Bockstensturen 100 km 2019

För ett par veckor sedan insåg jag att det öppnade sig en möjlighet att cykla Bockstensturen 2019. Maria skulle iväg med tantmaffian på Tjejmilen så jag skulle vara ensam under helgen. Bilen var tillgänglig och jag hade själv inget bokat. Inget jag egentligen planerat men det var som att planeterna stod i rätt positioner och det nu var dags att nyttja den möjligheten.

Bockstensturen är det lopp jag verkligen önskat cykla. Det ligger dock en rejäl bit från Gävle i och med att det huserar 60 mil bort i Varberg. Vanligen har min cykelsäsong, ja eller åtminstone tävlingsdelen av den tagit slut i början på augusti efter att Finnmarksturen avlöpt. Men nu öppnade sig möjligheten att köra Bocksten och jag kunde inte låta den glida mig ur händerna. Avgörande för min del är dock vädret. Jag har ingen önskan alls att cykla i regn, alldeles särskilt så långa lopp som långloppen blir för min del. Bockstensturen är dessutom cupens längsta med sina 100 km. Så varje dag under de senaste två veckorna har jag spanat in väderprognosen för Varberg. En sak visade prognoserna hela tiden, det skulle bli soligt och fint både fredag och lördag. Jag köpte dock ingen startplats utan väntade kallt på att väderläget skulle vara mer säkert. Under torsdagen inhandlade jag dock en startplats från en Hampus Andersson som inte kunde köra som planerat och därför sålde sin plats. Namnet gick inte att ändra utan jag fick cykla under pseudonym men det spelade ingen roll för min del.

Arbetsveckan var maximalt stressig från första sekund till sista. Veckan innan hade jag och Maria haft semester. På måndagen var jag åter på jobbet och skulle ta igen det jag missat under föregående vecka. Tisdag och onsdag var jag på kommunens chefs och ledarskapsutbildning vilket är rejält slitigt mentalt. Torsdag var vanlig arbetsdag och på fredagen skulle jag leda min enhets planeringsdag. Eftermiddagen var jag dock tvungen att sticka iväg på annat möte. Alltihop gjorde att jag hade varit tokstressad hela veckan och även sovit dåligt. Ingen optimal uppladdning för ensam långresa och ett rejält långlopp.

Min plan var att gå på det möte fredag eftermiddag som jag var tvungen att delta vid. För att därefter åka hem och packa bilen full med cykelutrustning och sovgrejer och köra 60 mil sydväst genom landet. Jag kom iväg en bit senare än planerat men det var bara att dra på. Körningen gick bra och jag lyssnade på podavsnitt och musik och hade det bra. Stannade och åt i Örebro samt införskaffade färdkost och frukostmat i en butik längre söderut. Körde genom Göteborg och kom fram till Varberg vid 23-tiden. Hade med mig sovgrejer och planerade fälla ner baksätet i bilen och sova i bakluckan på Seaten. Letade mig ut till Getteröns naturrum i Varberg som jag vet ligger avsides där man de även har platser att stå över natten. Packade om i bilen, bäddade upp liggunderlag och sovsäck i bakluckan. Det blev riktigt bra, jag kunde faktiskt ligga raklång där. Somnade och sov helt ok i fem timmar när jag vaknade just kl 05. Låg kvar och lyssnade på pod och tog det lugnt fram till uppstigning vid sjutiden. Gick en sväng runt området på Getterön, åt frukost och väntade på att klockan skulle gå så att dagen skulle dra igång.

Tog bilen bort till Varbergs centrum, parkerade precis intill fästningen. Promenerade till badhuset för en dusch, tandborstning och omklädning till cykelkläder. Efter att ha gjort detta kände jag mig som en ny fräschare människa. Trots den tidiga timmen var det väldigt skön temperatur utomhus. Det lovades runt 26 grader under dagen och soligt sommarväder. Jag hämtade ut nummerlappen och gick och tittade på starten till de kortare tävlingsklasserna. Det fanns lopp för 30 km, 50 km, 75 km och mina 100 km. Att jag skulle välja det sistnämnda var inte helt självklart eftersom det kunde bli allt för långt för mig. Men skulle jag nu äntligen få köra Bockstensturen och det ända nere i Varberg skulle det väl ändå inte duga att cykla kortare än den fulla 100 km-sträckan, så på det viset fick det bli. Även om jag ska erkänna att jag ända fram till och med timmarna innan start funderade på att ändra till kortare sträcka.

Det drog ihop sig till cykelinsläpp i startfållan en timme före start. Så jag ställde mig i kö en kvart innan, och det visade sig att jag stod först i kön till min fålla. På andra lopp jag kört behöver man ställa sig i kö klart tidigare. Eftersom jag var först in kom jag också i första startled i vår grupp "köra halvsnabbt", dvs för motionärer med något högre ambitioner än bara att ta sig runt. Vilket var min målsättning. Efter att ha studerat banan och läst vad andra skrivit var min plan att cykla långsamt de första 17 km fram till första stigningen och sedan köra kontrollerat därefter.

