Mörksuggejakten 2023

Vinterns träning 2022-2023 byggde ingen grund för vare sig kondition eller styrka. Jag har ju slutat träna och istället snarare börjat motionera. Det har varit löpning och spinning under vintern från november och fram till januari. Men inga riktiga träningspass eller med ordentlig planering eller syfte utan mer motion och rörelse. Löpningen har gått riktigt uselt, med att bara orka springa 2-3 km i sträck innan jag tvingats vila, trots att farten har varit begränsad. Spinningpassen har varit kortare ca 45 minuter av fartlek där jag inte tagit i utan givit upp när det gjort ont eller varit för jobbigt. Alltså rejält dålig träning, inget som utvecklar kapacitet utan snarare tappat. I december, dagen innan julafton kom så förkylning, trodde jag först innan jag förstod att det var corona som nått även mig. Så hela julen och nyåret låg jag hemma i soffan. Efter det tog det två veckor innan jag ens kunde börja motionera, och några veckor till innan kroppen orkade något som kunde kallas träning. När våren och värmen väl kom hade jag ingen form och heller ingen lust att träna.

Så där såg alltså vinterns motionerande ut. Verkligen ingen bra grund för att cykla långa pass ute. Men som motivator valde jag ändå att sikta på att cykla 2023 års Mörksuggejakt. Maria ville haka på och så även Ville. De båda skulle cykla 40-kilometaren medan jag skulle köra fulla 72-kilometaren.

Vi förlade årets sommarsemester i husbil. Första stoppet på resan skulle bli Rättvik och Mörksuggan. Hyrhusbilen hämtades i Björke på lördagen, vi och packade den med kläder, mat och annat som behövdes på resan. På eftermiddag kom vi till Rättvik, parkerade husbilen vid den nybyggda Rättviks arena i direkt anslutning till Mörksuggestarten. Vi hämtade ut nummerlapparna och åt middag. Vi möter några cyklister som testat banan, de och cyklarna ser skitiga ut och cyklisterna säger att banan är mjuk och delvis blöt. Alla år jag kört Mörksuggan tidigare har det varit dammtorrt, men i år har det regnat och varit blött senaste veckorna. Det var sommarvarmt ute och Maria och jag tar en promenad ner i Rättvik på kvällen.

Söndag morgon vaknade vi upp i husbilen, jag käkade frukost tidigt för att hinna smälta den innan loppet startade klockan 10.00. Maria och Ville skulle inte dra iväg förrän 1,5 timme senare så de kunde vänta med frukosten. Jag fixade med cykeln, satte fast nummerlappen och laddade vätskeblåsan med energidryck. Ställde in växlarna och lade sedan cykeln mitt i startfålla 5 (cykla snabbt). Den där förnervositeten innan lopp var där, både på mig och alla andra runt omkring. Den släpper alltid när man väl kommit igång men är jobbig innan start.

Med tanke på den dåliga fysiska nivån var målet för året bara att ta mig runt. Jag hade ingen aning om möjlig tid utan det handla om att orka hela vägen. Jag har cyklat lika långa pass under sommaren, exempelvis upp till Mårtensklack, men det här skulle bli klart jobbigare. Högre tempo, fler backar och höjdmeter och kuperad terräng som rycker sönder malandet.

Damernas tävlingsklasser drog iväg och det var 20 minuter till jag och övriga skulle iväg. Till slut började Oskar Ekstam räkna ner minutrarna och sedan sekundrarna. Så bar det iväg. Första gräsbacken gick bra, inga stop utan det flöt på. Det var som vanligt trångt och lite stökigt ner genom stan i Rättvik. Nu fram till backen upp mot Vidablick. Jag tog mitt eget tempo, tappade en del cyklister och plockade andra. Jag cyklade aktivt även om det inte gick hårt, pulsen gick dock tidvis förbi både tröskel och nådde VO2-gränsen men backen är så brant att det är svårt att köra långsammare eller med lägre intensitet. Dessutom är man fortfarande pigg och sugen på att köra bra. 

Upp för Vidablick med Siljan i bakgrunden (bild: cykelkanalen.se)

Vi kommer upp på toppen av Vidablick och nu börjar stigen nedför baksidan. Det är bitvis lite mer stökigt och tekniskt men jag har koll och glider med, 2019 fick jag kramp i händerna här men i år håller jag inte lika hårt i styret utan försöker köra mer avslappnat. Det fungerar bra och jag stumnar inte alls. Vi kommer ut på första grusvägspartiet och det känns bra. Det dammar förbi andra cyklister men jag bryr mig inte alls eftersom jag bestämt mig för att cykla mitt eget tempo. Det viktiga i år är att jag kommer i mål, om jag gör det 50 placeringar ner eller upp spelar ingen som helst roll.

Jag kör ok på stigarna, ibland hamnar jag bakom någon jag kan lita på hålla bra linjer medan andra gånger ligger jag bakom någon som uppenbart inte har koll på hur den ska cykla. Det är som vanligt alltså här långt bak bland de övriga cyklisterna i min begränsade kaliber. Vissa är mountainbikecyklister och andra snarare landsvägscyklister och ovana vid skog och teknisk cykling.

