Engelbrektsturen 2016

Well that didnt go as planned.

Den senaste veckan har semestern fortsatt. Maria började sin semester i måndags så hon, jag och Ville packade bilen och styrde söderut på måndagen. Vi körde ner till Landskrona. Till följd av den avstängda bron vid Södertälje körde vi småvägarna ner via Sala, Katrineholm och ut på E4 vid Norrköping. Ett polkagris-stopp i Gränna och sedan återstående sträckan ner till Landskrona. Morgonen efter drog vi vidare till Legoland på andra sidan Danmark. Två fulla dagar i parken och ungefär en miljard medbesökare, ja eller närmare bestämt 27.000 per dag enligt vakterna. Sjukt mycket folk, perfekt väder, långa köer till attraktionerna och det hela tog på krafterna. Det är slitsamt att promenera runt i solen hela dagarna. Sedan färd tillbaka till Landskrona, där uppmärksammade jag att bilen lät konstigt. Den nya fina Passaten som införskaffades för ett par månader sedan för att bland annat göra semesterresan välfungerande. Det knackade och rasslade från motorn. Efter ett snabbt och tidigt morgonbesök hos VW-verkstaden i Helsingborg visade det sig att vi inte kunde köra bilen längre. Vattenpumpen var på väg att skära så det blev inlämning av Passaten och uthämtning av en Seat Leon hyrbil. Passaten hade man inte tid att reparera förrän om två veckor så där står den i skrivande stund kvar. Vi tog ett badstrandsbesök utanför Höganäs innan vi kom tillbaka till Helsingborg för middag. Natten tillbringades i Landskrona innan vi tidigt på morgonen satte oss för att köra tillbaka norrut mot Gävle igen. En lång varm dag i bilen blev det. Sömnen har varit helt kass senaste halvåret, och under de två föregående veckorna har jag sovit mellan fyra och fem timmar per natt utan undantag vilket inte ger tillräcklig återhämtning.

Sådär såg förberedelserna ut inför årets Engelbrektstur. Inte helt optimalt direkt när man ska prestera på långlopp i cykel.

Maria stannade kvar hemma och jag körde själv ner till Norberg. Jag var framme tidigt och hämtade nummerlapp och fixade cykeln, hade gott om tid att chilla på plats inför loppet. Värmen tryckte på och det var kvavt och det var ingen som behövde fundera på om hen skulle ha armvärmare. Startled 4 var min position och jag var med och la cykeln på plats när de öppnade fållan vid tio. Lite ytterligare väntan och så äntligen startade dameliten, 10 minuter innan herrarnas tävlingsklasser. Fem minuter senare var det så äntligen vår tur. De första 3 km är slät grusväg och här gick det riktigt riktigt fort. Dammet yrde och som vanligt var det hetsigt, det här med återhållen masterstart fungerar aldrig, det är istället som vanligt full körning på samtliga från första metern. Jag gick inte på allt för hårt i början utan försökte pacea mig själv till ok tempo. Vet att det är lätt att hetsa på allt för hårt när kroppen ännu är helt pigg. Jag hade dock en bra position och bra ryggar att gå på, kände mig stark. Men det räckte inte långt, i första backen uppför Klackberget kändes det tungt, ovanligt tungt för mig som ofta kör bra i långa sittbackar utan att förta mig. Pulsen låg runt 90% vilket är högt men om jag bara kan sänka den något efter 40 minuter så orkar jag och kan även klara mig från kramp. Normalt har jag inga problem att sänka pulsen bara jag drar av på takten, den sjunker 10 slag på en halvminut. Nu sänkte och sänkte jag tempot men pulsen låg ändå kvar alldeles för högt. Till slut hade jag sänkt till nästan stillastående men inget hände med pulsen. Så jag tänkte att om jag stannar och står helt stilla måste den väl ändå gå ner så det gjorde jag. Passade på att mixtra med bakväxeln som inte växlade optimalt och när jag drog igång igen var pulsen ok. Krafterna hade dock runnit ut. Vid 15 km kände jag en trötthet som normalt infinner sig efter 50 km och jag var klar över att det inte skulle gå att utföra något vettigt idag. Hade kraftiga funderingar på att bryta men kämpade mig vidare. Kilometer för kilometer och jag har aldrig i mitt liv cyklat så långa och tunga kilometrar. Detta trots att banan var helt super, den passar mig perfekt med lagom backar, mycket grusväg och relativt lite stigavsnitt de första fyra-fem milen. En superbra bana in min värld. Men det gick så segt och inte blir det bättre av att man ser horder med cyklister svepa förbi i högt tempo medan man själv knappt ens orkar rulla till nästa kilometermarkering. 

