckans värme har gjort underverk med naturen. Det är torrt och fint i skogen, inte alls blött och sumpigt som det brukar. Nåväl jag trampade på längs asfalten fram till Hästbo och valde sedan asfalten direkt norröver mot Johannesverket. Hade innan tänkt ta grusvägarna som går längs E4 men var glad att jag inte valde den omvägen. För jag tappade energi och började känna mig rejält tom. Så när jag närmade mig Andersberg var tempot sänkt och det i förhoppning att orka hela vägen hem innan jag väggade. Det funkade så väl hemma blev det dusch och middag. Det var egentligen inte märkligt att jag gick tom eftersom mathållningen varit halvkackig sista veckan. Man behöver lite mer överskott när man ska träna så jag måste bättra mig.

Idag var benen slitna men jag tänkte ändå göra ett försök till några mindre tuffa fyror, ja alltså 4x4. Låg inte på egentligt 4x4-motstånd utan snarare i den lägre spannet för detta. Benen var helt enkelt inte i kraft att palla högre. Så jag avverkade passet på det sätt som gick. Ett genomfört träningspass är ändå ett genomfört pass även om det inte är optimalt utfört. Mil in på kontot och ben och hjärta fick jobba vilket ändå ger något. Passade även på att passera genom Skidstavallen och där är också torrt och cyklingsbart. Så nu får det bli dags att börja träna upp skogstekniken igen. De få passager jag gjort genom skogsområden visar hur mycket som förlorats i teknik sedan i höstas. Så det behövs mängdträning igen för att återväcka kroppens känsla för stigar.

Sommarrunda när det är som bäst

Igår tog jag en vilodag. Föräldrarna firade påsk och både min och brorsans födelsedag, allt i ett. Den enda fysiska aktiviteten på hela dagen blev en skön kvällspromenad.

Idag blev det dubbelpass. Först drog jag mopeden de 6 km från Strömsbro upp till Lingvalls motor, och promenerade hem igen. Nästan tolv kilometer promenad, varav hälften dragande på en moped. 

Efter lunch var vädret fantastiskt och jag var sugen att prova cykla Bönanrundan. Senast jag körde grusvägen efter Harkskär så var den blöt och geggig. Men den senaste veckans värme borde ha torkat ur dem. Så jag cyklade lite blandat av stigar och vägar ut till Bönan. Sommarvärme om 22 grader i skuggan, och strålande solsken från blå himmel. En fantastisk sommardag där jag verkligen fick sommarkänning. På ett par stigpartier låg det snö och is kvar, partier i skugga och där bilar eller personer trampat ihop snön till is. Då tar det tid att töa när det hamnar i skugga hela dagen. På en del träd som står soligt till börjar nu lövknopparna slå ut, det är en fantastisk årstid detta. Man får hopp om livet igen nu när våren och sommaren närmar sig.

Giant Anthem Advanced Pro 0 2019 i storlek large

Ute vid Gråberget tog jag stigen ut till havet där artilleripjäserna stod tidigare. Betongfundamenten står kvar men är igengrävda och stängda. Med bra höjd över havet får man en härlig vy söderut och in västerut mot Bönan. Passade på att ta ett par bilder av nya Giant Anthem-hojen. Den är så fantastiskt bra som jag bara hoppats. Lättrullad, rapp och till skillnad från förra året är dämparna nu så där bra som den nu ska. Till skillnad från förra årets hoj har årets Fox Live valve. Sjukt dyr men också oerhört bra. Den är som en Specializeds braindämpare fast med hjärna. Fungerar helt sömlöst och man märker över huvudtaget inte alls när den ändrar läge. På Braindämparna knackar det till rejält, både ljudligt och som ett markant knack i hela cykeln. På Fox Live valve märks inget alls. Det som dock märks är att man går från låsta dämpare till öppna på 3 tusendels sekund, allts 0,003 av en sekund. Helt omöjligt att hinna uppfatta. Brain däremot ligger på 0,012 av en sekund vilket märks, man hinner känna av motståndet från hålet/roten/stenen först innan dämparna öppnas. Även Brain har blivit allt bättre efterhand men den är ännu långt från Fox Live valves raffinerade funktion.