En kvart innan start stod jag åter vid cykeln. Nu fulltankad med vatten i ryggsäcken, energidryck i flaskan och fullt med geltuber i bakfickorna. Hade räknat fram att tävlingstiden för min del skulle landa på över fem timmar och ville verkligen inte gå tom på energi.

De sista förberedelserna minuter innan start. Jag i svart i mitten. Foto cykelkanalen.se

Så var det startdags. De skulle släppa iväg tävlingsklasserna först och sedan ge en liten lucka innan vi motionärer släpptes iväg. Något som var klokt så det slapp korka igen allt för mycket i början. Första delen ut genom Varberg hade i år gjorts om för att minska störningar för bilisterna. Detta ledde dock till ökade störningar för oss cyklister. Första biten var smal och omkörningsmöjligheterna var små. Inte för att jag hade några ambitioner att köra om, utan tvärtom fick jag problem då min strategi var att cykla långsamt första 17 km, samtidigt som jag hade ställt mig i startfållans första startled. Så det tryckte på bakifrån av hundratals cyklister med högre ambitioner på fart i början av loppet. Det gick inte att hålla igen så farten blev min fart blev högre än planerat men jag lät mig inte stressas allt för mycket av de som svischade förbi mig. Hamnade dumt nog i ett mellanläge när jag körde egen fart över de öppna fälten öster om Varberg. Många andra cyklister gick på lite hårdare medan jag höll igen strax under den farten, vilket ledde till att jag fick ligga och borra själv i motvinden över fälten. Tämligen otaktiskt men så blev det. Väl framme vid första backen var jag glad att jag bytt 36-klingan på cykeln och istället satt på en 34:a. Insåg att det skulle bli många och tuffa backar framöver och då var det skönt med lättare lättaste-växel. Här hade jag faktiskt tagit lärdom från mitt misstag på Finnmarksturen. Här hemma funkar 36-klinga utmärkt, men då har vi inga backar alls i Gävletrakten. På många andra håll i landet är det dock klart mer kuperat och där passar det sig bättre med något lättare utväxling.

Stressiga och bökiga startkilometrar. Jag till vänster. Foto cykelkanalen.se

Nu började loppet på riktigt för min del. Det gick uppåt och uppåt, backar som krävde att man gick ner på minsta klingan för att spara benen. Många andra flåsade som ånglok medan jag var tämligen opåverkad trots att jag cyklade förbi drösvis av cyklister. Tack god kondition för det. Av erfarenhet vet jag att om man går hårt i backarna de första timmarna kommer krampen i slutet på loppet och på dagens lopp skulle slutet ligga ännu längre bort än vid något annat lopp jag kört tidigare. Finnmarksturen var i år 83 km och Bockstensrundan 100 km. Min tävlingstid på Finnmarken var 4h 12min, så jag förväntade mig en tävlingstid på mellan 5 och 5,5 timme på dagens tävling.

Backarna fortsatte, det var verkligen inte tekniskt utan tvärtom kändes det hela tiden enkelt cyklingsbart. Vi kom in i bokskogarna vid Åkulla och här var det oerhört fint. Det är första gången någonsin jag cyklar mountainbike i bokskog och det gav mersmak för mig som hatar rötter. Slätt och fint underlag och lövtaket ovanför gav härlig skugga nu när solen och värmen tryckte på ovanifrån. Vid första vätskedepån tog jag en mugg sportdryck, hade före det tryckt en gel. Nu började vi komma in i ett parti mer blandskog där det var några gyttjehål. Såg att cyklister före mig fick kliva av för att ta sig igenom men trots att jag upplever mig halvkass på teknik tog jag mig igenom alla ställena utan att behöva sätta ner någon fot. Riktigt skoj och ett kvitto på att jag utvecklats tekniskt under de senaste åren.

Foto cykelkanalen.se

Nu började det komma partier med mer tekniskt krävande inslag. Inte så långa men en hel del avancerade avsnitt dök upp. Tur att jag hade racemode i hjärnan för om det varit hemma hade jag helt säkert klivit av och gått förbi ett flertal av de hinder som jag nu bara cyklade igenom. Backarna fortsatte avlösa varandra och jag bibehöll planen att hålla igen insatsen från min sida. Långlopp är hela tiden en avvägning mellan att hålla igen för att orka hela vägen, och att gå på så man inte sparar något. Ibland går det bra och andra gånger går man in i väggen. Såg på pulsen att jag låg klart högre än planerat. Ofta runt 160 bpm eller mer och då ska det sägas att min tröskel ligger på 170 så på ett femtimmarslopp blir det rätt hög ansträngning. Men det kändes hela tiden bra så jag fortsatte och kände ingen trötthet alls efter första fem milen. Hjärnan var även fortsatt pigg och jag kunde köra bra linjer genom de tekniska sektionerna. Det enda som störde någon mil inträffade mitt under loppet, när det var tighta och stökiga stigar fick jag rejält med svett på insida av höger glasöga vilket gjorde att jag hade svårt att se med det ögat. Att cykla enögd gjorde de tekniska svårigheterna ännu tuffare men tack och lov klarade jag mig utan att vurpa.

