Nu börjar jag klättra på väggarna. Det är verkligen inte bra för nerverna med ett så här långt träningsuppehåll. Nu är det mer än nio veckor sedan jag sedan senast tränade. Alltså faktiskt tränade. Jag har gjort korta försök att motionera, röra på mig, vid några tillfällen, alltså rullat superlugnt utan tryck i pedalerna, i en halvtimme-timme. Men har efter det som ett brev på posten åter fått tillbaka känningen i baksidan på högerknät.
Det här är inte bra för psyket. Det är slitigt för mig som är van att träna tuffa pass fyra dagar i veckan och nu inte har kunnat köra ett enda på nio veckor. Det är flera saker som stör. Dels behöver jag motionen och träningen för att må bra, både kroppsligt och psykiskt. Med ett kontorsjobb är det skönt att få röra på kroppen, ta ut sig och bli så där rejält trött som exempelvis ett intervallpass ger. Det är dessutom så att jag verkligen gillar att cykla, men också att springa. Att inte få göra det man verkligen gillar är självklart tråkigt, att heller inte få göra det på nio veckor i sträck blir extra påfrestande. Särskilt som jag inte ser någon ljusning. Jag känner även att jag saknar naturupplevelsen från cykling, att komma ut i skogen och natur och göra det med närhet och känna dofterna är något alldeles särskilt. Det blir extra tydligt när man inte får vara med om det. Att känna farten, komma långa sträckor, uppleva platser, det där är också något jag saknar nu. Jag märker också att träningen är en viktig del av vem jag är, hur jag ser på mig själv. När jag inte gör det saknas liksom en bit av mig som person. Jag använder även träningen för att behandla det som händer mig, att liksom sortera tankar och fundera igenom saker. Det där får jag inte nu. Jag saknar både den ventil och påfyllnad som cyklingen och träningen ger.
Jag insåg för en månad sedan att detta skulle bli rejält långvarigt. Men jag anade ändå inte att det skulle fortsätta fem likadant fem veckor senare. Tänkte att om man bara vilar bort problemen så ska det väl ändå vara över. Så är det inte, jag har fått bort det, men så fort jag lättmotionerar igen kommer det åter.
Rådet från sjukgymnasten är att alternativträna. Så jag har försökt att gymma, köra lite allmän gymträning för hela kroppen. Även varit på med lite knäböj några gånger. Men det ger liksom inget för mig utöver att jag får röra mig. Det är lika glädjefyllt som om jag slår mig själv med en hammare i huvudet, känner absolut ingen önskan alls.
För någon vecka sedan insåg jag det jag misstänkt ett tag nu. 2017 års cykelsäsong kommer aldrig ens starta, den är över innan den ens börjat. Det slit jag la ner i både gym och på Monarken i vintras var förgäves och kommer aldrig rendera i någon avkastning. Ingen kondition eller styrka att nyttja under våren eller sommarens härliga cykelrundor. Det jag byggt upp är förlorat och kommer inte till nytta alls.
Mina mål den här säsongen var att under vintern bygga en bra grund. För att under våren gå på med Aktivitus träningsprogram under 16 veckor. Själva programmet har jag liggande, men kan inte köra. Det är ett tufft program med många hårda intervaller och distanspass som bygger uthållighet. Planen med detta har varit att köra ett flertal av långsloppscupens tävlingar plus några extra tävlingar så som Ottarsloppet och Skandisloppet MTB. Tanken var i att i år gå från motionsklass till sportklass. Så såg planen ut för den här säsongen.
Men när man inte ens kan motionera lätt, då är jag långt ifrån att realisera något. Vi är nu i mitten av april och även om jag kommer igång och kan träna på riktigt om en månad så startar jag från absolut noll precis när säsongens tävlingar börjar. Istället för 6 månader grundträning under vintern med efterföljande månader av utveckling av förmågorna startar jag på noll. Det där känns så himla bittert. Med det här i tanken inser jag att den här cykelsäsongen aldrig kommer bli som planerat, inte ens i närheten, snarare långt ifrån.
