Så var det då dags. Trots en massa hinder blev det ändå ett långlopp för mig 2022. Senaste loppet var en evighet sedan, känns nästan som i ett annat liv. Det var Bockstensturen september 2019, alltså närmare tre år sedan, sista långloppet för säsongen 2019 bara månader innan covid slog till och sönder mycket av cykeltävlingarna.
En mörk vinter och vår
Under vintern tränade jag en del, körde ostrukturerat Zwiftande, en del utomhuslöpning samt ett mindre antal träningspass på löpbandet i källaren. Helt ok men samtidigt också helt otillräckligt i kvalitet och upplägg för att det skulle lägga grunden för någon riktig konditionsbas. Fram för allt saknades det helt distanspass. Jag kunde inte förmå mig ta ut cykeln och frysa på flera timmar långa distansträning. Inte heller pallade jag att nöta Zwift i pass som är flera timmar långa någon gång varje vecka. Så egentligen blev vare sig kondition eller uthållighet byggd under vintern, utan bara pulshöjande kortare timmespass. Det var dåliga förutsättningar inför en vår och sommar.
Så kom april, Maria blev förkyld och några dagar senare, på min födelsedag, bröt min förkylning ut. Jag låg för ankar en vecka vilket är trist. Men det stora problemet var snarare att jag inte återhämtade mig träningsmässigt efteråt. Hela maj var fruktansvärd, all kondition var borta och då menar jag verkligen all. Jag orkade knappt ens långsamt-lufsa mer än någon enstaka kilometer. Ingen ork i vare sig ben eller kondition. Bestämde mig då för att det skulle inte bli något långlopp cyklat av mig i år. Det fanns inte förutsättningar i kroppen att klara det. Ottarsloppet som jag gillar strök jag snabbt ur tankarna, likaså de kommande loppen.
Under sommaren har jag snarare än att träna, inriktat mig på att springa eller cykla de pass jag haft lust med och förmått. Löpningen har varit eländig där jag inte haft kraft att springa intervallpass utan det har blivit typ 7 km i dåligt tempo uppdelat på 2-3 åt gången med vila mellan. Rätt eländigt för en van löpare men man får spela de kort man tilldelats. Under juli fick jag till några längre 3-4-timmarspass på grusväg. Varma sommardagar med stekande sol, skogar och grus. Det kändes bra att kroppen återhämtade sig en del även om farten i passen var allt för låg, klart lägre än vad jag cyklat tidigare år.
I slutet på juli började kroppen komma igång igen men Mörksuggan var inte möjlig. Engelbrektsloppet var tänkbart men jag samlade aldrig vilja till att anmäla mig. Finnmarksturen har dock en större plats i mitt hjärta, det var det allra första loppet jag cyklade alls. Det går i backiga fina områden och har utmaningar i form av de två avslutande längre backarna med Leos backe som sista utmaning. Där jag ett år fått gå upp, men de flesta åren tagit mig upp cyklande. I år såg väderprognoserna bra ut de sista två veckorna inför loppet. Tanken började ta form att det kanske trots allt är möjligt att köra en Finnmarkstur i år. Till slut gjorde jag anmälan och anpassade träningspassen sista veckan för att benen inte skulle vara slutkörda inför loppet.
Äntligen dags
Jag vaknade söndag morgon, åt min havregrynsgröt och stuvade in cykel och utrustning i bakluckan på Toyotan. Styrde nosen västerut mot Falun, Borlänge och till Ludvika. Som vanligt söndagsmornar lugnt med trafik och jag kom fram till Ludvika. Jag parkerade mitt emot Sibyllarestaurangen där jag brukar och gick och hämtade ut nummerlapparna. Monterade ihop cykeln och gick och la den i fållan. I år var upplägget på stadion förändrat och det saknades skyltar för var motionärsfålla 5 (köra fort) samt 6 (köra lagom) var. Det var stor oreda bland cyklisterna och många undrade vad som gällde, ingen funktionär fanns i närheten. Jag la min cykel där jag och övriga trodde var fålla 5. Jag gick tillbaka till bilen och åt medhavd potatissallad och skinka, lunch alltså. När jag kom åter till cykeln visade det sig ha varit funktionärer på plats och nu markerat upp fållorna 5 och 6. Min cykel låg i fålla 4, dvs tävlingsklass men nu fick det vara så. Jämfört med tidigare år är det typ hälften så många startande i långloppen så det är halvtomma fållor, så jag insåg att det inte spelade något roll att jag stod fel. För övrigt hanteras ju sorteringen ändå under första kilometrarna från start när det blir omkörningar från både höger och vänster. Damernas tävlingsklasser släpptes en timme för herrarnas tävlingsklass och motionsklasser så damerna fick möjlighet att cykla sitt eget lopp utan att bäddas in och störas av stressande herrar.
