Efter en vår med krångel, precis som förra året, har träningsnivån i kroppen blivit allt för låg och sporadisk. Att då dessutom få förkylning på det gav inga vidare förutsättningar träningsmässigt.
Jag hade bestämt mig för att jag inte hade något att göra på ett lopp i nuläget. Men för en vecka sedan blev jag ändå allt för sugen för att kunna låta bli att anmäla mig till Ottarsloppet på kristi himmelsfärdsdagen. Dock lät jag bli att anmäla mig till långa 52-kilometersslingan utan anmälde mig till halvan istället, 26 km. Tänkte främst att det skulle bli kul att komma ut och cykla ett lopp, även om jag inte hade något alls där att göra prestationsmässigt. Ottarsloppet är dessutom ett litet men fint arrangerat lopp som är riktigt kul.
26-kilometaren startar kl 14.00 och jag och Maria är på plats drygt en timme innan start. Kommer med cykeln precis lagom till de öppnar startfållorna för att få lägga cykeln på plats. Hamnar därmed längst fram i starten. Går tillbaka till bilen, fixar med vattenflaska, kläder, nummerlapp osv. Ska fylla på vatten i flaskan där jag har vätskepulvret men råkar i förvirringen hälla ut det. Så det blir till att cykla med enbart vatten och ingen energi i flaskan.
Kör ett par varv uppvärmningsjogg runt gräsplanen för att få igång kroppen. Har kört Ottarsloppet en gång tidigare (då långa rundan) och vet att det blir körning från startskottet så det är bra om benen är med på att det är rörelsedags. Solen skiner från klarblå himmel, det är 25 grader varmt och ren sommarkänsla. Riktigt härligt så här när man ska cykla.
Jag ställer mig vid cykeln, knäpper igång cykeldatorn och gör mig redo. Rejält ovant att stå allra först längst fram, men inser att eftersom banan svänger hårt vänster och smalnar av 10 meter efter starten är det bra att vara snabb iväg så man slipper jaga om cyklister senare. Starten går, det är masterstart bakom fyrhjuling i 400 meter innan de släpper iväg oss i fri fart. Det går dock oväntat långsamt, jag känner att tempot är lägre än jag normalt sett håller på mina egna distansträningspass. Jag ligger då fyra och till en början tänker jag att det är bra att hålla nere tempot och se vad de andra gör. Men efter ett par kilometer i lustempo tänker jag att jag lika gärna kan gå upp och höja tempot och se vad som händer. Om inte annat kan jag ju minska storleken på förstaklungan. Känns verkligen ovant att ligga allra först i ett cykellopp, riktigt mäktigt att vara den som leder så jag passar på att verkligen njuta av känslan. Det kommer några stigar och sedan ett par blöthål där det var riktigt skönt att ligga först och därför kunna välja spår. Vi cyklar över E4 och ut på en grusväg där jag vinkar förbi killen bakom, vill ju inte ligga och göra dragjobbet på grusväg. Det går om två stycken i ganska bra tempo. Vi är sedan två cyklister direkt bakom. Ser att vi nu har en lucka bakåt ner till femman och tänker att det bara är att mata på och se om det kommer ansluta starkare cyklister bakifrån. Jag jobbar på i över 90% i puls men det känns ändå hela tiden kontrollerat. De två killarna längst fram har väl 20 meter på oss bakom och det visar sig att avståndet är konstant under ungefär 10 km. Jag hade kunnat gå ikapp men tänker att det är dumt att bränna krut när jag är så osäker på träningsformen och inte vet hur kroppen svarar eller kommer klara sig över tid.
Vi matar på och drar växlingsvis ett par kilometer i taget jag och den andra killen i andraklungan, vid ett tillfälle säger han att hans ben är slitna eftersom han sprang lopp tidigare på dagen. Jag för min del bryr mig inte om det, just då krigade vi ju om en tredjeplats och jag tänkte inte ge bort den till honom bara för att han valt att springa på förmiddagen. Han tar en förning på ett par km och när jag sedan tar över säger han något och faller sedan tillbaka. Jag får lucka och ligger nu ensam på tredjeplats. Får nypa mig i armen och får en förhoppning om att det kanske ska gå. Det är nu milen kvar. Vi jagar upp och ner på rullstensåsen, jag har inte kondition eller kraft i benen att trycka i backarna, men märker att jag håller samma tempo som de andra, utan att helt förta mig. Ettan och tvåan i loppet krånglar till det i en teknisk passage och jag är plötsligt ikapp, ettan får dock lucka och jag ligger 10 meter bakom tvåan. Sådär matar vi på, var och en i sin egen grupp utan hjälp av framförvarande. Vi rullar över E4 och ut på en öppen åker där det blåser rejäl motvind. Får verkligen kriga i motvinden, ser att de båda framför gör samma sak, och vet att det nu bara är 5-6 km kvar. Känner att jag inte vill blåsa ur det allra sista av rädsla att gå stum. Jobbar på i lagom hårt tempo, fortfarande över 90% i puls. Kommer in på den sista looparna i skogen, ser att luckan bakåt är betryggande. Känner mig nöjd med tredjeplatsen och väljer att inte ens göra ett försök att gå upp till tvåan framför. Jag är nära målområdet och publiken hejar på. De sista looparna är dryga då man tror man är framme vid målområdet men ändå skickas ut på nya småloopar. Till slut är målrakan där och jag inser att jag kunnat hålla tredjeplatsen hela vägen in i mål. En underbar härlig känsla.
Så där är jag nu, supernöjd med att ha blivit trea i Ottarsloppet 26 km.