Min nuvarande reservplan för 2017 är att under våren och sommaren få ordning på knät så pass att jag kan börja motionera igen. För det fungerar inte nu. Jag ser heller ingen egentlig utveckling så här är första målet att bara få komma upp och sitta på en cykel och rulla ett lätt pass på en timme. Utan att knät vägrar så som det gör nu. Nästa steg är att längre framåt öka på belastningen så pass att det blir träning. Att jag får ta ut mig igen, pulsmässigt, styrkemässigt och uthållighetsmässigt.
Med tanken på vad som nu hänt bestämde jag för att sälja ett par av cyklarna. Har ju inget behov av dem när jag ändå inte kan använda någon cykel.
söndag 16 april 2017
lördag 25 februari 2017
Tillbaks till ruta ett
Träningen efter årsskiftet har egentligen bara gått åt ett håll. Käpprätt åt fel håll.
December blev en väldigt bra träningsmånad, men efter det har eländena avlöst varandra.
Förkylningskänning och lite andra struligheter ledde till ostruktur och pass utan kontinuitet. De första två veckorna av februari fick jag till lite bättre ordning dock och kom igång med träningen igen. För att då dra på mig en knäskada. Nog för att jag till och från dragits med löparknä i 15 års tid men de senaste åren har jag sluppit det. Nu fick jag plötsligt överbelastningsproblem med inflammation på baksidan av knävecket. Efter lite googling ser det ut som något man får om man har sadeln för högt upp eller långt bak. Var ut och mätte på Monarken och mycket riktigt sitter sadeln 6 cm bakom den position som är lagom. Så himla klantigt av mig att inte göra det ordentligt och bra utan bara köra på utan tanke. Så sedan tre veckor nu kan jag inte träna alls. Det sliter verkligen på psyket att inte kunna röra på sig. Jag kan inte göra något alls som innefattar användande av knät, och då är det svårt att träna kondition eller benstyrka.
Var till gymmet igår men härdade bara ut i 20 minuter innan jag gav upp. Gymmande är verkligen inte min grej, i ärlighetens namn slår jag hellre mig själv med en hammare i huvudet än gymmar. Det är så outsägligt trist att den enda motivationen att gå dit är att det är bra för mig. Men det är långt från samma sak som att det är kul eller ens uthärdligt. Detta bortsett från knäböj då som jag tycker är kul, men i nuläget får jag inte ens tänka på någon övning som involverar benen.
Äh det kommer så klart ge med sig men det är så himla surt att ha varit på gång och därefter tappat allt och vara tvungen att starta om från början igen. Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite frustration. Flera veckor utan träning, och med ett knä som vägrar ge med sig, börjar frustrations- och irritationsnivån bli allt högre.
December blev en väldigt bra träningsmånad, men efter det har eländena avlöst varandra.
Förkylningskänning och lite andra struligheter ledde till ostruktur och pass utan kontinuitet. De första två veckorna av februari fick jag till lite bättre ordning dock och kom igång med träningen igen. För att då dra på mig en knäskada. Nog för att jag till och från dragits med löparknä i 15 års tid men de senaste åren har jag sluppit det. Nu fick jag plötsligt överbelastningsproblem med inflammation på baksidan av knävecket. Efter lite googling ser det ut som något man får om man har sadeln för högt upp eller långt bak. Var ut och mätte på Monarken och mycket riktigt sitter sadeln 6 cm bakom den position som är lagom. Så himla klantigt av mig att inte göra det ordentligt och bra utan bara köra på utan tanke. Så sedan tre veckor nu kan jag inte träna alls. Det sliter verkligen på psyket att inte kunna röra på sig. Jag kan inte göra något alls som innefattar användande av knät, och då är det svårt att träna kondition eller benstyrka.