Jag träffar en äldre dam som undrar vilken väg vi kommer cykla genom Ludvika. Jag pekar på att vi längre tillbaka brukade köra ut höger efter grindarna men att vi 2019 bytte håll och numera åker åt vänster. Damen berättade att hon brukat bo i höghuset med överblick över startområdet men att hon nu flyttat och därför tänkte ställa sig ute längs vägen. Hon tycker det är så kul att se alla cyklister varje år. Hon önskade lycka till och vi skildes åt.
Speaker Oskar tuggade igång så som han brukar, räknade ner tiden. Plötsligt meddelades att starten skulle gå om en minut, en viss tidigareläggning gjordes pga den tågövergång vi skulle passera så fältet slapp stå och vänta där när tåg passerade. Alla startar sina cykeldatorer, klickar i pedaler och gör sig redo, motorcyklisterna drar igång sina motorer längst fram. Den där klassiska nervositeten känns påtaglig i luften från alla cyklister som vill komma igång och iväg. Vi rullar framåt så att alla kommer ihop närmare varandra i en stor klunga.
Startskottet går och det blir som vanligt lite trångt och stökigt innan man kommer ut genom grindarna. Som vanligt är det stress och positionerande. Vissa ska prompt jaga fram och andra försöker hitta bra ryggar att gå på den inledande lätta asfaltskilometern fram till backen. Jag bestämmer mig för att hålla mitt eget tempo och inte jaga upp mig, låta de som vill stressa förbi göra det, jag låter bli att haka på. Min taktik funkar (som vanligt) sisådär och det går något fortare och hårdare än planerat. Framme i den inledande grusbacken tar jag mitt eget tempo vilket är klart lägre än tidigare år. Pulsen är ändå för hög och watten likadant. Men långsammare än så här kan jag inte cykla, det går bara inte. Det märks att konditionen är riktigt usel. Jag kommer upp på toppen av första backen och vi börjar rulla grusväg utför, det är grovt löst grus och cykeln sladdar runt i allt för hög hastighet nedför, inte alls bekvämt för mig som hatar just detta. Kommer in på de första stigarna som leder upp till motionsspåret där vi kör rundor och ibland möter varandra. Jag kör mitt eget tempo som är minst lika högt som övriga cyklister runt omkring. I en nedförslöpa får jag bromsa hårt, märker jag att frambromsen gallskriker. Redan innan loppet visste jag att bromsbeläggen i stort sett såg helt slut ut. Jag hade beställt nya belägg 10 dagar tidigare men Cykelkraft levererade inte. Jag stannade till i skogen, klev av och funderade på om jag ändå skulle tvingas bryta, på grund av något så jäkla banalt som bromsbelägg som drog sin sista suck i den nedförsbacken. Men bestämde mig för att försöka jaga på ändå, men låta bli frambromsen om den verkligen inte behövdes. Användes så bara bakbromsen resten av loppet vilket inte är optimalt på en så backig och stökig baka som Finnmarksturens.
Vi kommer in längs den nyare sträckningen på spåret intill tjärnen, här är det lerigt och drösvis med sumphål. Man får kämpa för att hålla sig upprätt och ta sig fram. Min teknik som inte alls är bra ger mig inga favörer, det märks tydligt att jag inte cyklat någon teknisk cykling på flera år utan grusväg och enkel stig. Vi jagar vidare på grusvägar blandat med stigar. Jag är ofta i någon form av ingenmansland mellan grupper av cyklister och ingen att teamköra med. Några av de snabbare tjejerna i motionsklass ligger i samma härad som mig. Vi kommer upp på första halvans höjdpunkt med fin utsikt, och sedan bär det neröver på den steniga och stökiga snabba nedfarten där många kör punktering på uppstickande vassa stenar. Jag kommer ner utan missöden, Epicen fungerar verkligen bra när det bär utför på stök. Första langningssträckan och jag får energidryck i riktig vattenflaska, inte mugg som jag normalt alltid fått. Jag kommer ned på de första cykelbanorna och är i nära anslutning till fyra andra cyklister. Vi hjälps åt att dra och jag drar sista biten fram till att det viker av in på en stig, där får jag lucka bakåt men de andra jagar ikapp. Vi kommer ut på den längre cykelbanan längs banvallen till till Ludvika och trapporna vid ABB. Den här biten tjänar alla på att man i åt att köra klungkörning. Eller ja det är tänkt så, men flera i gruppen är uppenbart ovana klungcyklister så när det är deras tur att dra ökar de farten och spurtar. Det blir då ryckigt och vissa orkar inte riktigt, sånt förstör klungkörningen så det blir en tur där var och en får klara sig själv.