Den första krampkänningen kom vid 38 km, en kille framför klantade sig och det fortplantade sig i klungan och jag tvingades panikbromsa. Just då drog framsidan på högerlåret till och jag förstod att tiden nu var kommen för kramphantering, dvs att inte hålla något egentligt tryck i pedalerna utan mer flyta med. Knepigt att cykla stökig stig när benen är så krampande att man inte kan stå men det är för stökigt att sitta. Nåväl det gick det också. När det var två mil kvar förstod jag att jag kanske trots allt skulle kunna ta mig hela vägen i mål och gned vidare i mitt segtempo. Mitt vid en langningssträcka blinkade det blåljus ute i skogen, en ambulans hjälpte en stackars kille som hade vurpat, fått styret i låret och slitit av pulsådern. Benet var rejält blodigt, jag fick senare höra att han nu vårdas på intensiven och att han varit riktigt illa däran. Annars var det flera vurpor och det är väl troligen så att den höga farten i det lättkörda loppet tar sina tributer i form av onödiga vurpor. Banan var annars bra, markeringar där det behövdes och inga större svårigheter. De sista 15 km är det mycket stig, bitvis lite mer teknisk och bitvis lagom. Själv var jag så embarmligt trött att ögonen inte orkade fokusera på stigen vilket gjorde det onödigt spännande. En halvkass cyklist framför studsade runt och hjälpte mig heller inte att hitta ett bra spår. Men jag kom ändå förbi stigpartierna utan blessyrer eller missöden. På slutet är det motionsspår och grusväg och här körde jag förbi ett par gubbar. De tog mig dock på upploppet men jag orkade inte bry mig det minsta om det, var bara glad att ha tagit mig i mål.

Har hållit uppe trenden att slutföra loppen i år. Av årets fyra insatser har jag känt att jag gjort bra ifrån mig i två, Ottarsloppet och Mörksuggan. Långa lugnet var för mycket misär för att jag skulle uppskatta det och Engelbrektsloppet blev skit av helt andra anledningar. Men jag är glad att jag provat på banan och kommer absolut återkomma nästa år då det egentligen är ett lopp som passar mig lika perfekt som Mörksuggan.

Jag nu känner jag mig tveksam till att starta i Finnmarken om två veckor men jag har några dagar på mig att fundera innan jag måste bestämma mig. Gårdagen tog liksom lusten ur mig och jag vet inte om jag vill en gång till. Finnmarken är fin och jag trivs där men jag har ingen lust att åka dit och bara försöka överleva för att ta mig igenom. Ska jag cykla ett lopp ska det vara för att jag känner att jag kan göra bra ifrån mig och göra mig själv rättvisa. Ja vi får se, sista dag till föranmälan är nu på fredag så jag får fundera i veckan som kommer.

Epilog Mörksuggan 2016

För att citera Gert Fylking- Äntligen!

Förra årets långsloppscykling med två lopp gav två avbrutna lopp pga kramp. I år har jag startat i tre och gått i mål på samtliga.

I söndags gick Rättviks Mörksuggan. Maria och jag skulle båda köra så vi vaknade tidigt. Jag laddade som vanligt med havregrynsgröt då det är något min mage mår bra av inför motionspass. Utöver det fixade jag även mackor och tog med yoghurt i kylväskan för att inta inför starten. Vi packade bilen full med cykelprylar, hakade på hojarna på cykelstället och drog iväg vid sjutiden. Det var inte många bilar ute men längs E16 var det i alla fall lite trafik, jag skulle dock säga att ungefär hälften av alla bilar hade MTB-cyklar fastsatta på tak eller akter. Samtliga stävade västerut mot Rättvik. Vi var en liten karavan av bilburna cyklister som vallfärdade mot Dalarnas pärla intill Siljan denna söndagmorgon.

Maria och jag kom på plats en timme och 20 minuter innan start. Startfållorna öppnade en timme innan så jag gick raka vägen och hämtade nummerlapparna medan Maria plockade fram hojarna. Snabbt på med lappen framtill och sedan iväg till fållan exakt när den öppnade. Det ledde till att jag la cykeln i andra rad i min startfålla vilket gav ett bra utgångsläge för åtminstone starten. Därefter åter till bilen, käka mackor och yoghurt och förbereda det sista. När jag skulle sätta på energiflaskan i flaskställen kom jag på att den stod kvar hemma på diskbänken. Jag hade dock laddat med mig rejält med gel så det fick räcka tillsammans camelbackens vatten.