Efter en evighet kom vi till andra vätskedepån, där käkade jag bulle, banan och drack sportdryck och vatten. Sedan iväg och på det igen. Under flera mil hade jag passerat en skånsk kille som körde med blåtandshögtalare i vätskeryggsäcken. Han pumpade först hårdrock några timmar innan det övergick till hårdare technomusik. Det dunkade rejält om honom där ute i bokskogarna. Han hade det slitigt i uppförsbackarna där jag enkelt trummade förbi honom. Men när det sedan gick nedför igen höll han högre tempo än mig, så på det viset körda vi om varandra gång efter gång under säkert fyra mil.

Gröna fina omgivningar. Foto Happyride.se

Vid näst sista vätskestationen tog jag ett stop där jag nöp en banan, en bulle, sportdryck, en saltgurka och en näve punchpraliner. Den blandningen i munnen var ingen högre gastronomisk upplevelse fast det var heller inget jag hade behov av just då. Utan det var viktigare att fylla på depåerna för att orka sista biten fram till Varbergs fästning.

Nu börjar allt bli mer som en dimma. Jag har svårare att urskilja vad som hände när. Men efter ungefär sju mil drog det till som tusan på insidan av högerlåret i en tuff uppförsbacke. Direkt jag fick den krampkänningen klev jag av och gick resten av backen. Det är aldrig värt att kriga med kramp uppför bara för att göra det, sådana insatser får man betala för genom full kramp längre fram. Bättre då att bita i det sura äpplet och gå några meter. Det släppte och jag kunde cykla på som vidare igen även om jag av erfarenhet vet att en sån krampkänning visar att riktig kramp kommer inträffa längre fram. En 15 km senare skulle jag spurta förbi ett par andra cyklister och då visade sig krampkänningen igen, det drog till på höger insida. Så jag avbröt omkörningen och tänkte stanna för att stretcha ut benet, men precis där stod en kvinna som glatt ropade "ni håller mycket bättre hastighet än många andra gjort före er". Vilket var precis vad jag önskade höra och jag kunde då inte stanna och kliva av cykeln. Så jag höll ner farten och la mig bakom de två andra tills krampkänningen hade släppt och jag kunde cykla på igen. Vid det här laget var jag rätt less. Hade gärna sett att loppet varit slut då. Hade varit ute så lång tid och kände att jag på grund av kramp inte kunde ge det jag ville och hade i kroppen. Energimässigt var det inga problem, jag kände aldrig någon dip där utan det var mer mentalt som jag kände olust att cykla mer. Att känna bra med energi men tvingas hålla igen på grund av kramp är riktigt trist. Sista 3 milen kom vi ikapp andra cyklister med vita och röda nummerskyltar vilket indikerade att de cyklade kortare sträckor. De hade startat en timme-halvtimme före och cyklade även markant kortare. Många av dem stod nästan stilla i skogen och jag fastnade bakom drösvis med cyklister på de smala stigarna där det var omöjligt att cykla om. Ibland hade jag tur och kom ikapp någon som hörde att det dök upp snabbare cyklister bakifrån så de höll åt sidan och släppte förbi. Andra gånger var det mindre kapabla och långsammare cyklister som hade fullt sjå att över huvudtaget ta sig fram utan att gå omkull och då fick man snällt vänta till möjligheter för omkörning öppnade sig.

Sista kilometern in mot mål. Foto cykelkanalen.se

Vi kom nu ut i öppnare terräng och sista milen in till och genom Varberg var vägar och fält avbrutet av en svängglad runda genom cykelstigar i sydänden av Varberg. Sista biten längs havet upp mot fästningen var fantastisk, där njöt jag verkligen av härlig stig med havet direkt på vänster sida och fästningen i blickfånget rakt fram. Någon spurt var inte meningsfull men jag höll uppe tempot ända fram till att vi cyklat intill fästningen och svängt runt in i parken där målportalen tornade upp sig.

Lite sliten efter målgång. Foto cykelkanalen.se

Det var en riktigt härlig känsla att ha genomfört Bockstensturens långa distans och det på ett klart godkänt sätt dessutom. Det är uppenbart att sensommarens långa cykelturer på 3-4 timmar har givit uthållighet. Jag har under sommaren inte cyklat särskilt mycket intervaller eller hårdare pass men konditionen fungerar ändå bra. Även kul att ryggen inte gjorde några väsen av sig under detta tuffa lopp. Ryggproblemen har inte alls varit lika framträdande under årets cykellopp som de varit de två föregående åren.

Efter loppet drog jag en dusch, åt en bit av den pasta som erbjöds på tävlingsområdet. Därefter dök jag in i bilen och körde nordost igen. Via Borås, Jönköping och sedan E4 hela vägen upp till Gävle. Sista tio milen var jag väldigt trött men körde hela vägen hem för att sova i egen säng.