Träningen efter årsskiftet har egentligen bara gått åt ett håll. Käpprätt åt fel håll.
December blev en väldigt bra träningsmånad, men efter det har eländena avlöst varandra.
Förkylningskänning och lite andra struligheter ledde till ostruktur och pass utan kontinuitet. De första två veckorna av februari fick jag till lite bättre ordning dock och kom igång med träningen igen. För att då dra på mig en knäskada. Nog för att jag till och från dragits med löparknä i 15 års tid men de senaste åren har jag sluppit det. Nu fick jag plötsligt överbelastningsproblem med inflammation på baksidan av knävecket. Efter lite googling ser det ut som något man får om man har sadeln för högt upp eller långt bak. Var ut och mätte på Monarken och mycket riktigt sitter sadeln 6 cm bakom den position som är lagom. Så himla klantigt av mig att inte göra det ordentligt och bra utan bara köra på utan tanke. Så sedan tre veckor nu kan jag inte träna alls. Det sliter verkligen på psyket att inte kunna röra på sig. Jag kan inte göra något alls som innefattar användande av knät, och då är det svårt att träna kondition eller benstyrka.
Var till gymmet igår men härdade bara ut i 20 minuter innan jag gav upp. Gymmande är verkligen inte min grej, i ärlighetens namn slår jag hellre mig själv med en hammare i huvudet än gymmar. Det är så outsägligt trist att den enda motivationen att gå dit är att det är bra för mig. Men det är långt från samma sak som att det är kul eller ens uthärdligt. Detta bortsett från knäböj då som jag tycker är kul, men i nuläget får jag inte ens tänka på någon övning som involverar benen.
Äh det kommer så klart ge med sig men det är så himla surt att ha varit på gång och därefter tappat allt och vara tvungen att starta om från början igen. Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite frustration. Flera veckor utan träning, och med ett knä som vägrar ge med sig, börjar frustrations- och irritationsnivån bli allt högre.
lördag 25 februari 2017
söndag 5 februari 2017
Nytt Aktivitustest
I torsdags var det dags igen, för plåga och smärta i ett test hos Aktivitus i Solna.
Det förra, och första, testet gjorde jag för tio månader sedan och under våren och sommaren gick träningen utifrån Aktivitus program. Det var tuff träning men fungerade bra i form av kapacitetsutveckling.
Inför den här hösten och vintern hade jag bestämt mig för att hålla i träningen bättre. Tidigare år har jag gjort uppehåll och fått börja om från noll igen i december. Efter två veckor träningsledigt i september började jag därför träningen igen i början av oktober. Så kom en förkylning i två veckor, motivationen låg plötsligt på noll och jag kunde inte förmå mig att komma igång igen. Plötsligt hade jag tappat en månad och så var jag där igen, i det läget jag hade tänkt undvika. I slutet av november var jag igång igen med styrketräning och några intervallpass på Monarken. December blev riktigt bra med fem pass i veckan hela månaden. Blev rätt sliten och januari har av lite olika skäl blivit rejält ryckigt och utan kontinuitet.
Jag hade därför inga höga förhoppningar inför torsdagens test. Aktivitus flyttade under 2016 och även om det bara är ett par kilometer ligger de nu i Frösunda. Jag tog bilen dit, var på plats 25 minuter innan testet. Jeff som skulle lotsa mig igenom testet var dock tillgänglig så vi drog igång testet. Först ett submax-test för att prova ut fatmax-nivå och anaerob tröskel. Den här delen av testet är inte alls jobbigt utan det handlar mer om att vara avslappnad och hitta en bra känsla.
Det andra deltestet är dock rejält tufft då det är ett VO2-maxtest vilket innebär att nå upp i maxpuls. Sjukt tufft och de 6-8 minutrarna är inget annat än vidriga, åtminstone de sista två minutrarna där man blåser ur precis allt man har. Förra året hade jag först lite jobbigt att köra i ansiktsmasken som mäter uttandningsluften, det kändes lite klaustrofobiskt. I år var det inte alls lika jobbigt, troligen då jag var mer beredd på vad som skulle komma. Slitigt är det dock och man får gräva djupt. I år var jag dock inte lika taggad och det märktes direkt att jag inte hade huvudet med mig. Något man måste om man verkligen ska få ut allt i ett sånt maxtest. Jag känner att jag inte körde 100% utan hade en procent kvar.
Direkt på detta var det dags för den värsta delen, winggate-testet. Det är bara 30 sekunder långt, alltså riktigt kort men oj vilka tunga sekunder det är. Förra året blev jag överraskad över längden på denna halvminut, och över tyngden i pedalerna under denna tid. Då fick jag aldrig några mellantider och tappade snabbt uppfattningen om hur lång tid det är kvar. I år bad jag om att få fem-sekundersmarkeringar sista 15 sekunderna för att ha något att gå på. Testet startade och jag vispade igång pedalerna utan belastning så de kom upp i 180-kadens. Då smällde viktkorgen ner med full kraft och plötsligt blev det jobbigt, rejält jäkla jobbigt. När Jeff sa att det gått tio sekunder kändes det som om det lika gärna kunde ha gått en halvminut. Det var bara att bita i och fortsätta producera så höga watt-tal som det bara var möjligt att göra. De sista tio sekundrarna var jag beredd att ge upp ungefär fem gånger i sekunden, men jag höll i och efter att ha fått mycket gapande från Jeff i vänsterörat var halvminuten äntligen över. Jag tog här verkligen ur det sista av krafter som fanns i kroppen och blev tokdarrig och spak. Det tog mer än en timme innan jag återhämtat mig igen.