Hjärtat i Fox Live valve, batterienheten på ramen.

Dåligt med bloggande, bättre med träning

Jag måste erkänna att jag faktiskt varit hyfsat flitig med motionerande sista två veckorna.

Förra veckan blev det ändå fyra träningspass, inga kanonpass men jag har bestämt mig för att vara stolt över varje träningspass som faktiskt blir av. Istället för att ångra de som missats eller kunde blivit något bättre.

Så fyra träningspass blev det varav söndagen innebar ett långsammare distanspass över Oslättfors, grusvägen över till Högbo och sedan hemöver. På lördagen försökte jag mig på ett tio kilometer normalt distanspass. Farten var beskedlig sett till tidigare års löpning, snitt runt 4.45 är ju inget att skriva hem om. Men med den här kroppsliga nivån jag har nu blev det ändå kännbart och jag fick bitvis slita eftersom pulsen blev högre än väntat. Och huvudet var inte riktigt med. Nåja det blev träningstid på kontot och det var även bra att få in löpträning. Försöker komma igång med löpningen och hålla något pass i veckan så att kroppen är van. Gillar ju verkligen att springa och då är det skönt att kunna varva cykelpassen med löpturer. Dessutom blir det ingen cykling när vi ska till USA utan den träning som går att genomföra under de två veckor vi är borta kommer vara just att springa. Då är det bra att benen är löpvana.

Utöver det fick jag även till ett par intervallpass på cykel. Det ena inomhus på Zwift och det andra på cyclocrossen runt Bönan. Grusvägarna är verkligen inte kul just nu. Temperaturen ligger på minus 5 på nätterna och går sedan upp på 10 plus på dagarna. Det ger sörjiga och leriga cykelvägar. De är släta och fina men där solen kommer åt om dagarna så är de inte kul att cykla på.

Idag fick jag till ett intervallpass om 4 stycken 6-minutare runt Bomhus och Hagaström. Inget toppenpass men benen börjar ändå kännas bättre igen efter mars månads träningsuppehåll. Får fortsätta nöta träningspass nu så att kroppen börjar svara igen.

Har bestämt mig för att jag inte bryr mig något om tävlingar i år. Gillar ju att cykla lopp i långloppscupen men har beslutat att jag bara kommer köra om det blir fint väder. Har ingen som helst lust att ta mig runt i misärväder, bara för att göra det. Heller inte omöjligt att jag köra korta banorna. Tänk så det vänt från att jag verkligen haft lusten uppe att köra långa och det på bra tider. Nu känns det inte alls särskilt viktigt utan jag cyklar för att det är kul. Och jag tycker inte att det är kul att cykla i regn och då låter jag bli att cykla om det blir det på tävling.

Börjar rulla igång igen

Mars månad blev ju skit träningsmässigt. Aktivitustest första mars och därefter två veckor utan vettiga pass, på det direkt in i två veckor förkylningsuppehåll. Vips hade en månad tappats och det blev därför till att försöka komma igång igen.

Den här veckan har jag först löpt ett 4x4 min, sedan cyklat ett 2x20 minuter på CX runt Bönan-Hillevik. Idag fick jag till ett löppass till, ett 3x8 minuter. Tempot är rejält lågt, att köra åttaminutare i 4.20-tempo är inget vidare, särskilt när man får kämpa för att hålla det. Men även ett halvdåligt träningspass är ändå bättre än inget. Just nu känns det tungt och segt att träna, benen och lungorna finns inte där, och jag har tappat känslan. Så jag får fortsätta kämpa på och veva igång ben och kropp.

Tungt 8 km löppass i Älvkarleö

Har varit på Gävle kommuns chefs och ledarskapsutbildning under torsdagen och fredagen.

Efter förkylning och elände var jag sugen på att komma ut och motionera. Kroppen var inte helt hundra men det var 15 grader varmt och sol ute, så det var allt för svårt att låta löparskorna stå. Dessutom var det en mentalt utmanande dag med ledarskapsutbildningen. Den sätter oss som deltagare på prov, vi får verkligen jobba med oss själva för att utvecklas. Det innebär att det var skönt att komma ut och röra på kroppen efteråt.

