Engelbrektsturen 2023 failat

Det är semesterns sista dag. Fem veckor sommarledigt har som vanligt gått fort. I år har dock vädret varit anmärkningsvärt. Juni var stekande hetta och sol, gräsmattan var nedtorkat brun redan innan midsommar. Då gick jag på semester. Meterologerna varnade för att det kunde bli den varmaste sommaren, man hotade att det kunde bli som 2018. Men det har istället varit svalt, utan variationer, runt 16-20 grader och regn varje eftermiddag hela juli. Den sämsta juli i mannaminne.

För att vara ärlig, jag borde egentligen aldrig ha åkt till Norberg och cyklat den här helgen.

Innan och efter Mörksuggejakten har jag haft problem med en inflammation under vänster sittbensknöl. Det har omöjliggjort cykelträning då jag måste vila från cykling för att få ned inflammationen. Jag har istället tränat löpning och cirkelträning med vikter. Har dock testat nya racercykeln ett pass som gick riktigt bra, go känsla hela vägen igenom. Så jag hade ändå förhoppningar att det skulle funka.

Då det dessutom gick rätt ok på Mörksuggan tre veckor tidigare tänkte jag att det vore kul att i år även köra Engelbrektsloppet i Norberg. Det går 3 veckor efter Mörksuggan och är känt för att vara ett mindre tekniskt lopp med mer enklare grusvägar. Perfekt för mig som ogillar teknisk stig och föredrar lättrampad flowig terräng. Dessutom bara 12 mil hemifrån så det är enkelt och snabbt att ta sig. Jag gjorde därför en anmälan till loppet.

Dagarna innan hade jag absolut noll taggning. Var inte alls sugen, men försökte ändå anpassa träning, vila och vätskeintag för att ge förutsättningar att cykla bra i Norberg. Men viljan att faktiskt cykla fanns inte där. Dagen innan var jag så osugen att jag bara ville strunta i det. Bestämde mig ändå för att göra det när jag nu trots allt hade anmält mig. Väderprognosen hotade med rejält med åska och regn i slutet på loppet.

Jag åt havregrynsgröt hemma på morgonen, packade bilen och styrde västerut. Solen sken och vädret såg fint ut. Kom fram till Norberg där det var stor aktivitet, många bilar, cyklister och medföljande. Letade mig fram till sekretariatet och hämtade ut nummerlappar och cyklade tillbaka till bilen. Käkade medhavd potatissallad och skinka. Förberedde och fixade med utrustning och cykel. Sedan rullade jag ner till startområdet precis mitt i centrum av Norberg. Det är fullsmockat med cyklister och anhöriga, cyklar och liv överallt. Bakom en häck hittade jag en lugn oas, en bänk intill ingången till hotellet, i skugga och inga människor. Satt och väntade in start, en stund av lugn innan det kommande. Med tanke på den trånga inledningen av loppet i Norberg har man tidsmässigt separerade starter för att minska trycket och stöket i början på loppet. Speakern Oskar skickar iväg dameliten och en kvart senare herrarnas tävlingsklasser. 

Nu var det strax dags för oss motionärer att göra oss redo. Det är den vanliga nervositeten i fållorna, cyklisterna är taggade och vill igång. Tiden räknas ner. The Hives från grannstaden Avesta spelas i högtalarna och så går startropet. Fullt av klickande pedaler och det bär iväg, ut på asfalt och så in på första grusvägen. Det går som vanligt i Engelbrektsloppet fort och cyklister hetsar sig fram genom den trånga långa klunga som bildats på den dubbelspåriga grusvägen bort till Klackberg. Där tar den första stigningen vid, det bär av uppåt förbi stora gruvhål. Direkt uppe på toppen går det ner hela vägen igen och sedan samma visa åter, därefter är det grusvägsrally en bra bit. Jag dricker sportdryck och vevar mig fram. Tar mitt eget tempo och låter andra cykla så som de vill. Pulsen är hög, men det är den alltid första halvtimmen i långlopp, nervositeten har släppt och man är fortfarande pigg.

Efter 12 km drabbas jag av första tanken om att "varför gör jag det här?", den typ av tvivel jag aldrig någonsin fått under lopp. Jag brukar ha ett mål, något jag vill nå. De senaste åren har inte haft fokus på tider och resultat, det har istället handlat om att ha ett skoj lopp och komma i mål och känna mig nöjd med min insats. Utgångspunkten har varit Björn Ferrys målbeskrivning för vad han ville uppnå vid deltagandet i OS "Jag går i mål och känner glädje". Något mål hade jag dock inte för Engelbrektsloppet, och jag hade dessutom åkt hit utan att egentligen ha lust. Med det sagt, motivationen är väldigt låg redan som ingång, och nu här efter 15 km av 70 drabbas jag av starka tvivel. Men jag slår dem ifrån mig och fortsätter nöta på. Tar en mugg vätska vid första energidepån.

Ett par mil ut i skogen (källa: www.cykelkanalen.se)

Vid 23 kilometer kommer den första regnskuren, ett lätt duggregn som inte gör mig särskilt blöt. Jag har regnjacka i bakfickan men den blå himlen säger att det är onödigt, regnet är lätt och kommer strax vara förbi. Kraften i kroppen är det dock värre ställt med. Trots att jag cyklar utan att driva på, går batterinivån i kroppen ned allt för fort. Drösvis av andra cyklister sveper förbi på de dubbelfiliga grusvägarna. Jag tappar självförtroendet, känner mig dålig. De negativa tankarna blir allt värre. Jag är så sliten att jag stannar och återhämtar mig.

Vid 25 km har jag bestämt mig, beslutet bara är där, nä jag struntar i detta. Är så trött att jag behöver stanna och återhämta mig varannan kilometer ungefär. Kommer in i stigpartier och är spänd i axlar och nacke på ett sätt jag aldrig tidigare varit. Jag kliver av och måste hålla i mig i cykeln för att yrseln är så stark. Kroppen är uppenbart i olag. Kraften är som bortblåst, jag kliver av och går i en brantare uppförsbacke, redan vid foten av den går pulsen högt. Övriga cyklar förbi. Nu följer de längsta kilometrarna i mitt liv. Av yrsel och energitomhet stannar jag en gång varannan kilometer. Jag letar vägar ut ur detta, finns ställen man kan ta av för att komma direkt ut ur skogen och kunna ta mig in till Norberg. Jag vet dock att det är varvning vid Klackberg något mindre än halvvägs i loppet så jag försöker hanka mig fram dit. Kommer till en stökig teknisk stig, det rullar långsamt. Till slut susar vi dock nedför och når Klackbergs varvning, här delar vägarna åt för de som kör hela och de som åker halvan. Där står en funktionär och pekar mig mot helan, jag säger dock att jag bryter. Han tar mitt startnummer och jag följer spåret tillbaka centrala Norberg. Dameliten sveper förbi, snabba herrar från herreliten gör detsamma. Själv viker jag av strax innan mål och åker till bilen. Himlen är kolsvart söderöver där molnen kommer från. Jag hämtar ryggsäcken, tar mig till Fridahallen, duschar och byter om, får en tallrik soppa och utanför fönstret har det börjat ösa ner regn. Jag tar mig åter till bilen, väl där är det störtflod av regn. Jag skänker en tanke till alla de cyklister som är kvar ute i skogen och tar sig fram i det här vädret. Själv sätter jag mig i bilen och styr upp till Gävle igen. Det fullkomligt vräker ner regn, och jag tänker att det här skulle jag aldrig ha gjort.