Var till gymmet igår men härdade bara ut i 20 minuter innan jag gav upp. Gymmande är verkligen inte min grej, i ärlighetens namn slår jag hellre mig själv med en hammare i huvudet än gymmar. Det är så outsägligt trist att den enda motivationen att gå dit är att det är bra för mig. Men det är långt från samma sak som att det är kul eller ens uthärdligt. Detta bortsett från knäböj då som jag tycker är kul, men i nuläget får jag inte ens tänka på någon övning som involverar benen.
Äh det kommer så klart ge med sig men det är så himla surt att ha varit på gång och därefter tappat allt och vara tvungen att starta om från början igen. Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite frustration. Flera veckor utan träning, och med ett knä som vägrar ge med sig, börjar frustrations- och irritationsnivån bli allt högre.
söndag 5 februari 2017
Nytt Aktivitustest
I torsdags var det dags igen, för plåga och smärta i ett test hos Aktivitus i Solna.
Det förra, och första, testet gjorde jag för tio månader sedan och under våren och sommaren gick träningen utifrån Aktivitus program. Det var tuff träning men fungerade bra i form av kapacitetsutveckling.
Inför den här hösten och vintern hade jag bestämt mig för att hålla i träningen bättre. Tidigare år har jag gjort uppehåll och fått börja om från noll igen i december. Efter två veckor träningsledigt i september började jag därför träningen igen i början av oktober. Så kom en förkylning i två veckor, motivationen låg plötsligt på noll och jag kunde inte förmå mig att komma igång igen. Plötsligt hade jag tappat en månad och så var jag där igen, i det läget jag hade tänkt undvika. I slutet av november var jag igång igen med styrketräning och några intervallpass på Monarken. December blev riktigt bra med fem pass i veckan hela månaden. Blev rätt sliten och januari har av lite olika skäl blivit rejält ryckigt och utan kontinuitet.
Jag hade därför inga höga förhoppningar inför torsdagens test. Aktivitus flyttade under 2016 och även om det bara är ett par kilometer ligger de nu i Frösunda. Jag tog bilen dit, var på plats 25 minuter innan testet. Jeff som skulle lotsa mig igenom testet var dock tillgänglig så vi drog igång testet. Först ett submax-test för att prova ut fatmax-nivå och anaerob tröskel. Den här delen av testet är inte alls jobbigt utan det handlar mer om att vara avslappnad och hitta en bra känsla.
Det andra deltestet är dock rejält tufft då det är ett VO2-maxtest vilket innebär att nå upp i maxpuls. Sjukt tufft och de 6-8 minutrarna är inget annat än vidriga, åtminstone de sista två minutrarna där man blåser ur precis allt man har. Förra året hade jag först lite jobbigt att köra i ansiktsmasken som mäter uttandningsluften, det kändes lite klaustrofobiskt. I år var det inte alls lika jobbigt, troligen då jag var mer beredd på vad som skulle komma. Slitigt är det dock och man får gräva djupt. I år var jag dock inte lika taggad och det märktes direkt att jag inte hade huvudet med mig. Något man måste om man verkligen ska få ut allt i ett sånt maxtest. Jag känner att jag inte körde 100% utan hade en procent kvar.
Direkt på detta var det dags för den värsta delen, winggate-testet. Det är bara 30 sekunder långt, alltså riktigt kort men oj vilka tunga sekunder det är. Förra året blev jag överraskad över längden på denna halvminut, och över tyngden i pedalerna under denna tid. Då fick jag aldrig några mellantider och tappade snabbt uppfattningen om hur lång tid det är kvar. I år bad jag om att få fem-sekundersmarkeringar sista 15 sekunderna för att ha något att gå på. Testet startade och jag vispade igång pedalerna utan belastning så de kom upp i 180-kadens. Då smällde viktkorgen ner med full kraft och plötsligt blev det jobbigt, rejält jäkla jobbigt. När Jeff sa att det gått tio sekunder kändes det som om det lika gärna kunde ha gått en halvminut. Det var bara att bita i och fortsätta producera så höga watt-tal som det bara var möjligt att göra. De sista tio sekundrarna var jag beredd att ge upp ungefär fem gånger i sekunden, men jag höll i och efter att ha fått mycket gapande från Jeff i vänsterörat var halvminuten äntligen över. Jag tog här verkligen ur det sista av krafter som fanns i kroppen och blev tokdarrig och spak. Det tog mer än en timme innan jag återhämtat mig igen.