Markus hade tänkt likadant, så även han hade tagit med sig löparprylarna.
Vi hade en väl kort tid på oss för att springa. Totalt en timme från att sista lektionen var över till att vi åter skulle inställa oss för kvällens aktiviteter. Så Markus och jag bytte snabbt om och stack iväg längs vägen österut mot Älvkarlebyfallen. Vi skulle hålla fem-minuterstempo. Efter tre kilometer fick jag slita allt för hårt. Pulsen låg uppe över 180 vilket är säkert 15 slag högre än vad min puls brukar i det tempot. Rejält tydligt att kroppen fortfarande inte var kurant utan kämpade mot någon form av infektion. Jag kämpade på och trots det ringa tempot var det slitigt pulsmässigt.

Vi sprang ner till Älvkarlebyfallen och rundade området innan det bar tillbaka västerut till Älvkarleö igen. Efter fem kilometer fick jag säga till om att jag behövde gå en bit. Därefter var det åter löpning igen. Väl tillbaka i Älvkarleö herrgård visade det sig att vi sprungit i 4:50-tempo, men min puls hade långa sträckor legat runt 180, dvs en bit över 90% och inte alls så lågt som den borde.

Men det var ändå skönt att äntligen få röra sig efter sjukdomsperiod, vila och slitig arbetsvecka.

Förkylt

Ja i förrgår morse började jag känna torrhet i halsen. Framåt eftermiddagen kändes det sämre och vid eftermiddagen var det tydligt att en förkylning var på väg att slå ut. Egentligen borde jag inte ha jobbat under gårdagen men då jag hade saker som verkligen behövde göras. Igår kväll hade jag 38 grader i feber och rejäl feberfrossa när jag skulle lägga mig. Idag har jag stannat hemma. Ville är hemma förkyld han också så jag han och jag har snörvlat och hostat ihop.

Får bli träningsvila en vecka framåt. Känns inte så kul men är bara att acceptera när kroppen nu slåss mot förkylningsbasilusker.

Ett genomfört 10x3 min

Senaste tiden har ju blivit skit träningsmässigt. Idag ville jag få till ett träningspass, ja alltså genomföra ett på tänkt sätt och det utan att bryta. På slutet har jag ju brutit varenda pass, har liksom kommit in i ett stim av mjukost till pannben. Idag drog jag ett 10x3 minuter. Första gången jag kör den typen av pass, jag har tidigare testat 10x4 min, men här var det alltså kortare intervaller. Det innebär att man kan gå på med något tyngre motstånd, men jag vill samtidigt inte lasta på så mycket att jag skulle bryta. Bestämde mig för att ligga på 107% av FTP på arbetsintervallerna.

Passet fanns färdigt i Zwift, det var dock en väldigt kort uppvärmning och jag borde nog ha kört en egen förvärmning själv före. Första intervallerna gick bra, precis som de ska egentligen när man ska köra så många som 10 stycken intervaller. Benen var lätt slitna från lördagens löppass. Som vanligt när jag haft uppehåll i löpningen blir benen ovana vid det excentriska arbetet som löpsteg innebär. Nu sprang jag ju inga intervaller i helgen utan var klok nog att bara springa vanlig mellandistans. Det sliter inte lika hårt på benen utan är lämpligare som komma igång-pass efter uppehåll. Det gav dock ändå lätt slitenhet vilket kändes av i benen under dagens pass. Efter 5-6 intervaller började benen bli slitna, jag kämpade mig dock igenom samtliga tio intervaller. Därefter var det nedvarvning och sedan tre femtonsekundare på höga watt. Låg på mellan 600 och drygt 700 watt och det kändes kontrollerat och bra.

Riktigt skönt att ha fått till ett träningspass, nu blev jag på bra humör igen och ser fram mot att träna igen.

Dubbla skitpass, och grubblerier

Idag körde jag först ett nytt Zwiftpass, vilket jag avbröt efter 45 minuter då jag inte ville längre.

