Solen sken idag och även om värmen inte fanns där utan höll sig strax under 20 var det utmärkt cykelväder. Benen var mosiga från gårdagens styrkepass men det spelade ingen egentlig roll eftersom jag bestämt mig för att cykla långsamt. Hade inte tänkt köra någon längre tur utan planen var Hästborunda om 50 km.
Det var ett bra tag sedan cyclocrossen blev vädrad. Egentligen har det främst berott på att jag saknar effektmätare på den hojen vilket jag gärna använder för att hålla koll under träningspasset. Landsvägscykeln har blivit allt mindre använd med åren. De senaste två åren har den gått exakt en runda per år, alltså ingenting jämfört med en fem-sex år sedan då jag drog många hundra mil landsvägscykling per år. Mountainbikecyklingen har gjort cyklingen mer levande än det monotona nötandet på landsvägarna. Jag har även börjat känna att landsvägscykeln inte lockar, den är inte lika bekväm som cyclocrossen vilket gör att jag väljer bort den. Så blev det även idag. Det sitter fortfarande rena cyclocrossdäck på Canyon Inflite-hojen så den rullar inte lätt. Men den rullar markant lättare än de mountainbike jag normalt cyklar så allt är en förbättring.
Cyklade den vanliga rutten genom Hagaström. Men innan jag hann dit var det ytterst nära att jag inte kom vidare alls. En buss trängde mig och körde på mig på raksträckan vid Tolvfors. Precis när bussen skulle köra om på den smala vägen utan vägren, fick den möte och valde då att gira skarpt höger. Just där befann dock jag mig vilket gjorde att jag tvärnitade. Vägrenen är ungefär 5 cm bred så det fanns ingen marginal för mig att röra mig på. Utanför vägrenen var det dike och inget mer än det. Min bromsning räckte inte utan bussen körde på min vänstra sida varvid jag fick kast på hojen och var ohyggligt nära att cykla omkull men klarade mig. Adrenalinet gick dock i taket och trots mina mosiga ben cyklade jag ikapp bussen som dessutom turligt nog fick en påstigande några hållplatser senare. Där sladdade jag in i bussen med hojen, hoppade av och började gapa och skrika på busschauffören. Han hade aldrig märkt att han kört på mig och bad inte om ursäkt eftersom inget hänt. En syn jag inte direkt delade varför jag kallade honom idiot ett antal gånger och andra invektiv. Förarens ursäkt var att han fick möte och var tvungen att väja. Jag förklarade att han i så fall skulle ha bromsat och väntat med omkörningen till den kunde ske säkert. Han köpte inte det utan tyckte att han gjort rätt som svängt ut där jag låg. Efter att ha samlat mig ett par minuter ringde jag X-trafik och anmälde händelsen.
Nåväl efter att ha upplevt en nära-döden-upplevelse var jag lite omtumlad men jag samlade mig rätt snabbt. Efter det fortsatte jag att njuta av cykelturen som var helt exemplarisk, perfekt cykeltemperatur och väder, grönskande vackra sommarfält. Plötsligt fick jag beslutsvånda, vid avtaget på Bäckvägen hade jag svårt att välja om jag skulle cykla rakt fram mot Hästbo som planerat eller upp på Bäckvägen bort till Sandviken. Det blev det senare, jag var tidigt ute på dagen och hade inget alls att skynda mig hem till. Gott om tid att cykla långsam lång distans alltså. Höll pulsen runt 130 och lät bli att trycka i pedalerna utan istället hålla kraften så låg som jag bara orkade mentalt. Det är ju tråkigt att cykla energilöst. Fortsatte förbi Sandviken längs Stigen mot Kungsgården och Lemby flygfält. Sedan den fina vägen genom skog och ängsmarken mot Årsunda och Bovik. Hemöver i motvinden. Totalt mötte jag säkerligen 20 landsvägscyklister, klart fler än jag är van att se på mina cykelturer. Det märks att det är sommarsemester och vecka 31 då allra flest är lediga och får cykeltid.
Ett fantastiskt sätt att få ihop nästan 3,5 timme härlig cykeltid och 96 km distans i kroppen.