Vi kör under trapporna och övriga gör precis som jag och kliver av hojen och går uppför trapporna. Ingen av oss här bak i fältet har teknik eller styrka att våga riskera något uppför branta trappor. Nu bär det av uppåt, och uppåt. En lång seg backe där jag tuggar på med lättaste klingan bak. Tack och lov har jag för dagen bytt den vanliga 36-klingan fram mot en 34:a med tanke på de många och långa backarna i Finnmarken och det tackar jag nu för. Ett par tjejer jagar på och den ena går ifrån, jag kommer dock ikapp och förbi och så där kommer hon och jag hålla på i flera mil framåt. Fältet är nu rejält utspritt och ofta cyklar jag utan att se någon alls eller bara någon enstaka cyklist långt fram eller bak. Det blir inte lika bra pepp men långlopp handlar ändå om att ta sitt eget tempo, inte pressa sig att gå med någon som kör för fort för att det ska vara hållbart, eller hålla igen allt för mycket. Även små skillnader i fart gör stor påverkan över tid på energiåtgång och styrka. När jag vid ett par tillfällen nästan fick stop på cykeln pga stök drog det till av krampvarning i högerlåret. Men ingen gång under loppet kom någon kramp vilket nog är första gången någonsin under ett långlopp. Sannolikt beroende på att jag kört så långsamt och inte tryckt på någon kraft alls.
Stigarna är nu rejält stökiga, både uppför och nerför. Man får jobba med hojen och kroppen hela tiden för att navigera sig fram, tröttheten sätter sig även på koncentrationen och jag gör dåliga spårval runt stenar och stubbar, men det tuggar ändå på. Jag känner att skärpan inte finns där och att tankarna snurrar runt på repeat, ett tecken på mental trötthet. Stigarna är alldeles för stökiga för att jag ska tycka att det är kul, ibland riktigt farliga och ofta bara dryga att köra. Vätskeblåsan börjar kännas nästan tom på ryggen och flaskan med energidryck på ramen är också detsamma. Vi kommer efter en evighet fram till den sista vätskedepån i Hagge. Jag vet nu att jag kommer ta mig i mål, har jag bara klarat mig hit vet jag att jag kommer kunna ta resten av sträckan också. Jag stannar vid depån, kliver av hojen och käkar banan, saltgurka och dricker vatten och sportdryck. Fyller flaskan full med Enervitdryck. Ger en komplimang till tjejen som kommit ikapp och som kör hardtail, det är strongt gjort på dessa stökiga stigar. Hon säger att "man tar vad man har", och så är det förstås. Vi sätter igång igen och så snart vi kommer till den första långdryga grusbacken efter Hagge släpper hon. Jag kör på lättaste drevet men kommer ändå ikapp och förbi några cyklister. Det går sedan fort och snabbt utför grusvägar fram till Leos backe, jag ser den på håll och ser också hur högt upp i kraftledningsgatan vi faktiskt ska ta oss. Har ju gjort den ett antal gånger tidigare och vet att det gått alla gånger utom en att ta mig upp cyklandes. Senast jag var här 2019 fick jag kramp direkt i inledningen. I år går det dock bra, jag trycker i storklingan och vispar mig fram, förbi några andra cyklister som kämpar sig fram. Jag har en uppenbar styrka att cykla uppför. Däremot tappar jag motsvarande tid i utförscykling där jag av feghet inte vågar eller förmår köra lika fort som många andra.
Uppe på toppen bär det direkt av nedåt igen längs skogsstigar. Jag vet nu att det bara är 7 km kvar och att jag kommer klara det här. Det gäller bara att inte slappna av för mycket mentalt på de bitvis rätt snabba och samtidigt tekniska stigarna så man går omkull av ouppmärksamhet. Det rullar på, jag kommer fram till slingan längs elljusspåret och det rullar bra. En cyklist kommer förbi och går in i kotunneln först, den är låg och man måste verkligen huka sig lågt på cykeln för att komma igenom. Nu upp på riksvägen och in mot Ludvika, jag ser två cyklister trycka på framför men själv har jag ingen kraft att trycka med så jag håller mitt eget lägre temp. Viker av in på sista svängarna upp vid husen och in på stadion. Jag hör på avstånd speaker Oskar ropa ut namnen vid prisutdelningen till vinnarna i de olika tävlingsklasserna. Årets Finnmarkstur är även svenska mästerskapen i långlopp så vinnarna i respektive klass blir även svensk mästare. Själv känner jag mig verkligen inte som någon mästare, tiden är markant längre än förra året med ca 4,5 h effektiv cyklingstid. Men jag är inte bättre än så här och tog mig runt vilket var mitt mål, så jag är ändå rätt nöjd.
Duscharna har helt slut på varmvatten så det blir en snabb kalldusch. I år delas det inte ut någon mat, sannolikt av besparingsskäl pga lågt antal startande men samma höga fasta kostnader som tidigare för arrangemanget. Plockar ihop cykeln och sätter mig i bilen och styr hem mot Gävle, nöjd med att ha genomfört i alla fall ett lopp i år trots att jag inte planerat att köra något alls.
Finnmarksturen som den ser ut nu är dock för brötig för min smak. Banan innehåller allt för långa tekniska partier för att jag ska tycka att det passar mig. Jag föredrar mer flowiga lätta banor så jag har bestämt mig för att det här årets Finnmarkstur markerar slutpunkten för mig i Ludvika. Det känns trist då jag gillar allt övrigt kring loppet men allt för höga stökigheten förstör upplevelsen för mycket för att det ska vara värt det för mig. Jag siktar istället in mig på mindre tekniska lopp framöver.