Härligt skogsparti (bild: cykelkanalen.se)

Vi kommer till den långa svepande snabba grusvägen nedför, det går fort men jag matar inte på utan kör rätt försiktigt. Nu börjar stigarna genom nyslagna gräsområden och skogsbackar. Vi spottas ut på den asfalterade Furudalsvägen och här har jag en svans cyklister som uppenbart tror att jag ska dra åt dem, glöm det, de får allt dra sig själva. Jag slår av på takten och de får köra på själva. Jag dricker energidryck och har inte nyttjat någon gel ännu. Första vätskestationen dyker upp och jag tar en mugg vatten. Nu går det på grusvägar och stigar om vartannat. En tjej kommer ikapp och ligger i rygg på mig, peppar härligt och säger också att det är hennes första gång i Mörksuggan. För min del är det min femte så jag börjar få rätt bra koll på banan och vad som väntar även om det nu är några år sedan 2019 då jag körde loppet senast. Hon ligger kvar i rygg och säger att jag kör stadigt och bra.

Vi rullar genom vackra små klungor av Faluröda gårdar, drar förbi den andra vätskestationen och Mörksuggan står där i slutet och ser hemsk ut. Vi cyklar över träbron och upp på grusvägen på andra sidan. Tjejen som legat bakom mig hela tiden säger "jättebra kört" och drar iväg framåt. Runt omkring är det ungefär samma cyklister hela tiden, det varierar om de eller jag ligger före. Alla har sina schackningspartier och perioder där man blir starkare igen.

En bit längs spåret (Bild Happyride.se)

Vi cyklar stigar och åter stigar, genom ett härligt böljande kuperat tall-landskap. I en kort knix uppför finns två spår, jag ligger i det västra och har en cyklist ett halvt hjul före i det högra spåret. Precis innan toppen går han på tvären över in i min vänstra linje och jag får tvärstopp där det är precis som brantast och stenigast. Går omkull och ramlar men är fort uppe igen. Resten bakom oss får kliva av sina cyklar. Jäkla ojuste mot oss övriga. Precis där och då, efter 52 km gör sig första krampkänningen till känna. Det krampar inte men jag känner de där bekanta dragningarna i högra framsidan av låret. Nu är det två mil kvar och jag vet att krampen kommer att komma, det är bara frågan om när och hur allvarligt. Så jag håller nere kraften i tramptagen och tomtrampar mig fram. Då de sista milen på banan är fortsatt kuperad är det svårt att undvika att dra watt. Det är hela tiden knixar som kräver rejält med kraft för att komma över. Jag stannar och ska stretcha framsidan på låret, men då får baksidan full kramp så jag släpper direkt. Inser att det är bäst att bara cykla på.

En liten klunga i ryggen (bild: Happyride.se)

Vi kommer till spurtbacken där det är tidmätning. Själv struntar jag fullständigt i det utan tar det tempo jag kan utan att spänna benen för att generera krampanfall. Vi kommer till det fantastiska flowiga snälla tallskogspartiet som har slät sandbotten, där och då njuter jag. Kommer ikapp den tjej som körde med mig några mil tidigare, slänger ur mig en kommentar och får till svar att hon njuter lika mycket som jag. När vi kommer upp på höjderna blåser härlig svalkande motvind, vilket är välbehövligt då värmen är tryckande och solen gassar från klarblå himmel.

Vi har nu bara kilometer kvar. De sista kilometrarna på Mörksuggan är rätt bökiga. Benen är rökta och man är mosig efter flera timmar i sadeln. Just där och då är i alla fall jag, väldigt osugen att cykla teknisk stig och det i kuperad knixig terräng. Men så är det, även om jag kliver av och går i en backe för att benen inte ska få krampanfall. I en knix någon kilometer senare är krampen där, så jag cyklar åt sidan. Nu har vi passerat vid stadionområdet och har kanske 1 km kvar, men det går inte längre. Krampen griper tag om båda låren och jag står en stund hängande över hojen. Det cyklar förbi fem cyklister. Krampen ger inte direkt med sig, jag sätter mig på hojen igen och drar vidare. Kommer mot målet och bryr mig inte det minsta om att spurta, det kommer varken göra till eller från.

Målgång efter 3,5 timme (bild: cykelkanalen.se)

Jag är i mål och rätt sliten, så där man kan vara efter 3,5 timme cykling i 27 grader och stekande sol. Ställer mig vid passeringen/förvarningen och väntar in Ville och Maria, de kommer en timme senare. Ville först och han ser pigg ut och ropar att mamma är långt bakom honom. Efter att han gått i mål väntar vi in även Maria. Nöjda med väl förrättat värv tar vi en dusch på Rättvik arena, och sedan tar vi husbilen ner på stan för att äta mat på en restaurang. Laxen smakande fantastiskt, inte bara för att vi var rejält hungriga utan även för att det var vällagat och gott.