Hittade cykelgänget från Gävle CA som stod i skuggan och snackade inför start. Sprang några varv på baseballplanen som uppvärmning. Kände att det var bra att väcka kroppen lite inför backen uppför Vidablick som ju inleder loppet utan möjlighet att hinna få kroppen varm innan. Gick till fållan där jag hamnat intill några cyklister från OK Hammaren som drev med ena polaren för hans låga lufttryck i däcken. Mycket skratt och ett bra sätt att lätta på nervositeten inför starten.

Repen drogs undan och vi rullade fram in i startledet framför. Så gick äntligen startsignalen och 1100 cyklister kastade sig iväg med stress i blick och jäkt i pedalerna. I första gräsbacken upp från startplanen vurpar några cyklister. Själv kom jag långt ute till vänster och när klungan i mitten faller och tvingas kliva av springer jag med hojen vid sidan om. Kommer därför upp på toppen och har redan där passerat mängder av cyklister från föregående startfållor. Det var ju bra men samtidigt insåg jag ganska snabbt att det innebar att jag var i sällskap med cyklister med högre kapacitet. Inför loppet hade jag bestämt att köra relativt lugnt i backen upp till Vidablick. Det är lätt att gå på tok för snabbt där då man är pigg och tokladdad. Förra årets snittpuls om 90% i backen var så klart inte hälsosamt som inledning på ett backigt långlopp. Planen att i år gå långsammare uppför flög ut genom fönstret så snart jag gick in i foten av backen. Förra året var det trångt och segt i backen, jag låg längre bak i fältet då omgiven av sämre backcyklister medan jag i år kom dit tillsammans med duktigare cyklister. Det blev inte lika trångt och tempot var högre, fortfarande kontrollerat och det gjorde det lättare att själv skapa sitt eget tempo. Jag trampade på, klart under kontroll utan att spränga mig. Medelpulsen i år blev samma 90% men vad gjorde väl det. Väl uppe på toppen började nedfarten genom skog, här var inte alls lika trångt som förra året och därför möjligt att hålla sitt eget temp. Här hade jag god fart och körde bra, även om i slutet kändes det av att styrketräningen legat nere sedan i februari då händerna blev trötta av stöket och farten.

Ut på grusvägen, här hade man bitvis slängt på rullgrus vilket gjorde vissa svängar onödigt spännande. Extra kul att se andra cyklister svänga med bredställ a´la speedway i 50-blås på grus. Det har varit torrt sista tiden så det dammade rejält och yrde grus så det var svårt att se mer än cyklisten framför. Nu följde stigar genom åkrar och tallmoskogar, över åsar och sandiga partier. En grym sträcka jag njöt hela tiden trots att pulsmätaren visade alldeles för höga siffror. Jag låg under första timmen åtminstone 10 slag över det som var för högt, och 15 över det som var hållbart. Åtminstone jämfört med vad jag tänkt mig. Men övriga cyklister höll det här tempot, och själv hade jag krafterna så jag matade på. Tänkte att ähh jag kör så länge det håller, alltså inte alls enligt plan, eller rättare sagt tvärtemot den lagda planen. Jag låg bland cyklister som normalt är markant snabbare och ovanför min egen nivå men kände ändå att jag kunde gå med utan att det kostade allt för mycket.

I den långa sandiga branta uppförsbacken fick jag hoppa av och springa upp, sedan fortsatte stigkörningen på underbara stigar. Det var sånt där läge där jag började fundera på vad man skulle kunna jobba med om man flyttade till Rättvik. För att därigenom få möjlighet att träna i de här markerna hela tiden. Loppet var så där härligt just då att jag verkligen njöt trots att jag slet rejält med den höga farten. Men när andra gick ifrån tog jag mitt eget tempo och efter några hundra meter var jag ikapp dem igen utan att ha förtagit mig, ja jag körde faktiskt förståndigt för en gångs skull. Förståndigt om än i ett alldeles för högt grundtempo då pulsen fortfarande låg på tok för högt. Jag kände att jag kunde släppa ner farten lite, blev passerad av ett par klungor cyklister men fick ingen panik eftersom jag insåg att jag ju trots allt låg bland bättre cyklister än mig själv.