Efter en dusch fick jag testresultatet. Det visade i praktiken totalt sett ungefär samma summor som förra året. Lite missnöjd var jag med det men Jeff menade att det var bättre då jag ju nu ligger två månader tidigare i träningen jämfört med förra året. Så han förklarade att det i praktiken var en förbättring. Gladast var jag över maxwatten som förbättrats med 70 watt jämfört med förra året. Här tror jag att knäböjen gjort effekt i form av starkare ben. VO2-maxen hade gått ned något vilket också det är rimligt med tanke på att jag den här vintern kört fokus på långa styrkeintervaller på låg kadens. Intervaller mellan 8 och 15 minuter har varit normallängden de senaste månaderna. Det ger inte hög puls utan snarare ansträngning i benen och sålunda inte lika VO2-påverkande träning som kortare intervaller med högre kadens. Det senare får bli ett större fokus under våren. Men min tanke den här säsongen har varit att det är bättre att gå på med styrka under vintern och sedan förbättra konditionen under våren då den återhämtas snabbare om man bara har styrkan på plats.
Om någon vecka kommer träningsprogrammet som jag kommer slita med under 16 veckor av våren.
Det förra, och första, testet gjorde jag för tio månader sedan och under våren och sommaren gick träningen utifrån Aktivitus program. Det var tuff träning men fungerade bra i form av kapacitetsutveckling.
Inför den här hösten och vintern hade jag bestämt mig för att hålla i träningen bättre. Tidigare år har jag gjort uppehåll och fått börja om från noll igen i december. Efter två veckor träningsledigt i september började jag därför träningen igen i början av oktober. Så kom en förkylning i två veckor, motivationen låg plötsligt på noll och jag kunde inte förmå mig att komma igång igen. Plötsligt hade jag tappat en månad och så var jag där igen, i det läget jag hade tänkt undvika. I slutet av november var jag igång igen med styrketräning och några intervallpass på Monarken. December blev riktigt bra med fem pass i veckan hela månaden. Blev rätt sliten och januari har av lite olika skäl blivit rejält ryckigt och utan kontinuitet.
Jag hade därför inga höga förhoppningar inför torsdagens test. Aktivitus flyttade under 2016 och även om det bara är ett par kilometer ligger de nu i Frösunda. Jag tog bilen dit, var på plats 25 minuter innan testet. Jeff som skulle lotsa mig igenom testet var dock tillgänglig så vi drog igång testet. Först ett submax-test för att prova ut fatmax-nivå och anaerob tröskel. Den här delen av testet är inte alls jobbigt utan det handlar mer om att vara avslappnad och hitta en bra känsla.
Det andra deltestet är dock rejält tufft då det är ett VO2-maxtest vilket innebär att nå upp i maxpuls. Sjukt tufft och de 6-8 minutrarna är inget annat än vidriga, åtminstone de sista två minutrarna där man blåser ur precis allt man har. Förra året hade jag först lite jobbigt att köra i ansiktsmasken som mäter uttandningsluften, det kändes lite klaustrofobiskt. I år var det inte alls lika jobbigt, troligen då jag var mer beredd på vad som skulle komma. Slitigt är det dock och man får gräva djupt. I år var jag dock inte lika taggad och det märktes direkt att jag inte hade huvudet med mig. Något man måste om man verkligen ska få ut allt i ett sånt maxtest. Jag känner att jag inte körde 100% utan hade en procent kvar.