På eftermiddagen hade jag lust att springa. Trots snöandet senaste veckan hade det töat så pass att gångbanorna var snöfria. Så jag drog på mig dojorna och sprang 7 km runt Forsby. Herre jäklar vad tungt det går i löpning och vad jag får slita för att ens hålla 4.45-tempo som jag hade som lugnt distanstempo för ett par-tre år sedan. Nu har jag ju knappt sprungit något denna vinter varför löpeffektiviteten är låg. Efter Aktivitustestet häromveckan vet jag att konditionen är rätt god så det är inte där det stora problemet ligger. Utan det krävs mängd löpning för att kroppen 

För att säga som det är, jag har hamnat i grubblerier. Tankar om vad jag ska träna och fram för allt varför. Min motivation att träna och främst lida är oerhört låg i nuläget. Jag kan ha lust att träna, men när jag väl gör det och det börjar ta emot i passet så ger jag upp. Tankar om varför jag håller på dyker upp. Varför ska jag ha ont och kämpa? Vad är det som driver mig?

Jag har verkligen inget riktigt och tydligt svar på detta. Tvärtom går jag i limbotankar utan känsla för vart jag är på väg och varför. En del av mig vill kunna prestera någorlunda på grund av att det är skönt att träna och kunna cykla träningspass och känna sig stark. Samtidigt har jag inget riktigt mål med prestationen. Jag tycker visserligen att det är kul att cykla långlopp, men jag har inga resultatmål för dem. Ingen tid eller placering jag vill uppnå. Det jag haft som mål de senaste åren har varit att komma i mål och göra det med en känsla av tillfredställelse. Jag gillar att träna, men för att hålla upp motivationen att ta i det där extra när det tar emot behöver jag ha ett mål som driver mig. Det har jag inte och i ärlighetens namn är jag inte så säker på att jag vill ha det heller. Känner mig rätt färdig med att vilka prestera. Jag börjar bli bekväm och dessutom färdig med tävlande.

Jag satte mig ned och listade upp skälen till att jag vill cykla. Kom dock fram till att det i grunden handlar om varför jag tränar, inkluderat även andra träningssätt. Så här ser listan ut för stunden.

Motion

- Att långsiktigt kunna fortsätta träna och motionera.

- Att träna varierat då det ger ökad motivation och lust.

- Att springa eftersom det är tidseffektivt och lättåtkomligt sätt att träna.

- Att springa eftersom det är naturnära och rikt på upplevelse.

Fysisk tillfredställelse

- Att bränna energi efter en arbetsdag.

- Att komma utomhus och röra på mig.

- Att ta ut mig kroppsligt, bli riktigt trött.

- Att kroppsligt känna mig vältränad.

- Att känna styrka i benen

- Att styrketräna ben då det ökar styrkan och är kul att se utveckling.

- Att springa eftersom det är skönt.

Psykisk tillfredställelse

- Att få egentid bara för mig själv.

- Att komma ut och tömma huvudet på bekymmer. 

- Att uppleva glädje, lust och positiv mental energi genom att motionera.

- Att bibehålla ett psykiskt välmående.

- Att utmana mig själv.

Prestation

- Att ha fysisk förmåga att kunna ta mig igenom några lopp i Långloppscupen i år.

- Att prestera bra och komma på pallen på korta Ottarsloppet.

- Att känna att jag utvecklas i någon del kapacitetsmässigt.

- Att utvecklas cykeltekniskt och klara stigavsnitt jag inte klarat tidigare.

- Att känna mig tryggare på cykeln i mer tekniska partier.

- Att orka trycka på genom ett helt träningspass.

Glädje

- Att leka på cykel, bara för skojs skull.

- Att cykla runt nån timme bara för att det är skönt.

Naturupplevelse

- Att komma utomhus och uppleva naturen, årstiderna och frisk luft.

Övrigt

- Att få möjlighet att motionera tillsammans med andra, dela något.

- Att köpa cyklar och prylar, nörda ner mig.

Jag behöver tänka vidare på vart jag vill och varför. Det får ta tid, så jag landar i vad jag faktiskt vill. Inte något yttre frampressat utan något inre innerligt.