Av nummerlapparna på de få tjejer jag passerat så här långt insåg jag att jag låg hyfsat långt fram bland dameliten. Vid fyra mil passerade av de sju milen hade jag alltså nått halvvägs och än märktes inga krampkänningar. Men den tanke skulle jag aldrig tänkt för det var som att jinxa för nästan direkt därefter kom första ryckningen i framsidan av högerlåret. Jag bestämde mig för att bara slå av pyttelite och fortsätta kämpa på. Gävlecyklisten Ulf Hedblom härjade på i samma grupper som jag, ibland var han före och emellanåt var jag snabbare. Det visade sig att även han hade krampkänningar och därför också fick slå av på takten. Framme vid 50 km körde jag förbi den vägkorsning där jag tvingades bryta förra året. Det var verkligen en härligt känsla att bara fortsätta med gott tempo. Vi matade vidare och jag passerade en hel del av de cyklister som svept förbi mig tidigt i loppet vilket gav mig indikationer på att jag lagt upp det rätt så långt.

Vi kom fram till KOM-backen där man ställt upp tidtagning i botten och på toppen av en kort spurtbacke. Precis i ingången till backen strular killen framför mig till det och jag får bromsa in helt. Nu gjorde det inte så mycket då jag på grund av krampkänningarna ändå inte kunde trycka på uppför men det kändes ändå lite surt. Men musiken pumpade och jag vevade mig på upp över krönet och fortsatte. Här kände jag krafterna komma åter och jag ville sätta allt på ett kort och jaga på fram till målet. I en utförskörning blev det lite hårigt då det gick rejält snabbt utför på grusväg. Vi var väl 7-8 cyklister och jag hade två framför mig. Såg att de plötsligt svängde tvärt höger och bromsade ner. Här borde det ha suttit varningsskyltar för oväntad kraftig sväng för det gick säkert 20 däckspår rakt fram ut i skogen från cyklister som kört för fort och ut i spenaten. Vi klarade oss dock och jag matade på och lämnade övriga bakom mig. Jag kom förbi en damcyklist samtidigt som en åskådare skrek "du är femte dam" och då insåg jag att jag trots allt låg ganska långt fram i fältet. Jag körde vidare och blev snabbt ensam fram till fem kilometer kvar då det sista stigpartiet. Här kom jag ikapp en klunga som jag ville förbi eftersom jag hade gott om krafter och huvud att köra med. Men de var för trångt för att komma förbi. Till slut hittade jag en lucka och drog på, nu gick jag på hårt och i sista backen upp på bron till målområdet kom krampen med full kraft. Mitt i backen stod en olycksbroder och skrek i högan sky, han höll sig för benen och såg ut att ha rejäla krampsmärtor. Låren i mina ben skrek ungefär lika högt som killen men jag vägrade lyssna på dem. Snabbt över bron och full spetta ända in.  Jag hade för första gången gått i mål i "suggan", äntligen.

Årets tredje lopp blev alltså lyckat. Samma känsla som jag hade efter Ottarsloppet. Så av årets tre lopp känner jag att två varit sådana jag där jag är nöjd med min insats. Långa lugnet var jag inte nöjd med, egentligen inte beroende på min egen insats i sig utan mer på grund av att banans stökighet inte passade mig.

Nu går jag och grunnar på att köra Engelbrektsturen om knappa två veckor. Klart är dock att jag ska köra Finnmarksturen i Ludvika om knappt en månad. Ser fram emot min fjärde insats i det loppet som nu blivit ett stående inslag varje år.

Halvknepigt inför Mörksuggan

För en vecka sedan påbörjades årets fem veckor långa sommarsemester. Eftersom jag samtidigt fick rejäla problem med gräspollen och någon annan form av infektion har träningen inte blivit som tänkt de två senaste veckorna. Sömnen har varit allt för liten varje natt och kroppen sliten av infektion och allergi vilket gjort att kraften inte funnits där. Efter läkarbesök fick jag kortison och därefter har det börjat styra upp sig igen.

Jag har dock haft en del ogjorda saker att behöva åtgärda. I söndags var hela familje igång med trädgårdsarbete. För ett antal veckor sedan köpte vi ett Jabo-förråd som skulle byggas ihop. Så måndag till tisdag var det arbetsläger här hemma där farsan och jag spikade ihop förrådet. Tusentals spik bankades på plats och förrådet både ser ut som de ska och verkar även stabilt och fungerande. Jag har nu målat det ett antal varv så nu ska det vara klart.