Direkt på detta var det dags för den värsta delen, winggate-testet. Det är bara 30 sekunder långt, alltså riktigt kort men oj vilka tunga sekunder det är. Förra året blev jag överraskad över längden på denna halvminut, och över tyngden i pedalerna under denna tid. Då fick jag aldrig några mellantider och tappade snabbt uppfattningen om hur lång tid det är kvar. I år bad jag om att få fem-sekundersmarkeringar sista 15 sekunderna för att ha något att gå på. Testet startade och jag vispade igång pedalerna utan belastning så de kom upp i 180-kadens. Då smällde viktkorgen ner med full kraft och plötsligt blev det jobbigt, rejält jäkla jobbigt. När Jeff sa att det gått tio sekunder kändes det som om det lika gärna kunde ha gått en halvminut. Det var bara att bita i och fortsätta producera så höga watt-tal som det bara var möjligt att göra. De sista tio sekundrarna var jag beredd att ge upp ungefär fem gånger i sekunden, men jag höll i och efter att ha fått mycket gapande från Jeff i vänsterörat var halvminuten äntligen över. Jag tog här verkligen ur det sista av krafter som fanns i kroppen och blev tokdarrig och spak. Det tog mer än en timme innan jag återhämtat mig igen.
Efter en dusch fick jag testresultatet. Det visade i praktiken totalt sett ungefär samma summor som förra året. Lite missnöjd var jag med det men Jeff menade att det var bättre då jag ju nu ligger två månader tidigare i träningen jämfört med förra året. Så han förklarade att det i praktiken var en förbättring. Gladast var jag över maxwatten som förbättrats med 70 watt jämfört med förra året. Här tror jag att knäböjen gjort effekt i form av starkare ben. VO2-maxen hade gått ned något vilket också det är rimligt med tanke på att jag den här vintern kört fokus på långa styrkeintervaller på låg kadens. Intervaller mellan 8 och 15 minuter har varit normallängden de senaste månaderna. Det ger inte hög puls utan snarare ansträngning i benen och sålunda inte lika VO2-påverkande träning som kortare intervaller med högre kadens. Det senare får bli ett större fokus under våren. Men min tanke den här säsongen har varit att det är bättre att gå på med styrka under vintern och sedan förbättra konditionen under våren då den återhämtas snabbare om man bara har styrkan på plats.
Om någon vecka kommer träningsprogrammet som jag kommer slita med under 16 veckor av våren.
tisdag 24 januari 2017
Knäböjarvärk
Det finns två styrkeövningar som har potential att ge fruktansvärd träningsvärk. Den ena är utfallssteg, herregud vilken träningsvärk jag får av dessa om jag hållit upp ett tag med styrketräningen. Efter att ha lyssnat på en del beskrivningar så sägs de egentligen vara bäst på att skapa träningsvärk, mindre effektiva på att skapa träningseffekt. Så jag har upphört med dessa.
Den andra övningen som ger fruktansvärd träningsvärk, en övning som jag kommit att uppskatta allt mer, är helt vanliga knäböj med skivstång. Friskis&Svettis har två rejäla stabila racks avsedda för just sådana och de nyttjar jag gärna varje gång jag är i gymmet. De är både enkla och svåra att utföra korrekt. Tekniken är rejält knepig att få till om man verkligen vill kunna göra dem bra. Med hela foten i golvet och tyngden på hela foten, vikten i centrum rakt ner och upp genom hela rörelsen. Med nyttjande av rätt muskelgrupper. Hur många finesser finns det på ett spett egentligen? Jäkligt många visar det sig.
Jag har kört dem en eller ett par gånger i veckan under senaste månaderna. Inga tunga tyngder, det klarar inte min veka kropp av, jag har för svag bål och ben. Men för att vara mig är det tungt. Jag kan tyngre men då tappar jag alldeles för mycket i teknik.