Efter en dusch fick jag testresultatet. Det visade i praktiken totalt sett ungefär samma summor som förra året. Lite missnöjd var jag med det men Jeff menade att det var bättre då jag ju nu ligger två månader tidigare i träningen jämfört med förra året. Så han förklarade att det i praktiken var en förbättring. Gladast var jag över maxwatten som förbättrats med 70 watt jämfört med förra året. Här tror jag att knäböjen gjort effekt i form av starkare ben. VO2-maxen hade gått ned något vilket också det är rimligt med tanke på att jag den här vintern kört fokus på långa styrkeintervaller på låg kadens. Intervaller mellan 8 och 15 minuter har varit normallängden de senaste månaderna. Det ger inte hög puls utan snarare ansträngning i benen och sålunda inte lika VO2-påverkande träning som kortare intervaller med högre kadens. Det senare får bli ett större fokus under våren. Men min tanke den här säsongen har varit att det är bättre att gå på med styrka under vintern och sedan förbättra konditionen under våren då den återhämtas snabbare om man bara har styrkan på plats.
Om någon vecka kommer träningsprogrammet som jag kommer slita med under 16 veckor av våren.
Det förra, och första, testet gjorde jag för tio månader sedan och under våren och sommaren gick träningen utifrån Aktivitus program. Det var tuff träning men fungerade bra i form av kapacitetsutveckling.
Inför den här hösten och vintern hade jag bestämt mig för att hålla i träningen bättre. Tidigare år har jag gjort uppehåll och fått börja om från noll igen i december. Efter två veckor träningsledigt i september började jag därför träningen igen i början av oktober. Så kom en förkylning i två veckor, motivationen låg plötsligt på noll och jag kunde inte förmå mig att komma igång igen. Plötsligt hade jag tappat en månad och så var jag där igen, i det läget jag hade tänkt undvika. I slutet av november var jag igång igen med styrketräning och några intervallpass på Monarken. December blev riktigt bra med fem pass i veckan hela månaden. Blev rätt sliten och januari har av lite olika skäl blivit rejält ryckigt och utan kontinuitet.
Jag hade därför inga höga förhoppningar inför torsdagens test. Aktivitus flyttade under 2016 och även om det bara är ett par kilometer ligger de nu i Frösunda. Jag tog bilen dit, var på plats 25 minuter innan testet. Jeff som skulle lotsa mig igenom testet var dock tillgänglig så vi drog igång testet. Först ett submax-test för att prova ut fatmax-nivå och anaerob tröskel. Den här delen av testet är inte alls jobbigt utan det handlar mer om att vara avslappnad och hitta en bra känsla.
Det andra deltestet är dock rejält tufft då det är ett VO2-maxtest vilket innebär att nå upp i maxpuls. Sjukt tufft och de 6-8 minutrarna är inget annat än vidriga, åtminstone de sista två minutrarna där man blåser ur precis allt man har. Förra året hade jag först lite jobbigt att köra i ansiktsmasken som mäter uttandningsluften, det kändes lite klaustrofobiskt. I år var det inte alls lika jobbigt, troligen då jag var mer beredd på vad som skulle komma. Slitigt är det dock och man får gräva djupt. I år var jag dock inte lika taggad och det märktes direkt att jag inte hade huvudet med mig. Något man måste om man verkligen ska få ut allt i ett sånt maxtest. Jag känner att jag inte körde 100% utan hade en procent kvar.
Direkt på detta var det dags för den värsta delen, winggate-testet. Det är bara 30 sekunder långt, alltså riktigt kort men oj vilka tunga sekunder det är. Förra året blev jag överraskad över längden på denna halvminut, och över tyngden i pedalerna under denna tid. Då fick jag aldrig några mellantider och tappade snabbt uppfattningen om hur lång tid det är kvar. I år bad jag om att få fem-sekundersmarkeringar sista 15 sekunderna för att ha något att gå på. Testet startade och jag vispade igång pedalerna utan belastning så de kom upp i 180-kadens. Då smällde viktkorgen ner med full kraft och plötsligt blev det jobbigt, rejält jäkla jobbigt. När Jeff sa att det gått tio sekunder kändes det som om det lika gärna kunde ha gått en halvminut. Det var bara att bita i och fortsätta producera så höga watt-tal som det bara var möjligt att göra. De sista tio sekundrarna var jag beredd att ge upp ungefär fem gånger i sekunden, men jag höll i och efter att ha fått mycket gapande från Jeff i vänsterörat var halvminuten äntligen över. Jag tog här verkligen ur det sista av krafter som fanns i kroppen och blev tokdarrig och spak. Det tog mer än en timme innan jag återhämtat mig igen.
Efter en dusch fick jag testresultatet. Det visade i praktiken totalt sett ungefär samma summor som förra året. Lite missnöjd var jag med det men Jeff menade att det var bättre då jag ju nu ligger två månader tidigare i träningen jämfört med förra året. Så han förklarade att det i praktiken var en förbättring. Gladast var jag över maxwatten som förbättrats med 70 watt jämfört med förra året. Här tror jag att knäböjen gjort effekt i form av starkare ben. VO2-maxen hade gått ned något vilket också det är rimligt med tanke på att jag den här vintern kört fokus på långa styrkeintervaller på låg kadens. Intervaller mellan 8 och 15 minuter har varit normallängden de senaste månaderna. Det ger inte hög puls utan snarare ansträngning i benen och sålunda inte lika VO2-påverkande träning som kortare intervaller med högre kadens. Det senare får bli ett större fokus under våren. Men min tanke den här säsongen har varit att det är bättre att gå på med styrka under vintern och sedan förbättra konditionen under våren då den återhämtas snabbare om man bara har styrkan på plats.
Om någon vecka kommer träningsprogrammet som jag kommer slita med under 16 veckor av våren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)