Allt det här ovan har gjort att träningen blivit lidande senaste veckorna. Inte riktigt den slutspurt inför Mörksuggan som jag tänkt mig på förhand men ibland kommer livet emellan. I onsdags dök den nya cyclocrossen upp med postens lantbrevbärare så igår blev det en första runda på hojen. Det är en skivbromsad Scott Addict med SRAMs växelsystem, en riktigt höjdarhoj. Kändes riktigt jäkla superskön på både asfalt och grusväg, klart mindre stötig än jag förväntat mig. Nu var det några år sedan jag hade någon CX, tror det var 2011 eller 2012 senast men det var en helt annan hoj. Förra hojen hade minicanti-bromsar vilket var riktigt sunkiga i att stoppa hojen. Det var mer fartreducerare än bromsar om man ska vara ärlig vilket gjorde att man måste planera cyklingen och inte kunde använda hojen på ett bra sätt. Med nya Addictcykelns skivbromsar nyper det som tusan och man kan bromsa sent och stenhårt vilket ger en större trygghet och känsla. Jag ser fram emot många härliga tuffa träningspass på den hojen framöver. Har även monterat på ett par Garmin Vector 2S wattmätar-pedaler på den för att få bättre koll på intervallpassen framöver. Tanken är att att sedan flytta över dem på Monarken till vintern.

Imorgon söndag är det så äntligen Mörksuggan. Årets finaste lopp och i år ska jag gå i mål. Förra året bröt jag efter 50 km pga tokkramp som vägrade ge sig. I morgon ska jag gå ut lugnare i första backen uppför Vidablick och spara energi till senare i loppet. Mitt problem är att jag älskar att cykla i tuffa backar och loppen som börjar med sådana triggar mig att pressa på då det är så himla skoj. Det leder till att jag går alldeles för hårt och får kramp. Jag vet med mig att jag kommer gå alldeles för hårt imorgon också men ska försöka att medvetet sänka farten för att få ner pulsen. Ser verkligen fram mot morgondagens lopp, äntligen blir det av och vädret ser ut att bli fantastiskt. Maria ska köra den korta varianten vilket är kul då vi får sällskap och gör en lite trip av morgondagen.

Pollenallergins förbannelse

På eftermiddagen efter långpasset förra helgen fick jag en rejäl förkylningskänning. Jag var i flera dagar övertygad om att jag hade en förkylning som låg och lurade men inte ville slå ut. Känningar av gräspollenallergin har jag haft i ett par-tre veckor redan så den var jag van med. Rinnande ögon, snuva, trötthet osv var vardag. Men det här var något helt annat. Helt groggy, påverkan på andning, och stora sömnsvårigheter. Fick som mest till 2-3 timmar per natt vilket blir slitsamt efter en vecka. Så igår lackade jag till slut ur rejält och ringde doktorn, fick utskrivet kortison som jag nu kör på under en vecka. Det är svårt att få till bra träning när man sover så lite och är ur lag i kroppen. Men klämde ändå ett intervallpass igår morse. Mosade 6 stycken 3-minutersintervaller runt Bönan. Strax innan polisens hundträning mötte jag Nielsen och Henke som också körde tidigt morgonpass fast i motsatt riktning. Det var totalt vindstilla, lagom temperatur och sjukt fin sommarmorgon, så där fin morgon som man minns långt efteråt.

Nu blir det till att köra några korta men hårda pass under den kvarvarande period fram till Mörksuggejakten nästa söndag. Efter några hårda veckors träning, förra veckan blev det 11 timmar effektiv träningstid och veckan dessförinnan 10. Vilket är mycket i min värld även om jag inser att det väl är ungefär hälften av det världseliten kör varje vecka hela året. Men för en familjefar och statstjänsteman är 10-11 timmar i veckan mycket. Jag känner att möjligheten att få till bra med träningstid förenklas rejält av att det går bra att träna tidiga mornar. Både för att jag är numera ändå är vaken då och att ljuset gör det möjligt att köra fina pass tidigt. Det är väldigt smidigt att vara färdigtränad redan när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen.

Idag börjar så sommarsemestern för min del. Fem veckor härlig ledighet väntar och detta ska firas med familjen i form av grillbuffé hos lokala krogen Engeltofta om en timme. Imorgon bär det av till Uppland då brorsan ska döpa yngsta nytillskottet Malte.