Nu blev det uppehåll i två och en halv veckor, och jag var dit igen och skulle gå på med knäböjen igen. Körde åter på samma vikter som förra gången. Och j*vlar vilken träningsvärk jag nu fått. Det sägs att orsaken till hög nivå av träningsvärk av just böj och utfall beror på att man nyttjar så stora muskelgrupper. Med mina gener som är kraftigt benägna att skapa träningsvärk ger alltså drygt två veckor uppehåll sådant i mängder. I två dagar har jag stapplat omkring med raka ben, gnällande när jag måste resa mig ur en stol. Alldeles särskilt om jag varit sittande ett tag, så som det blir på jobbet.
Det här kommer egentligen rejält olämpligt eftersom jag i förväg tänkt mig att just den här veckan skulle bli en tung träningsvecka. Detta då jag på torsdag nästa vecka ska köra ett nytt test hos Aktivitus i Stockholm och därför vill köra på nu och vila i början på nästa vecka. Men så blir det inte.
I förra veckan fick jag hem wattmätaren till mountainbiken. Efter att förra sommaren ha kört wattmätare på racern har jag insett vinsten av det, så via en bra deal hittade jag en Stages vevarmsmätare lämplig till min Cannondale hardtail. Den är numera testad en kort sväng och det är super att kunna cykla baserat på watt även på intervallerna på mountainbiken. Kommer bli en kul vår detta, det ser jag fram emot.
Men först gäller att vila ut träningsvärken, köra några tuffa Monarkpass och sedan vila inför Aktivitustestet.
Den andra övningen som ger fruktansvärd träningsvärk, en övning som jag kommit att uppskatta allt mer, är helt vanliga knäböj med skivstång. Friskis&Svettis har två rejäla stabila racks avsedda för just sådana och de nyttjar jag gärna varje gång jag är i gymmet. De är både enkla och svåra att utföra korrekt. Tekniken är rejält knepig att få till om man verkligen vill kunna göra dem bra. Med hela foten i golvet och tyngden på hela foten, vikten i centrum rakt ner och upp genom hela rörelsen. Med nyttjande av rätt muskelgrupper. Hur många finesser finns det på ett spett egentligen? Jäkligt många visar det sig.
Jag har kört dem en eller ett par gånger i veckan under senaste månaderna. Inga tunga tyngder, det klarar inte min veka kropp av, jag har för svag bål och ben. Men för att vara mig är det tungt. Jag kan tyngre men då tappar jag alldeles för mycket i teknik.
Nu blev det uppehåll i två och en halv veckor, och jag var dit igen och skulle gå på med knäböjen igen. Körde åter på samma vikter som förra gången. Och j*vlar vilken träningsvärk jag nu fått. Det sägs att orsaken till hög nivå av träningsvärk av just böj och utfall beror på att man nyttjar så stora muskelgrupper. Med mina gener som är kraftigt benägna att skapa träningsvärk ger alltså drygt två veckor uppehåll sådant i mängder. I två dagar har jag stapplat omkring med raka ben, gnällande när jag måste resa mig ur en stol. Alldeles särskilt om jag varit sittande ett tag, så som det blir på jobbet.
Det här kommer egentligen rejält olämpligt eftersom jag i förväg tänkt mig att just den här veckan skulle bli en tung träningsvecka. Detta då jag på torsdag nästa vecka ska köra ett nytt test hos Aktivitus i Stockholm och därför vill köra på nu och vila i början på nästa vecka. Men så blir det inte.
I förra veckan fick jag hem wattmätaren till mountainbiken. Efter att förra sommaren ha kört wattmätare på racern har jag insett vinsten av det, så via en bra deal hittade jag en Stages vevarmsmätare lämplig till min Cannondale hardtail. Den är numera testad en kort sväng och det är super att kunna cykla baserat på watt även på intervallerna på mountainbiken. Kommer bli en kul vår detta, det ser jag fram emot.
Men först gäller att vila ut träningsvärken, köra några tuffa Monarkpass och sedan vila inför Aktivitustestet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)